Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utarbeta en evidensbaserad handlingsplan mot oönskade graviditeter.
Det är dags att inse att Sverige har misslyckats med sitt abortförebyggande arbete. Flera andra länder uppvisar idag en betydligt bättre utveckling än vårt land.
Enligt Socialstyrelsens helårsstatistik från 2005 är det endast tre EU-länder som har högre aborttal (antal aborter/1 000 kvinnor) än Sverige: Estland, Lettland och Ungern. Enligt rapporten har Sverige ett aborttal på 20,2 aborter per 1 000 kvinnor i åldrarna 15–44 år; de andra ländernas aborttal är 37,2, 29,0 respektive 26,7. De nämnda f.d. öststaterna har dessutom sjunkande aborttal, vilket sannolikt innebär att de redovisade siffrorna (från 2002) var lägre 2005.
Det svenska, ur europeiskt perspektiv, mycket höga aborttalet tangerar det rekordhöga aborttalet från 2003, då aborttalet för första gången sedan 1992 översteg 20 aborter per 1 000 kvinnor. Aborttalet är därmed ungefär lika högt som 1975 då abortlagen infördes. Då utfördes 20,3 aborter per 1 000 kvinnor.
Idag avslutas var fjärde känd graviditet med en provocerad abort i Sverige. År 2005 slutade 25,6 av 100 graviditeter i abort, vilket är högre än vid abortlagens tillkomst 1975 (23,8) och bara bråkdelar under de högsta siffrorna från 1979 och 1980 då 26,4 procent av graviditeterna slutade i abort.
Bland tonåringar slutar, enligt Socialstyrelsen, 80 procent av alla graviditeter med abort. Detta är den överlägset högsta siffran i hela EU. Enligt 2003 och 2004 års statistik från WHO är andelen i de efterföljande länderna: Danmark 71 procent, Frankrike 65 procent, Slovenien 61 procent, Finland 59 procent, Nederländerna 58 procent och Estland 56 procent. Övriga EU-länder ligger under 50 procent. Halvårsstatistiken från våren 2006 visar på ytterligare ökningar i det svenska aborttalet bland tonåringarna.
Sverige har också generellt höga aborttal bland barn under 15 år jämfört med övriga Norden. År 2004 utfördes 281 aborter på barn under 15 år och 255 aborter år 2005. År 2003 utfördes 181 aborter på barn under 15 år i hela övriga Norden, att jämföra med 270 aborter i Sverige. Minskningen av aborter i den yngsta åldersgruppen, mellan 2004 och 2005, uppvägs av kraftiga höjningar av aborter för 15- och 16-åringar under 2005. Bland 15-åringarna steg antalet aborter per 1 000 kvinnor från 10,6 till 11,2 och för 16-åringar från 19,6 till 21,3.
När lagen om fri abort infördes 1975 var det parallellt med att verksamheten för att förebygga oönskade graviditeter gavs hög prioritet. Idag har vi kvar lagen om fri abort, men det abortförebyggande arbetet motsvarar inte vad som en gång utlovades. Allt ansvar för att förebygga oönskade graviditeter och aborter ligger idag på landstingsnivå. Efter omfördelning av ansvarsområden mellan Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen, tycks det idag inte finnas någon myndighet med ett nationellt ansvar för abortprevention. Den Handlingsplan för prevention av oönskade graviditeter för perioden 2002–2007 som Folkhälsoinstitutet utarbetade antogs inte av den föregående regeringen.
Samtidigt som Sverige uppvisar de högsta aborttalen bland tonåringar, uppvisar Norge tvärtom de lägsta aborttalen sedan landet införde fri abort. Till hjälp för det abortpreventiva arbetet har Helsedepartementet utarbetat Handlingsplan for forebygging av uönsket svangeskap og abort 2004–2008. Denna handlingsplan skiljer sig avsevärt från Folkhälsoinstitutets förslag, då den norska för in ett etiskt livsbejakande perspektiv och har ett uttalat mål att minska antalet aborter och oönskade graviditeter.
Detta har givit resultat. För tio år sedan hade Norge 6 procent fler tonårsaborter än Sverige. Sedan dess har de norska tonårsaborterna minskat med 14 procent och de svenska ökat med 44 procent. Detta borde leda till eftertanke, inte minst mot bakgrund av de beslut den svenska riksdagen tidigare fattat: ”Det är angeläget att antalet aborter ligger på en låg nivå. Det är viktigt att analysera förändringar i aborttalen i stort och i olika delar av landet samt sambandet mellan förändringar i aborttal och förebyggande insatser.” betänkande 1997/98:SoU2; ”Det är mycket angeläget att antalet aborter minskar. För att åstadkomma en minskning måste arbetet med att stärka och förbättra de förebyggande insatserna fortsätta.” betänkande 1998/99:SoU10; ”Det är angeläget att antalet aborter, särskilt tonårsaborterna, minskas.” betänkande 2004/05:SoU10. Att det idag inte finns en övergripande handlingsplan och ett nationellt uppdrag för abortprevention ligger också i bjärt kontrast med dessa beslut.
Det krävs självklart ett nationellt uppdrag för att implementera dessa beslut. Att bara upprepa dessa beslut, utan att också fatta beslut om ett nationellt ansvar och en nationell handlingsplan kring problematiken, känns som ett allvarligt svek från riksdagens sida.
Det abortförebyggande arbetet i Sverige, inte minst bland landets tonåringar, är idag långt ifrån tillfredsställande. Mellan 1995 och 2005 ökade antalet tonårsaborter med ungefär 50 procent, enligt Socialstyrelsen. 2005 uppgick antalet till 6 941 tonårsaborter av det totala antalet 34 978. 1995 var motsvarande siffror 4 195 av 31 433. Nästan 37 procent av alla aborter, eller cirka 12 000, genomförs av kvinnor som gjort minst en abort tidigare.
Inom STI-området har Sverige ett omfattande preventivt arbete, men ändå minskar inte antalet som drabbas av sexuellt överförda infektioner. Inte heller antalet aborter minskar. Därför behöver detta preventiva arbete utvärderas och förebyggande insatser tas fram som verkligen fungerar. Det kan också vara viktigt att, som Norge gjort, föra in etiska spörsmål.
Det finns en samsyn om att antalet aborter bör minska. Sverige har under många år haft ett mycket omfattande preventivt arbete, men resultaten de senaste tio åren är nedslående. När så gott som alla länder i EU redovisar aborttal som antingen är avsevärt lägre eller minskande, ökar antalet aborter i Sverige, både bland tonåringar och totalt.
Ett av skälen för att lansera receptfria akut-p-piller var att antalet tonårsaborter skulle sjunka. Det blev tvärtom. Vi har tvingats konstatera en klamydiaepidemi och rekordhöga nivåer av flera olika sexuellt överförda sjukdomar, vilket tyder på att också det preventiva arbetet är i kris.
Allvarligt är också att en jämförelse över Sveriges län, med den senast tillgängliga statistiken, visar att det enda län som aldrig subventionerat akut-p-piller, Västerbottens län, inte har mer tonårsaborter än rikssnittet samtidigt som knappast något annat län har en lägre klamydiafrekvens. Det är märkligt att inte subventioneringen av akut-p-piller ifrågasätts mer.
Det är angeläget att en utredning görs av vilka abortförebyggande och STI-preventiva insatser som fungerar och vilka som inte gjort det.
I förordning (2001:309) med instruktion för Statens folkhälsoinstitut gavs Statens folkhälsoinstitut till uppgift ”att främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador. Särskild vikt skall fästas vid insatser för de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna.” Målområde 8 i Statens folkhälsoinstituts uppdrag (bl.a. preciserat i proposition 2002/03:35 Mål för folkhälsan) har beteckningen ”Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa”. Men på nationell nivå bedrivs idag inga konkreta abortpreventiva projekt eller projekt för att minimera uppkomsten av oönskade graviditeter. En nationell handlingsplan liknande den i Norge och byggd på vetenskap, beprövad erfarenhet och evidensbaserade metoder – som har visat sig verkningsfulla i de länder där de tillämpats – måste utarbetas snarast. Detta bör ges regeringen till känna.