Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att vården måste ges på lika villkor för kvinnor och män.
Den senaste tidens forskning har visat att vår skattefinansierade vård i Sverige inte är jämställd. Fortfarande utgör mannen normen för vård och medicinsk forskning – detta trots att hälften av Sveriges befolkning är kvinnor. Forskning visar att kvinnor och män bemöts olika och tillåts konsumera olika mycket resurser vid likartad sjukdomsbild. Män får bl.a. snabbare tid för starroperationer och bättre stöd vid rehabilitering. Detta är upprörande, då denna ojämställdhet innebär en stor risk för kvinnor som är i behov av hälso- och sjukvård. Även om vård på lika villkor kan innebära olika vård är det inte acceptabelt att det finns strukturella orättvisor som tar sig dessa uttryck.
Ett exempel är att det i medicinska uppslagsverk och liknande står att läsa att ett ringformat utslag runt ett fästingbett är ett klassikt tecken på borrelia. Det som är mindre känt är att utslaget hos en fästingbiten kvinna sällan är ringformat. I själva verket är det jämnrött med en mörkare del i mitten. Missförstånden beror på att den medicinska forskningen huvudsakligen har använt sig av manliga försökspersoner och manliga referensramar. Tecknen på borrelia är endast ett exempel på den otillräckliga kunskap som finns om kvinnors besvär och symptom. Andra exempel är att tillgången till utredning och behandling är sämre för kvinnor och män. Kvinnor får vänta längre än män för att få tid hos allmänläkaren, både vid akuta och icke akuta besvär. Dessutom är chansen mindre för kvinnor än män att få nyare, bättre och dyrare läkemedel. Detta framkommer i den genusmedicinska kunskapsöversikt som Sveriges kommuner och landsting nyligen presenterade.
Enligt 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1997:142) är målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det betyder inte att alla människor skall ha samma vård, utan vården skall utgå från människors behov och individuella förutsättningar. Det kan konstateras att det finns allvarliga brister när det gäller måluppfyllelse av lagen. Kvinnor får inte vård på samma villkor som män.
Som förvaltare av skattebetalarnas pengar och som medborgarrepresentanter är det politikernas ansvar att se till att vården ges på lika villkor. Detta ansvar har landstingen misslyckats med enligt kunskapsöversikten, och det kan inte accepteras. Problematiken kring kvinnligt och manligt inom hälso- och sjukvården behöver synliggöras.