Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att situationen på postmarknaden är i behov av en fullskalig översyn för att komma till rätta med den uppenbart bristfälliga konkurrensen som där råder.
Trots att postmarknaden formellt avreglerades 1993 har statliga Posten AB alltjämt en mycket dominerande ställning särskilt när det gäller marknadssegmentet för enstaka försändelser. Ingenting talar för att några genomgripande förändringar är att vänta, skriver Post- och telestyrelsen i sin rapport Service & konkurrens 2007. Det finns någon enstaka konkurrent till Posten AB som finns representerad på ett större antal platser i landet. Utöver det finns det 30-talet privata postoperatörer vilka i huvudsak bedriver lokal verksamhet på mindre orter. Att det finns ett så begränsat antal företag på brevmarknaden har sannolikt flera orsaker. Höga etableringshinder, särskilt när det gäller rikstäckande övernattbefordran, kan vara en anledning. En annan kan vara de tidigare bristerna i postlagen avseende villkoren för nyttjandet av den postala infrastrukturen. Numera innehåller postlagen en regel om skyldighet rörande postboxar som gör det möjligt för de olika tillståndshavarna att dela ut post i varandras postboxar. Men så mycket mer än så är det inte frågan om. Postlagen innehåller i dag inte några andra direkta bestämmelser som syftar till att underlätta eller främja konkurrens.
Samlat ansvar inom postområdet samt området för elektronisk kommunikation har som central förvaltningsmyndighet Post- och telestyrelsen (nedan PTS). Dess verksamhet fastställs i förordning (1997:401) med instruktion för PTS. I denna stadgas att PTS inom postområdet skall övervaka prisutvecklingen. Inom området för elektronisk kommunikation stadgas däremot att PTS förutom övervakning av prisutvecklingen också skall främja en sund konkurrens. Det saknas tydlig konsekvens i förordningen rörande konkurrensfrämjandet. Avsaknaden av fullgod konkurrens inom postmarknaden har naturligtvis flera orsaker, men den ovan beskrivna skillnad som finns i den nämnda förordningen visar på en grundläggande brist i regelverket. Väsentligt rimligare vore naturligtvis om så var fallet att PTS också kunde få möjlighet att med ett tydligare uppdrag arbeta för mer konkurrensfrämjande inom postområdet.
Att statliga Posten AB idag har över 90 procent av postmarknaden är ett tydligt men också skrämmande exempel på att konkurrensen på postmarknaden inte fungerar tillfredsställande. Hela situationen inom postmarknaden och dess orsaker är i behov av en rejäl översyn om vi fortfarande med gott samvete skall kunna betrakta postmarknaden som avreglerad.