Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbeta för en nollvision för att helt avskaffa mäns våld mot kvinnor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stärka möjligheterna för misshandlade kvinnor som är fast i missbruk att få hjälp och stöd av speciellt anpassade kvinnojourer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppvärdera socialtjänstens arbete så att den kan hjälpa barn i våldsutsatta hemmiljöer och starta stödverksamheter i kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör införa obligatorisk behandling för de män som slår kvinnor i nära relationer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att behandling för män som slår kvinnor i nära relationer bör finansieras genom att de män som döms för våld mot kvinnan och barnet också tilldöms att själva betala för det vårdprogram som männen ska genomgå.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att kommuner startar mamma–barn-center för kvinnor som blir slagna i nära relationer och som är i ett begynnande missbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla barn i familjer där våld förekommer ska erbjudas samtalsstöd på mamma–barn-center.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en särskild barnskyddslag bör införas där barn kan få målsägandestatus eftersom det utsatta barnet också är ett brottsoffer.1
1 Yrkandena 1, 4, 5 och 8 hänvisade till JuU.
I FN:s barnkonvention finns fastslaget att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet och att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Det handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen. Tyvärr är många barn glömda. En grupp som drabbas särskilt är barn som växer upp i familjer med både missbruks- och våldsproblematik.
Varje år anmäls 20 000 fall av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Om varje fall representerar en kvinna med i genomsnitt två barn innebär det att 40 000 barn varje år bevittnar hur deras pappa/styvpappa utsätter deras mamma för våld. Man kan också använda sig av Statistiska centralbyråns undersökning av levnadsförhållanden i Sverige som visar att 145 000 kvinnor utsätts för våld eller hot om våld i sin bostad av en person som är ”nära bekant”. Om dessa kvinnor har i genomsnitt två barn så har 290 000 barn i Sverige bevittnat hur mamma utsatts för våld eller hot om våld. Vi vet att även barnen i dessa familjer ofta drabbas av pappans slag. Så hotet mot mamma är ofta också ett direkt eller indirekt hot mot barnet. Det skapar traumatiska upplevelser för barn som inte vet hur de ska hantera situationen.
Alltför många barn tvingas idag bli vuxna i förtid på grund av föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utsätts för våld, för att bara nämna några tragiska omständigheter. De här barnen lever med rädsla och skam, är oroliga och avslöjar sällan eller aldrig hur de har det. De här barnen behöver bli sedda. Det finns mycket som tyder på att det ofta inte finns en välfungerande praxis när det gäller att hitta, hjälpa eller omhänderta de här barnen på ett tidigt stadium.
Under senare år har allt fler behandlingshem för familjer lagts ner. Skå behandlingshem i Stockholm är ett exempel. Satsningar har istället gjorts på öppenvårdsinsatser. Detta är säkert välkommet i vissa fall, men för vissa familjer behövs fortfarande de behandlingshem där man tillsammans arbetar igenom olika problemställningar. Inte sällan handlar det om hur man ska samverka kring barnen. Även om man kommer fram till en skilsmässa så finns större möjlighet att tillsammans med behandlingspersonal komma fram till hållbara förhållningssätt när det gäller barnens situation, exempelvis hur man ska samverka kring gemensam vårdnad. I en dysfunktionell relation glöms ofta barnet bort av de vuxna, varför behandlingshem fortfarande behövs.
En grupp som är särskilt utsatt är de barn som växer upp i familjer där våld är vardagsmat och där mamma också hamnat i missbruk. Dessa barn lever i ständig terror och rädsla. Våldet är hotfullt men missbruket spär på och ger en dubblerad otrygghet. För barn som blir vittnen till våld i hemmet erbjuder samhället idag dåligt skydd men också nästan obefintligt stöd. Många kvinnor som blir slagna i hemmet tar till lugnande tabletter eller alkohol för att orka med sin vardag. Till slut är de fast i ett missbruk. För de barn vars mamma hamnat i ett missbruk och blir slagen i hemmet, är hjälpen långt borta.
Mycket få kvinnojourer i landet har kapacitet att ta emot kvinnor med missbruksproblem. Så vart ska kvinnan som lever med ett dolt missbruk, blir slagen i hemmet och har barn, ta vägen? Kvinnan hamnar i en återvändsgränd. Om hon söker hjälp för sitt missbruk riskerar hon att barnet tas om hand av socialtjänsten. Om hon då inte heller kan söka hjälp hos kvinnojouren är hon fångad i en bur.
Självklart kan inte en ideell verksamhet, som kvinnojourerna bedriver, klara detta på egen hand. Men frågan vi måste ställa oss är: Vart kan dessa kvinnor då vända sig för att få ett tidigt stöd, tillsammans med sina barn? Vi behöver hitta nya vägar att stödja mamma och barn tillsammans. Det behövs något liknande mamma–barn-center i samarbete mellan socialtjänst och ideella kvinnojourer. Viktigast är att vi får till stånd förebyggande, tidiga insatser för barnens skull.
Socialtjänstens arbete behöver uppvärderas och ges mer resurser i kampen för ett barnvänligare samhälle. Att arbeta med utsatta familjer ger idag inte särskilt hög status. Det borde det vara. Kommunerna måste nu sätta alla de hundra tusentals barn som lever i utsatta miljöer i högsätet. Vi behöver en bred ansats där många aktörer samverkar kring barnens bästa. Det visar inte minst alla larmrapporter om drabbade barn, som kommit i media senaste tiden.
Det är oacceptabelt att så många barn i vårt land lever i miserabla förhållanden på grund av föräldrars missbruk och våld i hemmet. Det måste vi gemensamt kunna ändra på. I det arbetet måste vi givetvis också arbeta med en nollvision för ögonen vad gäller mäns våld mot kvinnor. Det gäller att samhället tidigt punktmarkerar och ger en tydlig signal om att samhället INTE accepterar mäns våld mot kvinnor, som oftast sker i nära relationer. Tidiga åtgärder måste vara det som är huvudlinjen. Barnet som bevittnar våldet är också ett skyddsvärt offer. En särskild barnskyddslag bör införas där barn även kan få målsägandestatus.
Många kvinnor stannar kvar i destruktiva relationer, vilket innebär att barnet som inte kan välja får leva med en enorm rädsla, som ingen tar hand om. Få barn vågar tala med någon vuxen om sin utsatta situation. Idag finns också få stödgrupper ute i kommunerna för dessa barn. Arbetet har just påbörjats på många håll runt om i landet sedan lagstiftningen nyligen ändrades så att barn nu i lagen betraktas som brottsoffer. Detta arbete behöver intensifieras snarast.
Regeringen bör, som sagts ovan, sätta upp en nollvision för att helt avskaffa mäns våld mot kvinnor. Vi kan inte längre bara arbeta med att släcka bränder, det vill säga, komma in när brottet redan är begånget. Vi vet att våldsamma män slår sina kvinnor upprepade gånger. Barnen lever i ett helvete som är ofattbart. Vi måste nu se till att snabbt sätta in åtgärder mot de män som slår. Där behöver vi hitta flera olika åtgärder. Men de män som slår ska tvingas genomgå någon form av behandling. Ett sätt att finansiera detta vore att de män som döms för våld mot kvinnan och barnet också tilldöms att själva betala för det vårdprogram som de ska genomgå.
Samhället måste nu för barnens skull på allvar ta upp frågan om att få ett slut på mäns våld mot kvinnor.