Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder för att nå målen i den nationella handlingsplanen för handikappolitik.
Att funktionshindrade ska ha likvärdiga levnadsförhållanden som övriga medborgare i vårt land finns det en bred samstämmighet om i politiska organ på olika nivåer. Graden av olika handikapp är inte statisk utan är snarare en följd av samhällets vilja och förmåga att gå människor med funktionshinder till mötes. Funktionshinder blir ett handikapp för den enskilde när samhället inte förmår ge rätt stöd.
Nuvarande handikappolitiska mål är delvis oprecisa och ansvaret för att olika mål nås är inte alltid lätt att klart definiera. Från olika håll har det bland annat konstaterats att arbetet med att göra samhället mer tillgängligt för människor med olika funktionshinder går alltför långsamt.
Enkelt åtgärdade hinder för tillgängligheten och användbarheten för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga ska vara åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser.
Så står det i den nationella handlingsplanen för handikappolitik. Planen handlar om att till år 2010 tillgängliggöra myndigheter, livsmedelsaffärer, kommunkontor, museer, biografer och skolor som funktionshindrade i dag inte kan besöka. Ett problem är att planen saknar de kraftfulla medel som garanterar att hindren verkligen blir åtgärdade. För närvarande genomförs inte förbättringar i den takt som krävs för att tidsplanen ska kunna hållas. De goda intentionerna i den av riksdagen antagna handlingsplanen löper risk att falla platt eftersom kraven inte är förenade med någon form av sanktioner om de inte uppfylls.
Enligt min mening bör regeringen överväga att införa någon form av sanktion i de fall inte kraven om ökad tillgänglighet nås inom utsatt tid.