Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att slå fast en tidsplan för när en ny merkostnadsersättning för glutenallergiker ska införas.
Med mat som medicin kan glutenallergiker leva ett normalt liv utan ytterligare vårdbehov. Trots denna specialkosts goda inflytande över dessa personers hälsa har frågan om en merkostnadsersättning dragits i långbänk med utredningar i snart 20 år. Det jag föreslår är att ge klara besked när den kan genomföras i enlighet med det beslut riksdagen fattade 2005, och den inriktning jag förespråkar är att merkostnadsersättningen ska ta kraft i och dra nytta av de marknadsekonomiska krafterna. För med rätt utformat stöd kommer det att gynna framväxten av fler produkter, prisutvecklingen av dessa varor och att produkterna finns tillgängliga i många fler butiker.
Diagnosen celiaki medför att man inte tål proteinet gluten som finns i de fyra sädesslagen vete, råg, korn och havre. Behandlingen är att äta glutenfria ersättningsprodukter och övrig mat som är fri från detta protein. Sjukdomen är livslång och kan inte botas. Glutenfria ersättningsprodukter finns att tillgå men dessa är dyra och ibland svåra att få tag på. Utbudet varierar beroende på livsmedelskedja och ort. Apoteket har ett begränsat sortiment av glutenfria ersättningsprodukter som man beställer med en leveranstid på cirka en vecka. Det är också av stor vikt att kosten blir så näringsriktig som möjligt för att kompensera det näringsbortfall som inträder vid glutenfri kost. Glutenfria ersättningsprodukter är dyrare än vanliga spannmålsbaserade livsmedel. En glutenfri mjölmix är exempelvis sex gånger dyrare än vetemjöl och den glutenfria spagettin är fyra gånger dyrare än vanlig spagetti. En glutenfri kost är nödvändig för att glutenallergiker ska vara symptomfria och därmed förebygger rätt kost även ytterligare vårdbehov.
Barn upp till 16 år kan få ett begränsat bassortiment av glutenfria specialprodukter på apotek. Livsmedelsanvisningen fungerar och kostar ungefär som när man får ett recept för vanlig medicin. Förskrivningen av specialprodukter ska ske av läkare med speciell behörighet. I praktiken sker det ofta i samråd mellan dietist och patient.
När patienten fyller 16 år upphör livsmedelsanvisningen och kan ej tillgodoräknas högkostnadsskyddet. Bostadsorten blir avgörande för om ekonomiskt stöd utgår:
I vissa landsting utgår ett kontantbidrag till glutenfria ersättningsprodukter som dock inte täcker hela merkostnaden.
I vissa landsting kan vuxna glutenintoleranta erhålla glutenfria ersättningsprodukter till ett visst belopp eller till ett rabatterat pris. Reglerna är mångskiftande och ibland är stödet i praktiken ingen förmån.
I en del landsting utgår inget ekonomiskt stöd alls.
Systemet med livsmedelsanvisning och möjligheten att handla glutenfria ersättningsprodukter ur apotekets sortiment medför en dyr och tidsödande hantering. Läkare och dietister lägger ner stort administrativt arbete på att förskriva glutenfria ersättningsprodukter; tid som istället kan läggas på mer patientkontakt. Vidare måste sedan apoteket lagerhålla, eller beställa hem, dessa produkter, packa dem och registrera uttaget på patienten. Denna hantering är fysiskt tung för apoteks personal, kräver mycket transport av varor till apotek från olika lager och är skrymmande. För de personer med glutenintolerans som bor på landsbygd eller i glesbygd resulterar dagens system i dels resor till sjukhus, dels resor till apotek. Ibland måste man återkomma vid ett senare tillfälle för att hämta produkter som måste beställas. Om apotekets hantering av glutenfria livsmedel flyttas till livsmedelshandeln blir kostnaderna för hanteringen 0 kronor för staten.
I över 15 år har frågan om ett merkostnadsskydd för personer som inte tål gluten och andra med behov av speciallivsmedel varit aktuell i Regeringskansliet. Redan 1989 sa dåvarande socialminister Gertrud Sigurdsen att hon delar riksdagens bedömning att det finns brister i det gällande förmånssystemet och att det finns vissa grupper som inte alls omfattas av systemet. Gertrud avlöstes av Ingela Thalén som efter Merkostnadskommitténs betänkande, 1992, hade liknande direktiv. Hon ansåg dessutom att förslaget skulle ta hänsyn till att skatteavdrag för sjukdomskostnader avskaffats 1991. I Hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande 1995 poängterade ordföranden Leni Björklund att ”alla ska ha råd med sin behandling”. I Speciallivsmedelsutredningen 1999 framhölls det att ”det fanns goda skäl att jämställa speciallivsmedel med annan medicinsk behandling och att de glutenintoleranta skall få en normal matkostnad samt en kontant merkostnadsersättning”.
Efter Speciallivsmedelsutredningen tillkallades ytterligare en utredare att utreda frågan. Resultatet blev en rekommendation till regeringen att ”snarast normalisera matkostnaden för den som behöver speciallivsmedel så mycket som möjligt”. Det senare hände under Lars Engqvists tid som socialminister. När han lämnade regeringen var frågan under beredning. I mars 2005 tillkännagav socialutskottet för regeringen att den bör återkomma till riksdagen med ett förslag till nytt förmånssystem som åtgärdar de brister som nuvarande system har. I ett svar på en interpellation jag ställde till föregående regering svarade statsrådet Ylva Johansson: ”Frågan huruvida subventionssystemet eventuellt skall förändras bereds fortsatt inom Regeringskansliet.”
Ylva Johanssons svar är tyvärr också en bra sammanfattning på hur denna fråga har hanterats under snart två decennier.
Idag råder ett stillestånd för det kommer inga nya produkter in på Apoteken i väntan på beslut om det framtida stödsystemet. Nya varor som t ex fiberrik pasta som är en utmärkt produkt för personer med glutenintolerans finns inte att tillgå för dem som får livsmedelsanvisning. Det nuvarande systemet är otidsenligt. Det är orättvist eftersom stödet varierar mellan åldersgrupper och mellan bostadsorter. Dessutom hämmar det individens valmöjligheter, effektiv priskonkurrens och produktutveckling. De produkter som finns på livsmedelanvisning konkurrerar ut andra produkter som säljs i dagligvaruhandeln trots att dessa kan vara både billigare och bättre. Läkare, dietister och apotek tvingas till onödig hantering, och transporter och resor blir många och långa. Regeringen svarade i februari 2007 att den ”är medveten om att det finns viss problematik när det gäller speciallivsmedel och subventionen av desamma. Detta är en viktig fråga, men regeringen har för tillfället inte för avsikt att vidta några åtgärder.”
Med riksdagens tillkännagivande i ryggen från 2005 anser jag att det är nu frågan ska komma till avslut i den politiska processen för att äntligen ta sin början i alla glutenallergikers vardag. Därför bör regeringen lägga fast en tidsplan för när en ny merkostnadsersättning ska införas. En merkostnadsersättning som ska ta kraft i och dra nytta av de marknadsekonomiska krafterna. För med rätt utformat stöd kommer det att gynna framväxten av fler produkter, prisutvecklingen av dessa varor och att produkterna finns tillgängliga i många fler butiker. Det kommer att gynna alla glutenallergiker, deras familjer och deras anhöriga.
Detta ges regeringen till känna.