Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att hivpositiva, liksom andra personer med sexuellt överförbara sjukdomar, ska åtnjuta samma mänskliga rättigheter som andra människor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en utvecklad hivpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning med uppgift att ta fram nya metoder att bekämpa spridningen av hiv i Sverige.
På den internationella arenan har Sverige agerat föredömligt i hiv/aids-frågor. Sveriges regering har stått upp för mänskliga rättigheter och försvarat Unaids uppfattning att hiv/aids bekämpas med informationsspridning om smittan, sexualundervisning och genom att stärka kvinnors ställning i samhället. Sverige har stått upp mot de krafter som verkar för att konservativa moraluppfattningar ska vara vägledande i arbetet mot hiv/aids, t.ex. Vatikanen och flera länder med fundamentalistiska uppfattningar samt Bushadministrationen i USA. Detta är föredömligt.
Vi kan vara stolta om än inte nöjda. Sverige har sedan hiv och aids debuterade i Sverige haft en minst repressiv sagt lagstiftning. Den som misstänker smitta ska omgående testa sig, och konstateras smitta följer en rad åtgärder. Detta gäller föreskrifter att man inte ska sprida smitta, vilket är i sig bra. Information kring smittspridningen bland hivpositiva kan aldrig nog understrykas. Den andra hörnstenen är att man ska informera sin sexpartner att man är smittad. Detta är både kontraproduktivt och en direkt stigmatisering.
Idag ökar åter hivsmittan i Sverige trots den repressiva lagstiftning vi har. Enligt mitt förmenande beror detta på den lagstiftning vi har idag. Många undviker att testa sig då man vet vilka oerhörda konsekvenser en testning kan få. Det är inte sällan man får höra att hivpositiva helt slutar att ha sex och därmed isolerar sig från omvärlden. Trots att smittskyddslagen ändrades så sent som år 2004 har man inte löst denna fråga i smittskyddslagen, utan tvärtom har man skärpt den genom att föreskriva att om man inte själv informerar sin sexpartner kan smittskyddsläkaren göra det.
Den andra delen som det finns stark kritik mot är att om man inte följer läkarens föreskrifter, finns en särskild lagstiftning som gör det möjligt att internera människor i princip hur länge som helst. Visserligen ska omprövning ske med jämna mellanrum av domstol, men någon yttre gräns för hur lång tid man kan bli internerad på finns inte.
Det är flera problem med detta, bland annat rättssäkerhetsaspekten. Vi har i Sverige ondgjort oss över den behandling fångarna på Guantánamo får utstå och inte sällan kritiserat detta. Det som är intressant är att i Sverige vet hivpositiva varför de sitter inne, men inte hur länge de ska göra det. Detta strider mot allmän rättssäkerhet.
Den andra aspekten är relationen mellan läkare och patient. I Sverige har vi haft en debatt om hur relationen mellan patient och läkare kan störas om man måste ta ifrån t ex en senildement person körkortet. Det har från läkarhåll hävdats att det är problematiskt. Men läkare som behandlar hivpositiva ska utan knussel direkt anmäla sin patient om denne inte följer de anvisningar som läkaren angivit.
Sverige avviker klart i sin lagstiftning kring hiv/aids från andra länder. Den närmaste jämförelsen man kan göra är den lagstiftning som finns på Kuba, där man liksom i Sverige använder sig av frihetsberövande som metod för att stoppa spridningen av hiv.
Vad kan man göra istället för denna repressiva lagstiftning? För det första behövs mer kunskap bland de smittade och i samhället om hiv och aids. Detta kan spridas på många olika sätt. Under 1980-talet var Sverige framgångsrikt i sin bekämpning av hiv och aids. Under flera år sjönk antalet nysmittade drastiskt.
Det var främst genom en framgångsrik hivprevention, och det finns inget som helst stöd för att vår repressiva lagstiftning hade med detta att göra. För det andra måste de som aktivt sprider smitta medvetet kunna straffas inom ramen för strafflagstiftningen. För det tredje måste det bli lättare att kunna testa sig. För det fjärde är det viktigt att de frivilligorganisationer som arbetar med hiv och aids får statliga stöd för att kunna vara aktiva med hivprevention. För det femte måste utvecklingen av metoder för att nå riskgrupper utvecklas och förbättras.
Sverige är ett föregångsland vad gäller att bekämpa hiv och aids. Vi ligger i framkant vad gäller forskning och utveckling av nya mediciner för att stoppa infektionen. Allt detta har skett trots att man har en lagstiftning som inte direkt bjuder upp till att på frivillig väg bekämpa denna oerhörda farsot. Jämförelser kan inte göras med många andra sjukdomar som finns i smittskyddslagen.
För de flesta sjukdomar gäller att man smittas, insjuknar och kan bli botad eller i värsta fall avlida. När det gäller hiv och aids smittas man, bär smittan under mycket lång tid, för att sedan insjukna och sedan kanske klara sig med bromsmediciner under lång tid. Att leva till synes fullt frisk men ändå tvingas konstatera att man är en farlig smittbärare under många, många år är påfrestande och kräver i första hand samhällets stöd och hjälp och inte hot om att om man inte sköter sig kan man bli internerad.
Det är en mänsklig rättighet att bli behandlad som oskyldig fram till dess att det har bevisats att man begått brott och att man dömts för detta brott. Det är en mänsklig rättighet att behandlas lika inför lagen. Det är ingen överdrift att påstå att hivpositiva personer i Sverige inte åtnjuter dessa rättigheter, de kan ju dömas och interneras i åratal enbart på grund av misstanke om brott.