Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av djur i vården och inom omsorgen.
Sällskapsdjur är en viktig del av många människors liv, oavsett om man är ung eller gammal, frisk eller sjuk. Mötet med ett sällskapsdjur är för många en positiv upplevelse och ger positiva effekter på blodtryck, välbefinnande och förmåga till social interaktion. Idag finns det en hund eller en katt i mer än var fjärde hushåll (Manimalis/SCB, 2007).
Det finns en rad vetenskapliga belägg för att sällskapsdjur har positiva effekter på människors hälsa och livskvalitet. Trots det finns det många människor som idag inte får träffa djur, fast de skulle vilja. Det gäller bland annat människor som är sjuka, intagna på vårdhem och äldre som bor på äldreboenden. Studier visar att över 97 procent av ägare till sällskapsdjur ser på sitt djur som en familjemedlem, och att 98 procent av de äldre djurägarna tyckte att deras katt eller hund utgjorde en av de tio viktigaste relationerna i livet. Trots detta finns det få, ofta inga, möjligheter att få träffa djur om man tvingas lämna sitt hem för vård eller omsorg.
En studie från 1995 (Blackshaw) visar att vistelsen på det egna rummet i ett äldreboende minskar från 16 timmar till 11 timmar per dygn när det finns djur på avdelningen. En annan studie från 1999 (Raina et al) visar att djurägare behåller sin så kallade ADL-förmåga (ADL: dagliga aktiviteter såsom personlig hygien och på- och avklädning) i högre grad än personer utan sällskapsdjur. Studier visar också att människor som drabbas av kriser, eller vars liv förändras i stor utsträckning, såsom exempelvis flytt till institution eller insjuknande i en svår sjukdom, mår bra av att möta djur.
Inom åldrings- och demensvården har arbetet med hundar varit synnerligen framgångsrikt, bland annat eftersom hunden är bra på att avläsa icke-verbal kommunikation. SKTFs rapport ”Ett värdigt liv i äldrevården”, som publicerades i augusti 2007, visar att knappt 20 procent av de särskilda boendena för äldre fullt ut, eller delvis, erbjuder möjlighet att ha husdjur, trots de många positiva effekter som umgänge med djur innebär för gamla eller sjuka människor. Även äldre människor på äldreboenden måste ha valfriheten att leva tillsammans med djur. Därför måste regeringens värdighetsgaranti även omfatta äldre människors möjligheter att äga, eller få möta, sällskapsdjur inom äldreomsorgen.
Flera internationella studier visar mycket goda effekter av att en hund är med i behandlingen av psykiskt sjuka, inte minst för patienter med exempelvis schizofreni, autism eller posttraumatisk stress. Hunden blir ofta en länk mellan patienten och terapeuten; patienten börjar prata eller aktivera sig med hunden i närvaro av terapeuten, som kan kartlägga ett beteende eller, så småningom, påbörja en terapisession.
En större studie som nyligen avslutats i Norge (Berget) visar att människor med psykisk sjukdom som vistades på en bondgård med djur fick färre ångestattacker, högre stresstolerans och bättre självförtroende än patienterna i kontrollgruppen. Markaryds kommun har anställt en terapihund, som vid flera enskilda tillfällen har möjliggjort framsteg som inte uppnåtts utan hunden. Inom Statens institutionsstyrelse finns flera behandlingshem som framgångsrikt använder djur i behandlingen av unga och vuxna missbrukare, ofta med psykologiska handikapp.
Assistanshundar används av funktionshindrade personer för praktisk hjälp i vardagen, markering av blodsockerfall eller annalkande epilepsiattacker, och för att hämta hjälp vid behov. En servicehund kan exempelvis plocka upp saker från golvet, öppna dörrar, tända lampor och kasta skräp i papperskorgen. En signalhund är sin hörselskadade mattes eller husses ”öron” och markerar på olika ljud, såsom tappade nycklar, telefon som ringer eller om någon ropar. Diabeteshundar markerar en fallande blodsockernivå och epilepsihundar kan känna av ett anfall som är på väg. Alla assistanshundar är utbildade för att larma, det vill säga hämta hjälp vid behov. På det här sättet innebär assistanshundarna en stor trygghet för sina ägare. De utbildade hundarna innebär också att människor, trots funktionshinder, kan ha en fungerande vardag, till exempel kunna vara verksamma i arbetslivet, uträtta ärenden och ha meningsfull fritid.
I Sverige utbildas hundarna av sina ägare, under ledning av ideella organisationer, exempelvis Svenska Service- och Signalhundsförbundet. Det är mycket kostnadseffektivt, och utbildningsperioden upplevs av många hundförare som mycket utvecklande och positiv. Flera andra länder observerar Sveriges modell för utbildning, som alternativ till centralt utbildade och ägda hundar.
Trots att metoden är kostnadseffektiv och leder till att de funktionshindrade personerna fått ökad delaktighet i samhället, är assistanshundarna idag inte likställda ledarhundarna. I många kommuner har assistanshundarna inte samma tillträde till offentliga lokaler, eller dispens för tillträde till exempelvis kollektivtrafik och kyrkogårdar.
Socialdepartementet håller på att utreda frågan. Det är viktigt att assistanshundarna likställs med ledarhundar och att det finns en samlad kunskapsbas kring problemställningar, och möjligheter samt ett samhällsekonomiskt perspektiv på frågan.
Assistanshundarna är en tillgång för hela det svenska samhället, inte bara för den enskilda funktionshindrade. Vi anser att regeringen ska utreda behovet av sällskapsdjur i vården, för att kartlägga forskning, erfarenheter, fördelar och eventuella risker med en ökad tillgänglighet till djur i vården och inom omsorgen. Detta bör ges regeringen till känna.