Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning som får till uppgift att stärka den enskilda patientens möjligheter att hävda sin rätt i domstol.
Den patient som blivit skadad i vården och inte väljer att driva sina anspråk som ett patientskadeärende, till exempel för att skadan inte är reglerad i patientskadelagen, utan vänder sig till allmän domstol med ett skadeståndsanspråk, får i nu rådande system ofta bevissvårigheter.
Patienten (käranden), som stämmer in t.ex. en läkare, tandläkare eller ett ansvarigt landsting till tingsrätten kan möta följande problem: Patienten, som kan ha helt rätt i sina påståenden om att skadan orsakats av vårdslöshet, står helt ensam med sitt juridiska ombud på grund av att ingen sakkunnig vill gå emot en till domstol instämd kollega. Kollegialiteten kan befaras vara stor inom läkar- och tandläkarkåren. Kärandens bevisning kan ofta vara begränsad till dokument som journaler och röntgenbilder, vilka rätten ska värdera. Vårdgivaren (svaranden) har däremot större möjligheter att tillkalla medicinskt eller odontologiskt sakkunniga vittnen i rätten.
Om svarandeparten är ett landsting finns stora möjligheter att anlita specialister ur Socialstyrelsens vetenskapliga råd eller någon annan med stor auktoritet inom aktuell disciplin. Detta leder till obalans mellan parterna.
Då domstolen inte har någon egen sakkunskap i medicinska och odontologiska frågor kan den komma att förlita sig på svarandepartens mer kvalificerade sakkunniga. Käranden har i många fall svårt att uppbringa sakkunnigbevisning och får därför lita till skriftlig bevisning i form av t.ex. daganteckningar i journaler och på röntgenbilder. Resultatet blir att patienten drabbas av att parternas bevisning ska bedömas av en rätt där alla är lekmän inom de medicinska eller odontologiska områden som målet gäller.
Detta ovan beskrivna scenario har lett till att inom området verksamma jurister ger rådet till rättssökande klienter att aldrig stämma ett landsting för att det på förhand är dömt att misslyckas. Bevissvårigheterna blir övermäktiga.
Vad kan man göra för att komma till rätta med denna obalans i bevishänseende? Domstolarna skulle kunna åläggas att inkalla offentligt sakkunniga från t.ex. Socialstyrelsens vetenskapliga råd inom den aktuella disciplinen, vilka skall biträda rätten vid bevisvärderingen. Dessa sakkunniga skulle då arbeta i rätten under samma stränga objektiva ansvar som rättens övriga ledamöter. Att ta hjälp av offentligt sakkunniga är idag frivilligt, det vill säga domstolen kan avslå kärandens yrkande att rätten skall kalla en offentligt sakkunnig att medverka i bevisvärderingen.
Om en sådan ändring genomfördes skulle ett landsting inte kunna lägga beslag på Socialstyrelsens vetenskapliga råd som partssakkunnigt, och bevisningen skulle då bli mer objektivt bedömd av en offentlig sakkunnig inom aktuellt ämnesområde. Därmed skulle parterna bli något mer jämlika. Detta bör utredas.