Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förändra ambulanssjukvårdens befogenheter.
Brandförsvaret och polisen har idag stora maktbefogenheter. Dessa befogenheter saknar landstinget och därmed ambulanssjukvården. Bland de ”blåljus”-myndigheter som normalt samverkar, ambulans, brand och polis, så är det ingen som är överordnad den andre på grund av olika lagrum. Varje organisation har befälsrätt över egna styrkor och samverkan sker på ledningsnivå. I ett nationellt perspektiv så svarar ambulanssjukvården, oavsett driftsform, för den stora majoriteten av uppdrag av livräddande karaktär jämfört med andra ”blåljus”-myndigheter. I och med att varje organisation leder sina egna styrkor så kan inte heller brandförsvarets eller polisens befogenheter användas när det gäller hälso- och sjukvården, något som inte heller är att rekommendera. Här finns alltså en lucka i lagstiftningen.
De befogenheter som bland annat kan vara aktuella, är att beordra allmänheten att hjälpa till. Det kan vara att bära bår vid stora olyckor. Befogenheten att använda lokal för att bedriva sjukvård är ett annat område som kan vara aktuellt vid behov av uppsamlingsplats för skadade. Nyttja t ex fordon är befogenheter som kan bli aktuella vid olyckor i svårtillgänglig terräng där minuter kan rädda liv. Om en ambulans hindras vid tjänsteutövning idag kan inga sanktioner eller åtgärder vidtagas. Något som bör ändras.
Det som skiljer ambulanssjukvården från polis och brandförsvar är systemet med sjukvårdsledare. Det kan alla anställda inom ambulanssjukvården vara. Man kan lätt hitta en lösning som innebär att man på skadeplatsen kontaktar TIB (ambulansbefäl i beredskap). Dessa utgör en betydligt begränsad skara av individer och motsvarar befäl i andra ”blåljus”-organisationer. Utifrån ett antal aktuella händelser bör ovanstående brister åtgärdas.