Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en äldrepolitik som har som mål att ge bättre hälsa och livskvalitet åt den äldre delen av vår befolkning.
Nästan 1,5 miljoner svenskar är 65 år eller äldre. År 2015 kommer de att vara 1,9 miljoner och 2040 hela 2,4 miljoner. Under 2020-talet kommer framför allt gruppen ”äldre-äldre”, dvs. de över 80 år, att öka till över 760 000.
De äldre blir alltså en allt större, och därmed viktigare, del av befolkningen. Gruppen äldre riskerar också att bli en tyngre samhällsekonomisk börda i form av ökade sjukvårds- och omsorgskostnader om vi inte samtidigt utvecklar en medveten och aktiv äldrepolitik.
Syftet med en sådan politik för äldre är i allmän mening att främja de äldres livskvalitet, deras möjlighet till glädje, gemenskap, personlig utveckling och, som självklar grund, hälsa. Hälsa är i sin tur ett mångfasetterat begrepp som handlar om att såväl vara fri från sjukdom som att subjektivt ”må bra”.
Eftersom hälsa täcker många aspekter är det många faktorer som spelar in för att den enskilde individen ska uppleva sådan. Det handlar om alltifrån fred och frihet, trygghet och goda relationer till kost, god ekonomi och bra boende. Och, vilket blivit allt mer framträdande i forskningen, regelbunden fysisk aktivitet.
En god äldrepolitik bygger självklart på ett antal grundbultar men där god hälsa och god fysisk kondition är en grund för att övriga delar av det vi kallar ”god livskvalitet” skall bli möjliga att uppleva. Hälsan är en förutsättning för individens självständighet och frihet.
Vad innebär då detta i det praktiska arbetet? Jo, att det måste inriktas på att stödja det pigga och friska snarare än att koncentrera sig på det sjuka och svaga. Det handlar om att se och bygga vidare på den erfarenhet och kraft som finns, att coacha och stödja snarare än att ta över och stödja. Frivilligorganisationer i vårt samhälle, Korpen m.fl., kan med sin inriktning på motion, rekreation och friskvård i gemenskap spela en viktig roll i utvecklandet av en sådan politik.
Till skillnad från tidigare pensionärsgenerationer har de som nu blir äldre i allt större utsträckning en bakgrund i den organiserade idrottsrörelsen. De är vana att vara fysiskt aktiva tillsammans med andra. Och vill gärna fortsätta med det, även när den åldrande kroppen sätter snävare ramar.
Dessa snävare ramar ska dock inte behöva begränsa möjligheterna. Snarare handlar det om att anpassa utbudet, till exempel genom att göra det mer lättillgängligt och kanske i lite lägre tempo.
Lättillgänglighet innebär att erbjuda aktiviteter i de äldres närmiljö, i bostadsområdena. Men också att mer allmänt skapa miljöer som är trygga och inbjuder till både gemenskap och fysiska aktiviteter. I dagens bostadsområden finns i de flesta fall lekplatser för barn, men betydligt mer sällan platser där de äldre kan vara tillsammans. Möjligheterna för organisationslivet, t ex lokala korpföreningar, begränsas också starkt av att de flesta lokaler och anläggningar fylls av den organiserade idrottsrörelsens, nog så viktiga, barn- och ungdomsverksamhet.
Det som behövs skulle man kunna kalla för fritidsgårdar för äldre. De skulle kunna utgöra nav i en verksamhet som utgår från de boendes egna önskemål och behov, där samhället och organisationslivet/civilsamhället går in och stöttar genom att tillhandahålla möjligheterna.
Vad som ovan sagts om inriktning och förstärkning av äldrepolitiken bör ges regeringen till känna.