Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att handläggningstiden för ärenden rörande personlig assistans bör tidsbegränsas och en maximal handläggningstid fastställas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att endast en huvudman ska handlägga ärenden som rör personlig assistans.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en viktig rättighetslag som har stor betydelse för den enskildes möjligheter att vara delaktig i samhället. Genom det dubbla huvudmannaskap som råder vid handläggning av ärenden på området uppstår idag vissa negativa effekter, där bland annat Försäkringskassans icke reglerade handläggningstid är en orsak.
I samband med att kommuner handlägger LSS-ärenden gör de en bedömning av den assistans som den sökande behöver och fattar därvid beslut om antal timmar som den omsorgsbehövande ska ha. Som läget är nu ansvarar kommunen för insatser upp till 20 timmar per vecka, medan Försäkringskassan svarar för kostnaden för de insatser som överstiger 20 timmar. Om kommunen vid ansökningstillfället bedömer att den sökande behöver mer än 20 timmars omsorg sätter kommunen oftast in resurser för att möta det behovet, trots att beslut från Försäkringskassan ännu inte föreligger. Det fungerar så länge båda huvudmännen gör samma bedömning i ett ärende men kan däremot bli mycket kostsamt för kommunen i de lägen då uppfattningarna går isär. I dessa fall handlar det dessutom om den mycket viktigare frågan huruvida Försäkringskassans avvikande uppfattning i ett assistansbehov kan äventyra liv och säkerhet för den funktionshindrade. Det dubbla huvudmannaskapet vid handläggning av ärenden är problematiskt och måste snarast renodlas, eftersom det förutom ovanstående medför en onödig och omfattande administration samt onödiga kostnader för hela den offentliga sektorn.
En påtagligt negativ effekt av det dubbla huvudmannaskapet vid handläggning är således att beslut och kostnadsansvar inte följs åt hela vägen. Eftersom Försäkringskassans beslut dessutom kan dröja långt mer än ett halvår efter det att omsorgsbehovet satts in, innebär det att kommunen inte får någon retroaktiv ersättning för det. Att så långt efteråt dessutom inskränka det behov som en gång givits är ytterligt känsligt. Skadan blir ju än större när kommuner som råkat ut för detta väljer en ny strategi som går ut på att inte fatta beslut, i avvaktan på Försäkringskassans ställningstagande. Det går i så fall ut över den enskilde brukaren, som kanske tvingas bo kvar på ett korttidsboende eller liknande till dess att beslutet från kassan kommer. Och med nuvarande handläggningstid kan beslutet som sagt dröja länge. Detta är självklart inte bra. Därför borde Försäkringskassans handläggningstid snarast tidsbegränsas för att minimera de negativa följderna för enskilda brukare och kommuner.
Vid barnavårdsutredningar är handläggningstiden begränsad till högst 4 månader, något som borde gälla även för handläggningstiden gällande personlig assistans. Dessutom borde det som nämnts bara finnas en huvudman som handlägger dessa ärenden. Detta borde riksdagen ge regeringen tillkänna.