Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en i hela landet likvärdig och kvalitativt god palliativ vård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att motverka dödshjälp och assisterat självmord.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbättringar av kvaliteten inom den andliga vården.
I rapporten Vård i livets slutskede – Socialstyrelsens bedömning av utvecklingen i landsting och kommuner (december 2006) skriver Socialstyrelsen:
WHO definierar palliativ vård som ett förhållningssätt för att förbättra livskvaliteten för patienten och de närstående genom att förebygga och lindra lidandet genom att tidigt upptäcka, bedöma och behandla smärta och andra fysiska, psykosociala och andliga problem som kan uppkomma i samband med en livshotande sjukdom. Den palliativa vården bygger på samverkan mellan läkare, sjuksköterskor, rehabiliteringspersonal, kuratorer och andra yrkeskategorier (s. 7).
Den palliativa vården, som ofta benämns vård i livets slutskede, genomgår en positiv utveckling i Sverige, vilket är mycket glädjande. Vården ges både i det egna hemmet, i särskilda boenden och vid palliativa och andra enheter inom sjukvården. Såväl profession som anhörigvårdare är involverade, och många bidrar till de utomordentliga insatser som görs varje dag för svårt sjuka patienter och medmänniskor. Inte minst utvecklas nu den avancerade hemsjukvården.
Den nämnda rapporten från Socialstyrelsen visar dock att det fortfarande finns brister inom den palliativa vården. Det saknas exempelvis så kallade palliativa rådgivningsteam i sju av landets län. Teamen är uppbyggda kring olika uppgifter, men har ofta både en rådgivande funktion till anhörigvårdare och en operativ funktion. Fortfarande är också den palliativa vården ojämnt fördelad över landet, vilket gör att möjligheten att få tillgång till den palliativa vården varierar beroende på var man bor. Vidare är behovet av läkare med specialistkompetens fortsatt stort.
En bedömning gjord av de medicinskt ansvariga sköterskorna i landets kommuner visar att en fullt utbyggd specialiserad palliativ vård endast finns i cirka 60 procent av landets kommuner och basal palliativ vård i cirka 85 procent. Övriga kommuner kan inte själva erbjuda palliativ vård till alla som är i behov av den, utan kan vara beroende av andra kommuner eller saknar denna möjlighet. När det gäller kvalitativt kvalificerade insatser kan de endast ges i hälften av landets kommuner. Endast i två av tre kommuner finns samverkansavtal med landsting eller region. Det finns således en utvecklingspotential inom den palliativa vården.
Det behövs kompetensutveckling för personal inom den palliativa vården. Detta rör inte minst det etiska förhållningssättet. Den palliativa vården ges i grundutbildningen, men behöver redan där ges högre prioritet, varför utbildningsprogrammen behöver ses över i relation till området palliativ vård. Fler läkarkandidater behöver också uppmuntras och beredas plats att vidareutbilda sig inom specialområdet. Målet för hela uppbyggnaden av den palliativa vården bör vara en i hela landet likvärdig och kvalitativt god palliativ vård.
Att utveckla den palliativa vården är viktig i sig, men också för att motverka en utveckling där dödshjälp och assisterat självmord ses som alternativ. Schweiz är ett av få länder som idag tillåter detta, men inte förrän under slutet av 2005 var det något sjukhus som tillät detta i praktiken. Generellt får därför patienter fortfarande avbryta sin sjukhusvistelse och söka sig till någon av de privata självmordsklinikerna. Den bärande principen inom schweizisk sjukvård är alltjämt att dödshjälp och assisterat självmord är ett undantag som aldrig kan bli rutin.
Idag är det endast ett mycket begränsat antal länder som tillåter dödshjälp eller självmord inom sjukvården: Holland, Belgien, Schweiz och den amerikanska delstaten Oregon. Det tycks inte heller som om liberaliseringen på detta område sprider sig, utan tvärtom har motståndet emot legaliseringen flyttat fram sina positioner under senare år. Motståndet kommer ofta från läkar- och handikapporganisationer samt organisationer som arbetar självmordspreventivt.
I Holland har en ny regeringsrapport som föreslår en begränsning av hur mycket kostnaderna för livsuppehållande vård får belasta samhället kritiserats av bland annat landets läkarförbund, då det befaras öka pressen på svårt sjuka att välja dödshjälp av ekonomiska skäl. Situationen i Holland är alarmerande även på andra sätt. Den 8 augusti 2005 presenterades en studie över den holländska situationen i Archives of Internal Medicine utförd av forskare vid VU University Medical Center i Amsterdam. Av de 2 658 undersökta förfrågningarna om att få dödshjälp, hade 44 procent slutligen verkställts. I 13 procent av fallen ändrade patienterna sig, vilket enligt projektledare Bregje Onwuteaka-Philipsen innebär ”att det verkligen är viktigt att fortsätta fråga patienter (fram till själva stunden då den dödliga drogen administreras) om detta är vad han eller hon vill”. En stor andel av patienterna dog en naturlig död innan de hann få dödshjälp.
Redan den 20 juli 2001 riktade FN:s människorättskommitté skarp kritik mot Hollands eutanasilag och -praxis i en offentlig granskningsrapport. FN-rapporten sa bland annat att det holländska systemet inte ”upptäcker och förhindrar situationer där otillbörlig press kan leda till att lagens krav kringgås”. Människorättskommittén menade också att det stora antalet (över 2 000 fall per år) kan indikera att eutanasi inte sparas enbart åt de mest extrema sjukdomsfallen som lagen kräver. I samband med rapporten krävde FN en grundlig granskning av rapporterade fall där nyfödda barn med handikapp sades ha dödats av sjukvårdspersonal med motiveringen att det var dödshjälp. Sedan dess har det bekräftats att barn dödas på detta sätt i Holland, bland annat vid Groningen Academic Hospital, och forskare har visat att upp emot 100 multihandikappade barn dödas medvetet av läkare inom holländsk sjukvård varje år, genom att de antingen undanhålls behandling eller ges dödliga injektioner (cirka 20 procent av fallen).
Den holländska regeringen har slutligen beslutat att legalisera dessa fall av dödshjälp, innefattande även nyfödda. Detta innebär att den absolut avgörande principen för att alls överväga en legalisering av dödshjälp nu övergivits, nämligen den om att dödshjälpen ska efterfrågas frivilligt. Denna princip är inte längre rådande i Holland och en stor procent av de patienter som kommer att ges dödshjälp inom sjukvården, kommer aldrig själva att ha blivit tillfrågade.
Denna dramatiska scenförändring i Holland är den förändring som motståndare till legalisering av dödshjälp hela tiden varnat för. Argumentet om ”det sluttande planet” har visat sig inte bara vara sannolikt utan också sant. Varje år dödas cirka 900 patienter i Holland utan att patienterna själva har efterfrågat det. Detta rör förutom de nyfödda barnen också patienter i koma, äldre patienter som ligger inför döden etcetera (British Medical Journal 2004; 329:591 och the Lancet 2003; 263:395-9).
För att motverka de krafter som vill legalisera dödshjälp och läkarassisterat självmord även i Sverige, är det viktigt att hospiceverksamhet byggs ut i samtliga landsting och att regeringen satsar på den palliativa vården genom bland annat fördjupad forskning kring hospice, anestesi och palliativ vård för äldre och dödligt sjuka patienter.
WHO:s definition av palliativ vård inkluderar att förebygga och lindra lidande genom att tidigt upptäcka, bedöma och behandla andliga problem som kan uppkomma i samband med en livshotande sjukdom.
Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1993:17) Omvårdnad inom hälso- och sjukvården talar utförligt och vid upprepade tillfällen om den andliga vården. Bland annat sägs det att berörd personal i samverkan med patienten, och när så är lämpligt patientens närstående, ska formulera och tydliggöra mål för den andliga hälsan. Kraven på en god vård och omvårdnad förutsätter ett genomtänkt etiskt förhållningssätt, och omvårdnadsåtgärder förutsätts kunna spänna över ett brett fält från högteknologiska insatser till ”stöd i existentiella kriser”.
Det har visat sig att den andliga vården är ojämn, och att det ofta är beroende på den ansvariga sjuksköterskan eller läkaren om den andliga vården uppmärksammas eller inte. Detta är inte en godtagbar situation i relation till rådande bestämmelser.
Att den andliga vården ges kan inte vara upp till den enskilde i personalen, utan den måste inkluderas i vårdkedjan. Det är viktigt att den andliga och existentiella dimensionen finns med från den inledande bedömningen till genomförandet och utvärderingen av vårdinsatsen. De allmänna råden säger att såväl objektiva som subjektiva observationer ska kunna ligga till grund för den individuella omvårdnadsplanen. Därför är det viktigt att de yrkesgrupper som har expertkunskap inom området andlighet involveras av ansvarig vårdpersonal. Samtidigt är det av största vikt att läkare och annan sjukvårdspersonal redan i grundutbildningen lär sig att arbeta utifrån ett etiskt förhållningssätt, liksom att de får insikt i människors andliga och existentiella behov. Denna kunskap måste sedan kontinuerligt vidareutvecklas. Socialstyrelsen måste också utifrån egna riktlinjer och allmänna råd se till att den andliga vården förverkligas och lyfts fram genom praktiska handlingsplaner och liknande.