2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 En solidarisk och jämställd äldreomsorg 3
4 25 000 nya jobb i äldreomsorgen 3
5 Öka kompetensen 5
6 Lagen om anmälningsskyldighet 5
7 Äldre & boende 6
7.1 Boendeplanering 6
7.2 Kunskap & statistik 6
7.3 Permanent bidrag till hissinstallationer 7
7.4 Stimulans för utbyggnad av särskilda boendeformer för äldre 8
8 Stärkt rättssäkerhet för äldre 8
9 Valfrihet 9
10 Stärk möjligheten att få äldreomsorg på sitt modersmål 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att HBT-frågor tas med i de satsningar som görs på att höja kompetensen inom äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att låta utreda möjligheten att göra anonyma anmälningar enligt lagen om anmälningsskyldighet på samma sätt som i lex Maria.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i lägenhetsregistret ska föras uppgifter om hiss.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i lägenhetsregistret ska föras uppgifter om våningsplan i flerfamiljshus.1
Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om stöd till hissinstallationer som ett permanent inslag i den statliga bostadspolitiken och återkommer till riksdagen med ett förslag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de som har hemtjänst ges möjlighet till att fritt få bestämma vilka insatser som ska utföras inom den biståndsbedömda tiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta kriterier för vad det innebär att driva äldreomsorg för äldre tillhörande någon av de nationella minoriteterna och för grupper av invandrade.
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till FiU.
2 Yrkande 5 hänvisat till CU.
Hur tiden och åldrandet påverkar oss kan skilja sig stort mellan kvinnor och män, fattiga och rika och människor med olika etnisk bakgrund. Därför är en av de viktigaste grundprinciperna för Vänsterpartiets äldrepolitik att utjämna dessa skillnader och i det arbetet är äldreomsorgen ett viktigt instrument.
Under föregående mandatperiod var Vänsterpartiet med om att genomföra resursförstärkningar till kommuner och landsting i allmänhet och specifikt till äldreomsorgen genom den stora satsningen på kompetensstegen och den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen. Det är i huvudsak kommunerna som har ansvar för äldreomsorgen, men staten har också ett viktigt ansvar i arbetet för att garantera en ändamålsenlig lagstiftning och likvärdighet över hela landet.
Vi kan konstatera att trots den rejäla satsning på äldreomsorgen som beslutades under förra mandatperioden kommer det att krävas ytterligare resurser för att långsiktigt garantera en god äldreomsorg. Vänsterpartiet menar att nivån på de sammanlagda anslagen till äldreomsorgen behöver vara 10 miljarder kronor högre om tio år. Det kommer också att behövas ytterligare resurser för att stimulera utbyggnaden av särskilda boendeformer och utvecklingsstöd till äldreomsorg för de med annat modersmål än svenska.
Vänsterpartiet har under lång tid drivit frågor som syftat till att utveckla kvaliteten inom äldreomsorgen, stärka äldres rättssäkerhet, utveckla stödet till anhöriga och ge ökade möjligheter för personal inom äldreomsorgen att utvecklas inom yrket. Det är och har varit ett målmedvetet och långsiktigt arbete som bl.a. ledde fram till att Vänsterpartiet under förra mandatperioden kunde driva igenom viktiga kvalitetsfrågor i den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen. Den nya regeringen fullföljer många av dessa satsningar, vilket naturligtvis är bra.
I dag saknar 40 procent av personalen i äldreomsorgen grundutbildning. Likaså är bristen på specialkunskaper om t.ex. demenssjukdomar stor. Det behövs ett långsiktigt stöd till kompetenshöjning inom äldreomsorgen och vi avsätter för detta ändamål 100 miljoner kronor 2008 och 200 miljoner kronor per år från 2009.
I dag är ca 1,6 miljoner människor i Sverige över 65 år. I budgetpropositionen 2007 beräknas de kommande tio åren antalet äldre över 65 år öka med 330 000 (20 procent). Det är inte i gruppen över 65 som de största behoven av äldreomsorg finns, utan det handlar främst om personer över 80 år. Dessa uppgår i dag till 489 000 personer. Antalet över 80 år beräknas vara ganska konstant under de närmaste 10 åren. Till 2020 beräknas antalet sedan snabbt öka med 36 000 personer (7 procent) och till 2030 beräknas en ökning med hela 274 000 personer (56 procent). I dagsläget finns det alltså inga direkta behov av att öka antalet anställda till följd av den demografiska utvecklingen på nationell nivå.
Antalet anställda i kommunernas äldreomsorg 2004 var 168 900 månadsanställda och 50 800 timanställda enligt den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen (prop. 2005/06:115).
Vi ser framför allt fem områden där vi vill höja kvaliteten i äldreomsorgen genom mer personal. Det handlar om en ökad personaltäthet på de särskilda boendena för att förbättra de sociala aktiviteterna, möjligheter att komma ut etc., och samtidigt minska stressen och belastningen för denna pressade personalgrupp.
För det andra krävs mer personal i samband med utbyggnaden med fler platser i särskilt boende.
Det finns för det tredje ett stort behov av tid för kompetensförstärkning inom äldreomsorgen. För att möjliggöra att fler skaffar sig nödvändig grundutbildning, vidareutbildningar med olika specialinriktningar samt att det finns kontinuerlig reflektion och utveckling av det egna arbetet behövs det en bemanning så att tid kan avsättas. Handledning ska vara självklar inom äldreomsorgen. Vi vill införa ett system med mentorskap där äldre och erfaren personals kunskaper tas till vara och kommer nyanställda till del.
För det fjärde behövs det mer personal inom hemtjänsten. I dag får många som beviljats hemtjänst i praktiken inte de timmar som de har rätt till. Vi vill att de äldre ska ges möjlighet att i större utsträckning själva styra över innehållet i den hemtjänst de beviljats. För att detta ska vara en reell valfrihet krävs det att biståndsbedömningarna inte är alltför snåla. Vi vill också att hemtjänsten ska ägna sig mer åt förebyggande arbete.
Slutligen behöver något göras åt den ofta orimliga arbetssituationen som uppstår till följd av att det finns för få chefer som har ansvar för alldeles för många anställda.
Det finns ett stort behov av fler chefer, men också av sjukgymnaster och arbetsterapeuter samt även en del nya yrkesgrupper som kan hjälpa till med att utveckla kultur, hälsa och ett meningsfullt innehåll i vardagen.
Kvaliteten i äldreomsorgen har länge varit omdiskuterad och personalen är satt under hård press. Vi uppskattar behovet av nya tjänster inom äldreomsorgen under de närmaste fyra åren till ungefär 15 procent, eller 25 000 månadsanställda. En betydande del av denna personal kan förhoppningsvis tas ifrån den stora gruppen timanställda som därigenom skulle få en ökad trygghet och bättre arbetsvillkor, samtidigt som äldreomsorgen kan tillgodogöra sig deras erfarenhet. Vi menar också att alla anställda inom äldreomsorgen ska ha rätt till heltid.
Detta är en del av den satsning på 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn som Vänsterpartiet vill genomföra. Förslaget presenteras i sin helhet i vår budgetmotion 2007/08:Fi276.
Äldreomsorgen behöver inte bara ökade resurser i form av pengar och personal. Det behövs också en fortsatt stabil utveckling av kvaliteten. Det är ett ansvar för den statliga, landstingskommunala och primärkommunala nivån att så sker. Men i den konkreta vardagen består kvaliteten i de möten som uppstår mellan personalen och omsorgstagaren. Personalen är därför en viktig faktor för hur väl äldreomsorgen kan tillgodose äldres behov. Det kräver etisk, social och medicinsk kompetens. Den som bäst vet vad som är kvalitet är den äldre själv. När den äldre själv av olika skäl inte kan uttrycka sig och sin vilja innebär det att vårdpersonalen ytterligare måste skärpa sin lyhördhet och om möjligt ta närstående till hjälp.
Vänsterpartiet anser också att det är viktigt att uppmärksamma den särskilda situation som äldre HBT-personer lever i. Det finns inte tillräckliga kunskaper om HBT-frågor inom äldreomsorgen. Det kan handla om att man lever i en dold relation med en person av samma kön för att ta ett exempel. Då gäller det att personalen inom äldreomsorgen är tillräckligt lyhörd och uppmärksam. Öppet homosexuella ska bemötas med respekt, men personalen måste även vara lyhörd mot dem som på grund av långvarig diskriminering inte är öppna med sin sexualitet. En god vän kan ibland visa sig vara en partner. Därför är det viktigt att även HBT-frågor tas med i de satsningar som görs på att höja kompetensen inom äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I enlighet med SOSFS 2000:5, anmälan om missförhållanden i omsorg om äldre och funktionshindrade enligt 71 § socialtjänstlagen, är vårdpersonal skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden. Anmälan bör göras redan när det finns en grundad anledning att anta att det föreligger allvarliga missförhållanden. Detta är en mycket viktig, men svår uppgift för vårdpersonalen. Den försvåras genom att rekommendationen i första hand vänder sig till den som förestår verksamheten. Försvårandet beror på att när missförhållanden av allmän karaktär föreligger är det den ansvariga för verksamheten som själv berörs av anmälan.
Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt vinna gehör för denna problematik som vi anser drabbar både de äldre och vårdpersonalen. Hittills har vi inte fått stöd för detta. Men vi kan nu konstatera att Socialstyrelsen bedömt att lex Mariaanmälningar borde kunna lämnas anonymt i syfte att öka anmälningsbenägenheten. Motiveringen är att det viktiga måste vara att anmälningar görs och missförhållanden åtgärdas och inte kunskap om vem som gjort anmälan. Vi anser att detta resonemang är fullt applicerbart på lagen om anmälningsskyldighet. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda om lagen om anmälningsskyldighet ska kunna tillämpas på motsvarande sätt som lex Maria. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samhället har ett omfattande ansvar för en generell tillgänglighet och anpassning av boendet för kvinnor och män med olika former av funktionshinder utifrån individuella behov. Kommunerna ska behandla frågan om boende för funktionshindrade i arbetet med boendeplanerings- eller bostadsförsörjningsprogram. Detta måste gälla även för den äldre delen av befolkningen. Kontrollen och sanktionerna för reglernas efterlevnad bör skärpas. Precis som funktionshindrade måste äldre kvinnor och män ha ett stort inflytande över det egna boendet och dess närmiljö. Rättigheterna att kräva anpassningar och ombyggnader av den egna bostaden bör utökas liksom antalet platser i särskilt boende.
Enligt bostadsförsörjningslagen har kommunerna ett övergripande ansvar att se till att det finns goda bostäder till alla i kommunen, de har också ett särskilt ansvar enligt socialtjänstlagen att se till att det finns särskilda boendeformer för dem som till följd av ålder eller funktionshinder behöver stöd och omvårdnad i sitt boende. Men eftersom uppskattningsvis bara någon tiondel av befolkningen över 65 år har behov av särskilt boende är bostadsförsörjningen för de äldre i huvudsak en fråga för den generella boendeplaneringen.
Det gäller alltså dels att medvetandegöra och få i gång en dialog om hur morgondagens äldre kommer att vilja och kunna bo, dels att i ett brett bostadsförsörjningsperspektiv diskutera hur man på bästa sätt kan tillgodose invånarnas skiftande behov och önskemål när det gäller boendet under olika skeden i livet. Det får inte bli fråga om en bostadsförsörjningsplanering för äldre och en annan för medelålders och en tredje för de yngre generationerna. Boendeplanering handlar om att analysera och bedöma behovet av förändringar i bostadsbeståndet till följd av hur de sammanlagda kraven och önskemålen från olika delar av befolkningen utvecklas.
De kommande årtiondena kommer andelen äldre att öka. Det ställer särskilda krav på anpassning av bostäder, bostadsområden, service och trafiksystem. Oavsett om det handlar om att förbättra möjligheterna för äldre att bo kvar i den egna bostaden, genom anpassningar i det befintliga beståndet, eller om ökade möjligheter att få en bostad i någon form av äldreboende, ställs det särskilda krav på tillgänglighet.
För att boendeplaneringen i kommunerna ska fungera som ett instrument för en social bostadspolitik och som en grund för demokratiska beslut rörande bostadspolitiken krävs en del åtgärder, bl.a. på det statistiska området. Den demografiska utvecklingen ökar vikten av att på ett enkelt sätt åskådliggöra tillgängligheten av bostäder för att kompensera de brister som finns i den befintliga byggda miljön. För samhällsplaneringen är det viktigt att kunskapsbasen om hur boendesituationen i kommunerna ser ut bygger på fakta innan den noggrant analyseras.
Genom propositionen En ny lag om lägenhetsregister (2004/05:171) kan vissa grundläggande behov för kommunernas möjligheter till boendeplanering tillgodoses, men för att en bra boendeplanering inom kommunerna ska bli verklighet krävs att man fyller alla de luckor som finns då det gäller statistiskt underlag. Detta är viktigt även för att underlätta forskningen på området.
I samband med att den nya lagen togs fram krävde Vänsterpartiet, tillsammans med flera remissinstanser, att uppgifter om hiss bör finnas med i lägenhetsregistret. Detta har inte skett och vi föreslår därför att uppgift om hiss tillförs de uppgifter som utgör innehållet i lägenhetsregistret. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I likhet med kravet på att uppgifter om hiss förs in i ett lägenhetsregister delar vi uppfattningen som bl.a. Socialstyrelsen, Boverket och Folkhälsoinstitutet har framfört – om behovet av att uppgifter om antal våningsplan i flerfamiljshus också samlas in till lägenhetsregistret. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den alltmer åldrande befolkningen, och det faktum att alltfler bor kvar hemma så länge det är möjligt, ställer krav på hissar i hus med minst tre våningar.
Det finns ingen riktigt bra statistik på detta men SCB:s Bostads- och hyresundersökning från år 2000 visar att av de hushåll där bostadsföreståndaren var 60–64 år och som bodde i hyresrätt var det mer än vart femte som bodde på tredje våningen eller högre upp utan tillgång till hiss. Andelen var ungefär lika stor för åldersgruppen 65–69 år. Det innebär över 30 000 hushåll bara i dessa åldersgrupper. Samma undersökning säger att drygt 300 000 lägenheter på tredje våningen och uppåt saknar tillgång till hiss. Grovt räknat skulle detta innebära att över 70 000 trappuppgångar med tre eller flera våningsplan saknar hiss. På så vis hänvisas många äldre till ett mindre bostadsutbud, vilket i sin tur riskerar att leda till onödiga kostnader för särskilt boende.
En del av problematiken är även att fastighetsägare ofta drar sig för större nödvändiga ombyggnationer, då dessa ställer krav på installation av hiss. Intresset för kostsamma hissinstallationer är svagt eftersom det oftast är svårt att få ekonomin att gå ihop.
I samband med vårpropositionen 2004 infördes, efter krav från Vänsterpartiet, ett tillfälligt investeringsbidrag för hissinstallationer i samband med större ombyggnationer i hus med tre eller flera våningar. Stödet upphörde dock samma år, vilket vi beklagar. Ett sådant hissbidrag bör inte vara tillfälligt utan i stället införas permanent med syfte att förbättra möjligheten för äldre att bo kvar i sina lägenheter längre. Regeringen bör låta utreda frågan om stöd till hissinstallationer som ett permanent inslag i den statliga bostadspolitiken och återkomma till riksdagen med ett förslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Satsningen på att fler äldre kvinnor och män skulle kunna bo kvar längre i sin ordinarie bostad har drivits för långt, främst av ekonomiska skäl. Oro och otrygghet har inte bedömts som tillräckliga skäl för att bevilja särskilt boende med följd att alltfler anhöriga fått ta över ansvaret för sina äldre närstående. För många är detta ett fritt val men inte för alla. De särskilda boendeformerna har kommit att koncentreras till de med störst vårdbehov samtidigt som de med mindre vårdbehov fått stå tillbaka. I ett särskilt boende skulle en del av dessa kunna stärka hälsan och få tillgång till social gemenskap och förbättrad livskvalitet.
Särskilda boenden är i huvudsak ett kommunalt ansvar, men Vänsterpartiet menar att det finns ett behov av att från statlig nivå stimulera utvecklingen och utbyggnaden av särskilda boenden.
I den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen inrättas en delegation för äldres boende. Delegationen har i uppdrag att följa och analysera behoven och utvecklingen av boende för äldre och ska lämna förslag till åtgärder som kan påverka och stimulera utvecklingen av bostäder och boende anpassade för äldres behov inom den ordinarie bostadsmarknaden, mellanboenden och särskilda boendeformer.
Vänsterpartiet har stora förhoppningar på delegationens arbete och förutsätter att den här processen kommer att få konkreta resultat i form av fler platser i särskilt boende.
Vänsterpartiet har under flera år motionerat om rättssäkerhet för demenssjuka. De som drabbas av demens kan få symtom som innebär att t.ex. fysiska begränsningsåtgärder kan komma i fråga. Det kan vara att förhindra en förvirrad boende eller patient från att ta sig ut, använda grensele i rullstol för den som inte längre minns att hon eller han inte längre kan gå eller uppsättande av sänggrindar för att förhindra fall.
I de flesta fall innebär dessa begränsningar att den demenssjukes autonomi förminskas då sjukdomen omöjliggör ett informerat samtycke. Användandet av fysiska begränsningsåtgärder ställer personalen inför ett etiskt dilemma som kort kan uttryckas i frågan – ska man göra gott eller ska man göra rätt?
Den socialdemokratiska regeringen tillkallade därför 2005 en särskild utredare (dir. 2005:11) för att överväga om det finns behov av att införa bestämmelser om skydds- eller tvångsåtgärder inom vården och omsorgen om äldre personer som har nedsatt beslutsförmåga främst till följd av demenssjukdom.
Vänsterpartiet välkomnar en lagstiftning på området och förutsätter att den nytillträdda regeringen slutför det arbete som den förra har påbörjat. Vi utgår ifrån att det blir den sista utredningen i denna fråga och att den borgerliga regeringen lämnar förslag på hur de demenssjukas rättssäkerhet ska garanteras.
Valfrihet och självbestämmande är viktigt i äldreomsorgen. Tyvärr kan vi konstatera att detta inte alltid uppfylls. Alliansens förenklade syn på valfrihet – att gamla och sjuka endast ska få välja vårdbolag – förskräcker. Vi menar att reell valfrihet inom äldreomsorgen handlar om vardagen och möjlighet att få bestämma över vem som ska ge hjälp, när den ska ges och hur den ska ges. Det bygger på förtroende och kontinuitet och inte på förenklade marknadslösningar.
Valfrihet och självbestämmande i äldreomsorgen handlar inte om att kunna välja vårdföretag utan om att äldre ska kunna påverka insatserna mer själva. Det finns framgångsrika försöksverksamheter bl.a. i vissa stadsdelar i Göteborg och i Falun där det ges möjlighet att byta ut insatser när den äldre själv så önskar. De som har hemtjänst bör ges möjlighet att fritt få förfoga över ett antal timmar som den äldre själv kan bestämma hur och när de ska användas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som framgår i motionen är vi väldigt kritiska till regeringens satsning på att öka konkurrensen i äldreomsorgen. Därför drar vi in anslaget på 300 miljoner kronor till mångfald i äldreomsorgen 2008. Dessa pengar bör i stället användas till att stimulera verklig valfrihet i vardagen för de äldre, en valfrihet som möjliggör att välja insats i stället för att välja entreprenör. För att stimulera en sådan utveckling i kommunerna avsätter vi 100 miljoner kronor per år 2007–2009. Pengar för detta ändamål avsätts i motion 2007/08:So450 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.
Alltfler äldre har ett annat modersmål än svenska. Det är äldre som flytt eller invandrat till Sverige eller som tillhör någon av de nationella minoriteterna. För de flesta människor betyder det mycket att kunna kommunicera på det språk som man betraktar som sitt modersmål. För äldre som drabbas av kognitiva svårigheter, t.ex. demenssjukdom, går det senast inlärda språket ofta förlorat. Det är viktigt att det finns möjlighet att få vård och omsorg på sitt modersmål eller i en kulturmiljö som hon eller han känner sig trygg i. Det måste också finnas information om äldres rättigheter och äldreomsorgens utbud på olika språk. Det förebyggande arbetet riktat till äldre invandrade behöver utvecklas. Här är det viktigt att arbeta tillsammans med invandrarorganisationerna som ofta har god kunskap om och god kontakt med den egnas gruppens äldre. Uppsökande verksamhet och anhörigstöd måste vara anpassade till äldre invandrades behov. Ett stort behov finns också av fler mötesplatser för umgänge på det egna språket, stöd i att förstå det svenska samhället och glädjen att tillsammans äta hemlandets mat och ta del av hemlandets kultur och högtider.
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta kriterier för vad det innebär att driva äldreomsorg för äldre tillhörande någon av de nationella minoriteterna och för äldre invandrade. Vi menar att det inte är tillräckligt att lägga fram några broschyrer om Finland och sedan kalla ett äldreboende för sverigefinskt. Det är falsk marknadsföring. Ett minimikrav bör vara att det finns personal som talar det aktuella språket, men exakt vilka kriterier som bör gälla vill vi att Socialstyrelsen ser över. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.