Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av reglerna för blodgivning för män som haft sex med män.
Det måste först fastslås: det finns ingen rättighet att få ge blod. Däremot är det en rättighet att få blod när man behöver det. Blodgivning räddar liv. Samtidigt är blod en bristvara. Undersökningar har visat att ungefär 7 av 10 kan tänka sig att ge blod. Verkligheten är att bara ungefär 5 av 100 ger blod. Därav stora och angelägna kampanjer och bred samhällsinformation om vikten av fler blodgivare. Ändå utestängs många från att bli blodgivare, inte på grund av ett eventuellt riskbeteende utan på grund av grupptillhörighet.
Förekomsten av hiv i gruppen män som har sex med män (MSM) är fortfarande mycket högre än hos befolkningen i allmänhet. Enligt beräkningar på förekomsten av hiv i riskgrupper för olika grupper har man utgått från att andelen män som har homo- eller bisexuella kontakter är 5 % av alla män. Beräkningarna ger vid handen att den relativa risken för hivsmitta är 145 gånger högre för homo- eller bisexuella män om man jämför med heterosexuella män. Detta innebär att 1 av 109 i gruppen MSM bär på viruset medan 1 av 15 800 i gruppen svenskfödda heterosexuella bär på viruset. Det är med andra ord historiskt sett fullt försvarbart att Socialstyrelsen iakttar största försiktighet när det gäller denna grupp. Samtidigt vet vi att även om hivspridningen varit låg under ett stort antal år, ökar den nu igen och detta i flera grupper hos befolkningen.
Enligt Smittskyddsinstitutet rapporterades 252 fall av hiv (153 män och 99 kvinnor) genom klinisk anmälan till Smittskyddsinstitutet under första halvåret 2007, vilket är det högsta antalet anmälda per halvår sedan rapporteringen startade för 20 år sedan. Under perioden anmäldes 105 heterosexuellt smittade (63 % kvinnor). Flertalet av de heterosexuellt smittade (70 %) var smittade före ankomst till Sverige. 62 fall anmäldes där sex mellan män angivits som smittväg jämfört med 38 fall/halvår den senaste femårsperioden.
Utvecklingen visar det angelägna i att det sätts större fokus på de risker eventuella blodgivare utsätter sig för genom sitt levnadssätt oavsett vilken grupp i samhället de tillhör. Det är självklart att den som uppvisar ett riskbeteende inte heller ska lämna blod. Därför är det också rimligt att män som har sex med män och som utsatt sig för någon som helst risk för hivsmitta inte heller kan vara blodgivare. Samma regler bör givetvis gälla kvinnor som utsatt sig för liknande risker.
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skydd mot smitta genom blodtransfusion, SOSFS 2001:2 (M), får män inte accepteras som blodgivare om de någon gång haft analt eller oralt sexuellt umgänge med en annan man (2 kap. 3 §). Avstängningen är permanent och är inte beroende av hur lång tid det förflutit sedan den sexuella kontakten. Några undantag från regeln får ej göras.
Som jämförelse kan nämnas att personer som vistats långvarigt i ett område där sexuellt överförbar blodsmitta förekommer i ökad grad kan få lämna blod efter tidigast sex månader. Samma begränsningsregel gäller för personer som haft sexuellt umgänge med en person som vistats långvarigt i ett sådant område, eller för en kvinna som haft sexuellt umgänge med en man som tidigare haft sexuella kontakter med en annan man.
Man kan mot denna bakgrund ifrågasätta det rimliga i att just män ska avstängas på livstid från blodgivning på grund av att de någon gång haft homosexuellt umgänge. Ändå är så fallet idag. Socialstyrelsen bör därför ges i uppdrag att pröva möjligheten att ändra regelverket för män som haft sex med män.