Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stimulera kommunerna att införa hemtjänst utan biståndsbedömning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om gemensamma riktlinjer för behovsbedömning av särskilt boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta initiativ till att stimulera och stödja kommuner och frivilligorganisationer att utveckla träffpunkter och äldregårdar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över stödet till nyproduktion av särskilt boende och stimulera kommunerna att bygga mellanboende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att fortsätta satsningen på kompetensstegen.
Att stockholmarna lever allt längre och blir allt friskare ställer ökade krav på ett mer flexibelt samhälle som är rustat för ta emot äldre både i arbetsliv och inom omsorgen. Det handlar om en förändrad syn på service och stöd men också på äldre som aktiva medborgare. Många äldre har ett stort engagemang men när orken tryter och krämporna gör det svårare att ta sig fram är risken för att ensamheten tar över. Möjligheterna till att fortsätta ha en social samvaro är en av hörnstenarna i livskvaliteten. Ett värdigt åldrande kräver en rad förändringar. Det handlar om att bli tagen på allvar, om att bli lyssnad till och få vara fullvärdiga och behövda medborgare. Dessvärre upplever många att de inte tas på allvar av samhället när man kommer till den punkten i livet och man känner behovet av hjälp och stöd.
För socialdemokrater i Stockholmsregionen är det självklart att med hjälp av politiska krav och reformer förändra samhället så att alla kan åldras i trygghet. Resurserna ska fördelas så att de med störst behov får mest. Den borgerliga regeringen och de moderatstyrda kommunerna i Stockholmsregionen har en annan prioritering och sätter skattesänkningar före satsningar på de äldre. Vilket vi inte kan acceptera.
I Stockholms stad och län finns idag över 26 000 äldre som har hemtjänst. De flesta av dem är nog väldigt nöjda med den service som ges, men samtidigt fyller den inte alltid de behov som den enskilde har. Den kommunala hemtjänsten måste bli mer flexibel och utgå från vilka behov den enskilde har. Vi vill att pensionärerna själva ska kunna bestämma vad hemtjänsttimmarna skall användas till. Ibland vill man ha hjälp med att handla eller duscha. En annan dag vill man gå en promenad eller få hjälp med att sätta upp nya gardiner.
Rätten till hemtjänst utan biståndsprövning bör gälla alla i kommuner. Om vi vill att den äldres behov ska vara styrande bör det vara en rättighet för alla, över exempelvis 75 år, rätt till x antal hemtjänsttimmar per månad utan biståndsprövning. Fler kommuner har prövat idén och infört frihemtjänst men det är långt ifrån alla. I Stockholmsregionen är det ett fåtal kommuner som tagit initiativet. I Upplands-Bro kommun har man infört s.k. fixartjänster med ett positivt resultat och nöjda medborgare. Genom att erbjuda hemtjänst utan biståndsprövning skapas man också naturliga kontakter mellan kommunen och de äldre men på de äldres villkor.
Hur en sådan tjänst ska utformas är ett ansvar för varje kommun. För att öka kommunala engagemang behöver regeringen ta ett samlar grepp och se över hur man stimulera kommunerna införa en kostnadsfri hemtjänst.
Även om många äldre generellt är aktiva och har ett stor socialt nätverk är det ett stort antal som upplever att ensamheten ökar. Enligt en Temo-undersökning som Röda Korset gjort är 44 procent av alla över 65 år ensamstående. Att få träffa andra, äta tillsammans, samtala och umgås över en kopp kaffe är en social rättighet som många äldre inte har. Kommunerna klarar inte av att möta de äldres hjälpbehov. Om inte anhöriga ska belastas på ett orimligt sätt krävs insatser från frivillig organisation för att ge äldre en rättmätig välfärd. Hemtjänsten och hemsjukvården har en stor betydelse men kan inte ensamt ta hela ansvaret.
Frivilliga, både enskilda och organisationer, borde få bättre möjligheter att tillsammans med kommunerna driva social verksamhet, till exempel i form av väntjänster, frivilligcenter. De erfarenheter som hitintills finns från väntjänster i Stockholmsregionen är att de fyller en viktig funktion. Pensionärsorganisationerna i Stockholm betonar att behovet av en utbyggd dagverksamhet och naturliga träffpunkter är stort. Erfarenheterna som exempelvis HSB Stockholm har visar att samnyttjande av föreningslokaler och starkt engagemang bland de boende också är en viktig del i stödet till de äldre. Livskvaliteten och tryggheten, för den som vill bo kvar hemma, ökar.
Även om ansvaret för äldrepolitiken i huvudsak vilar på kommunerna måste staten ta ett större ansvar för att stimulera kommuner och frivilligorganisationerna till ta fler initiativ. Stödet till väntjänstarbete bor förbättras men initiativ bör också ta för att stimulera kommuner och frivilligorganisationer att bygga fler träffpunkter. Det finns flera goda exempel där kommuner tillsammans med frivilligorganisationer samnyttjar lokaler och verksamhet. Andra idéer som kan prövas är att samverka med befintliga restauranger i närområdet eller en skolmatsal. Under slutet på 90-talet initierade den socialdemokratiska regeringen satsning på att bygga särskilda träffpunkter för unga med ett väldigt bra resultat.
Regeringen bör ta initiativ till att se över behov av träffpunkter eller äldregårdar och hur man kan stödja utvecklingen. Vi tror de erfarenheter och arbetssätt som tidigare använts är möjligt att använda även när det gäller att utveckla arbetet med de äldre.
Det har skett en bra utveckling där äldre har kunnat bo kvar hemma allt längre, vilket också är det som de flesta vill. Men den dag som man inte klarar av att bo hemma ska man vara säker på att få en plats på ett särskilt boende. Ett Stockholm som växer och där antalet äldre ökar kräver fler former av boenden som är anpassade för äldre. Redan nu kan vi se att det finns en brist på både särskilda boenden och så kallat seniorboende i stort sett i samtliga kommuner.
Men regeringens bostadspolitik går i motsatt riktning. Utförsäljningen av allmännyttan i Stockholmsregionen innebär i praktiken att antalet lägenheter som skulle kunna fungera som seniorlägenheter blir färre. Utförsäljningspolitiken skapar också en ökad otrygghet. Äldre är mindre angelägna att köpa sin lägenhet men upplever att boendet blir otryggare när man riskerar att bli hyresgäster hos sina grannar. Vi anser att det istället för en utförsäljningspolitik behövs ett mer utvecklat samarbete mellan kommunerna i regionen för att kunna erbjuda äldre bra funktionella bostäder. Att inrätta en gemensam kommunal äldrebostadsförmedling i länet i skulle öka möjligheterna byta bostad en som är mer anpassade till behoven och närmare anhöriga.
Alla behöver ta ansvar för ett ökat byggande. Det stöd som regeringen infört räcker inte för att lösa den akuta bristen på särskilt boende. Utbyggnad av särskilt boende men också av mellanformer som seniorboende måste öka kraftigt om de äldre i Stockholm ska kunna åldras på ett värdigt sätt. Vi anser att regeringen bör se över hur ett ökande bostadsbyggandet av seniorlägenheter och särskilt boende kan stimuleras.
Idag reglerar kommunerna i stort sätt själva detta, vilket skapar ett problem både för den enskilde men också för de anhöriga. Anhöriga och äldre vet inte vilka krav som man har rätt att ställa och man riskerar ett konstant underläge kontakterna med kommunerna. Det ska inte handla om vem som har mest tur ifråga om vem som får plats på ett bra boende, utan alla som har behov ska få plats. Om ett bra anpassat boende ska vara en rättighet behövs gemensamma riktlinjer för behovsbedömningar i alla kommuner.
Vi socialdemokrater ser personalen inom hemtjänsten som en av nyckelåtgärderna för att öka kvaliteten inom äldreomsorgen. Alla som behöver hemtjänst ska ha rätt att få hjälp av utbildad och kunnig personal som är samma från dag till dag. När man väl förklarat hur man vill blir duschad och hur man vill ha bäddat så vill man slippa förklara det om och om igen för idel nya ansikten och man vill känna igen den som kommer hem och öppnar dörren med egen nyckel. För att det skall bli möjligt krävs satsningar på personalens kompetens, fler fasta heltidstjänster och högre lön.
Men tyvärr har den borgerliga regeringen svikit när det gäller satsningarna på personalens kompetensutveckling. Det är ett stort problem att den borgerliga regeringen inte vågar ta ett större nationellt ansvar för äldreomsorgen och dess kvalitet. Förslaget om mentorer i äldreomsorgen avslås, utbildningsvikariaten har försvunnit och komvux bantas. Allt detta är allvarligt eftersom vi vet att personalen är den enskilt viktigaste faktorn för kvalitet. Vill man satsa på kvaliteten i äldreomsorgen måste man satsa på personalen. I ett läge med ett stort framtida rekryteringsbehov och där många anställda i äldreomsorgen idag helt saknar vårdutbildning väljer regeringen att stänga vägarna till kompetensutveckling och utbildning. Det är en oklok politik som inte håller för framtiden. Att personalkompetenssatsningarna helt uteblir innebär att den kvalitetshöjning som var på gång riskerar att avstanna helt. Vi anser att regeringen bör fullfölja personalkompetenssatsningen som infördes under förra mandatperioden.