Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av snabba åtgärder mot utbredningen av antibiotikaresistens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av åtgärder för att stärka forskningen kring antibiotika.
Har bakterierna vunnit? Detta frågade sig en grupp forskare på ett seminarium i Uppsala den 11 september 2007. Tyvärr var antalet riksdagsledamöter som hörsammat inbjudan mycket få.
I formen av ett rollspel inledde forskarna med att beskriva hur bakterierna systematiskt lär sig att överlista de antibiotika vi utvecklar. Vidare beskrivs hur resistenta stammar sprider sig som en oönskad biverkan av ofta olämplig användning.
Det finns många orsaker till att kraftigt minska användningen av antibiotika. Forskarna hävdar att den mesta användningen är onödig. Efter en kur så är exempelvis patienten minst 1 000 gånger mer mottaglig för smitta än innan. Oftast skadar man lika många eller kanske fler nyttiga bakterier än farliga vid en antibiotikabehandling. Bakterier finns i en närmast oändlig variationsrikedom närmare bestämt 1031 eller 10 med 31 nollor efter vilket blir ett antal varianter som knappast är möjligt att greppa. Resistens kan utvecklas i en variant för att sedan vandra vidare till andra miljöer och andra varianter.
Tyvärr används antibiotika även preventivt inom både djurhållning och odling. Exempelvis besprutas tobaksodlingar med antibiotika. Det finns rester överallt och idag anses det finnas ett belagt samband mellan antibiotika och astma.
Inom vården blir det allt svårare att hitta preparat som fungerar och antalet nya preparat är mycket litet. Forskarna påstod till och med att vi bör bettrakta antibiotika som en ändlig resurs.
Vården måste ha större fokus på problemet antibiotikaresistens. Smittskydd måste åter bli en viktig del i läkarutbildningen och få mer plats i ständig fortbildning av all vårdpersonal. All användning av antibiotika utanför vården måste granskas och behovsprövas. Detta måste göras inte bara i vårt land utan här krävs global skärpning. Det krävs ett internationellt arbete för att förhindra att missbruket av antibiotika får sådana proportioner att vi omedvetet avskaffar ett av de viktigaste verktygen vi har inom vården. Sverige måste snarast söka samverkan med länder som har insett problemets vidd och lyfta frågan inom WHO. Alla som kan bidra måste bjudas in. Här finns ett särskilt problem med Taiwan som har framstående forskning på detta område men som av maktpolitiska motsättningar mellan stora nationer inte tillåts samverka med andra länder ens för global hälsa. Riskerna med en ökande utbredning av antibiotikaresistens är så allvarliga att alla goda krafter måste släppas lösa för att hantera frågan.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som här anförts om det angelägna i att kampen mot en eskalerande utbredning av resistens mot antibiotika får en framskjuten platts i regeringens internationella arbete.
Svensk forskning på det medicinska området är omvittnat framstående. Tyvärr har dock en förändring på senare år skett där de kortsiktiga ekonomiska intressena inom läkemedelsindustrin fått ett allt större inflytande. Grundforskning och den uthållighet som krävs har bolagen svårt att hantera. Forskarna vid det ovan nämnda seminariet gav exempel på utvecklingsarbete som har skett tack vare offentlig finansiering som med största sannolikhet aldrig hade varit möjlig enbart med kommersiella medel bakom. Oron bland forskarna för att det idag saknas resurser på universiteten för de behov av medicinsk forskning som man idag kan identifiera är stor.
Nya antibiotika står högt på sjukvårdens önskelista. Forskningen har svårt att leverera med de knappa resurser man har idag. Regeringen bör därför tillämpa mod och våga styra en del forskningsmedel till detta område. Det är inte alltid som den form för forskningsfinansiering vi har idag i Sverige förmår styra resurser till de mest nödvändiga områdena. När forskningsråden styr medlen så är den vetenskapliga höjden på ansökningarna en tyngre faktor än den möjliga nytta som kan komma ut av forskningen eller de behov som finns utanför forskningsvärlden. Så ska säkert också huvudinriktningen vara men när samhället ser specifika områden där behovet av snabba forskningsinsatser är stort så krävs det att en viss andel av resurserna styrs mot samhällsbehoven i stället för mot de rent vetenskapliga behoven.
Riksdagen bör göra klart för regeringen att problemet med den eskalerande utbredningen av resistens mot antibiotika bland många bakteriestammar är ett problem av den arten att politiskt styrda omprioriteringar av forskningsresurser är nödvändigt för att vi i framtiden ska kunna klara en säker vård.