Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ytterligare insatser mot hemlösheten.
Hemlösheten är inte bara ett storstadsfenomen utan ett problem som omfattar flertalet kommuner. Uttrycken kan dock se olika ut. Vi förknippar oftast hemlösheten med människor som sover utomhus, i trappuppgångar eller på härbärgen. Men det kan också vara människor som saknar eget boende och sover exempelvis hos vänner eller i värsta fall att man tvingas att sova hos människor man inte känner med risk för utnyttjande. Rädda Barnen och Stadsmissionen har pekat på att allt fler unga och barn betraktas som ”hemlösa” vilket är en oroande utveckling. Förutom hemlösheten finns också missbruk och sjukdomar som är kopplade till det svåra psykosociala tillståndet som hemlösheten bär med sig.
Samhället måste bli bättre både på tidiga insatser och på att fånga upp dem som redan befinner sig på samhällets nedersta trappsteg. Ökade krav på socialtjänsten i form av uppsökeri, vård och boende är grundläggande för att bryta en negativ utveckling. Fler möjligheter till arbete är ett annat viktigt inslag. Ökat stöd till frivilligorganisationerna och en bättre samverkan är en annan viktig beståndsdel för att minimera hemlösheten. Att hemlösheten och den sociala misär som ofta medföljer är ovärdigt för ett modernt samhälle. Målet måste vara en nolltolerans. Det är fullt möjligt att uppnå.
Regeringen har presenterat en strategi för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Syftet med strategin sägs vara att skapa en struktur som gör det tydligt att många aktörer på såväl nationell, regional som lokal nivå har ett ansvar och en roll att spela i arbetet mot hemlösheten. Strategin löper under tre år, 2007–2009. En slutrapport ska lämnas av Socialstyrelsen den 1 juli 2010.
Allt detta vore väl bra om inte var så att regeringen samtidigt driver en bostadspolitik och socialpolitik som direkt motverkar syftet att minska hemlösheten. Privatiseringen och utförsäljningen av hyreslägenheter och en politik för ökade sociala klyftor är ingen bra grogrund för att minska hemlöshet.
För att komma till rätta med hemlösheten krävs insatser såväl inom socialpolitiken som med bostadspolitiken. Enligt Socialstyrelsens kartläggningar har ca 40 procent psykiska problem och över 60 procent uppges ha missbruksproblem. Tillgång till missbrukarvården och en sammanhållen vårdkedja med eftervård och jobb är viktiga insatser.
Bland gruppen hemlösa har hela 30 procent barn under 18 år. Inget barn ska behöva uppleva hemlöshet. Men bland registrerade avhysningar återfinns även barnfamiljer. Däremot är antalet verkställda avhysningar av barn okänt. Samtidigt vet vi att ensamstående med barn har fått det svårare att överhuvudtaget komma in på bostadsmarknaden. Lokala hyresgarantier möjliggör för dem med svag ekonomi att få bostad.
Det finns hemlösa i 86 procent av landets kommuner. Många hemlösa är förtidspensionärer och en betydande grupp saknar förvärvsinkomst. Men i gruppen hemlösa återfinns alla grupper av människor. En bostadsförmedling för alla, öppen för insyn och som är vaksam mot diskriminering är angeläget. Idag har alla inte ens rätt att ställa sig i bostadskö.
Varje kommun borde ha handlingsplaner mot hemlöshet. Målet måste vara ett tryggt boende för alla. Kommunerna måste ta sitt ansvar för bostadspolitiken. Det finns kommuner där det inte byggs några hyreslägenheter. Det finns kommuner som använder bostadspolitiken som ett redskap för diskriminering och utestänger grupper med låga inkomster.
Rätten till bostad ingår i skälig levnadsstandard och återfinns i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Människor ska ha en levnadsstandard som är över fattigdomsnivån i det samhälle de lever i. Denna levnadsstandard ska kunna upprätthållas på ett människovärdigt sätt. Alla ska kunna leva i säkerhet och värdighet.
Statens plikt att skydda enskildas rätt till bostad kan uppfyllas genom starkare hyresrättsligt skydd men också rätt till kompensation om rätten kränks. Vidare har staten att vidta de åtgärder som behövs för att alla ska ha en bostad, men dessutom en lämplig bostad. Det kan ske genom skatteuttag, regleringar av hyresnivån, genom bostadsbidrag och byggande av bostäder.
Brister i bostadspolitiken är en orsak bakom det ökande antalet hemlösa. Allmännyttan bidrar till en social bostadspolitik och motverkar att marknadshyror får genomslag. Privatiseringar av allmännyttiga bostadsbolag och ombildningar bidrar på sikt till ökad hemlöshet och segregation i boendet.
Det handlar också om att stärka det sociala ansvaret för denna grupp. Stadsmissionen och andra frivilligorganisationer gör ett fantastiskt arbete men det sociala ansvaret måste vila på kommunerna med insatser för vård, avgiftning och efterbehandling. Rätten till en behandlingsgaranti bör prövas för att se om det ger ökade möjligheter till återanpassning. Målet måste vara en nolltolerans när det gäller hemlöshet. Det kräver ökat ansvar för socialtjänsten och de allmännyttiga bostadsföretagen.