2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
4 Jämlikhet och hållbarhet bortvalt 7
5 Ändrade rubriker på målområden 8
6 Utveckla lokalt folkhälsoarbete och tydliggör ansvaret 9
7 Uppföljning och utvärdering av folkhälsoarbetet 10
8 Utveckling och insatser inom olika målområden 11
8.1 Målområde 1 – Delaktighet och inflytande i samhället 11
8.1.1 Jämställdhet 12
8.1.2 Lika rätt 13
8.2 Målområde 2 – Ekonomiska och sociala förutsättningar 13
8.3 Målområde 3 – Barns och ungas uppväxtvillkor 14
8.4 Målområde 4 – Hälsa i arbetslivet 14
8.5 Målområde 5 – Miljöer och produkter 15
8.5.1 Folkhälsa och miljömål 16
8.5.2 Kemikalier 16
8.5.3 Gröna miljöer 16
8.5.4 Ren luft 17
8.5.5 Buller 17
8.5.6 Mobilstrålning 18
8.5.7 Elöverkänslighet 18
8.5.8 Trafiksäkerhet 18
8.5.9 Klimathot och koppling till folkhälsa 19
8.6 Målområde 6 – Hälsofrämjande hälso- och sjukvård 20
8.6.1 Hälsofrämjande sjukhus 20
8.6.2 Bemötande av HBT-personer inom hälso- och sjukvården 20
8.6.3 Insatser för att skapa förutsättningar för en god vård 21
8.7 Målområde 7 – Skydd mot smittspridning 21
8.8 Målområde 8 – Sexualitet och reproduktiv hälsa 22
8.8.1 Sex- och samlevnadsundervisning 22
8.8.2 Virtuell ungdomsmottagning 23
8.8.3 Utvidga FHI-uppdrag till HBT 23
8.8.4 God reproduktiv hälsa 24
8.8.5 Våld mot kvinnor och i samkönade relationer 24
8.8.6 Skärpning av socialtjänstlagens 5 kap. 11 § 25
8.8.7 Mannens del i våldet 26
8.8.8 Fortsatt utveckling av bestämningsfaktorer och indikatorer 26
8.9 Målområdena 9 och 10 – Fysisk aktivitet och Matvanor och livsmedel 26
8.10 Målområde 11 – Tobak, alkohol, narkotika och dopning samt spel 27
8.10.1 Beroendeframkallande läkemedel 28
9 Självmordsprevention 29
Riksdagen avslår regeringens proposition 2007/08:110 En förnyad folkhälsopolitik och därmed ändrad rubricering för folkhälsopolitikens målområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att föra en politik där både samhällets ansvar och människors förutsättningar att göra goda val som främjar hälsa beaktas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda och återkomma med förslag om ett lagreglerat folkhälsopolitiskt ansvar på regional och lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om lokalt folkhälsoarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bostadspolitikens betydelse för folkhälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utveckla bestämningsfaktorer och indikatorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att främja människors möjlighet att delta i kulturaktiviteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ha ett tydligt integrerat genusperspektiv samtliga folkhälsopolitiska områden, där mäns och kvinnors skilda livsvillkor och förutsättningar är stående analysvariabler.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om hur en utveckling med fler familjecentraler kan stödjas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hur fler stödinsatser för barn och ungdomar kan samordnas bättre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behov av att balansera kraven i arbetslivet mot människors möjligheter att kunna fungera och må bra under ett helt arbetsliv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behov av att folkhälsoaspekter kopplade till miljömålen behöver tydliggöras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av klarlagd ansvarsfråga när det gäller miljömålen ur ett folkhälsoperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge ökad prioritering åt behovet av ökad kunskap kring sambanden mellan kemisk exponering i vardagslivet och effekter på folkhälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att öka medborgarnas kunskaper om gröna miljöers betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att i alla sammanhang där så är möjligt beakta åtgärder för att minska luftföroreningarna i syfte att förbättra folkhälsan.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en nationell lag med fastställda gränsvärden för ljudnivåer i offentliga lokaler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regler bör utarbetas för att bullerfria rekreationsområden ska kunna inrättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning med uppgift att ta fram nationella gränsvärden för strålning från mobiltelefoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att staten bör gå före i sin egen upphandling och enbart köpa märkta lågstrålande telefoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att krav bör ställas på tillverkare av mobiltelefoner att tydligare redovisa strålningsvärden i sin marknadsföring.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändrad lagstiftning så att det blir möjligt för kommuner att införa s.k. lågstrålande zoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning med uppgift att göra en kunskapssammanställning över hur elöverkänsligas behov möts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla som har gjort sig skyldiga till rattfylleri ska få ett krav på alkolås inskrivet som villkor för att få behålla körkortet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att lämna in en formell begäran från Sverige för att få undantag från de EU-gemensamma reglerna och införa alkolås som ett obligatorium i alla nya fordon.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta fram en plan för de politiska förändringar som behöver göras för att skapa beredskap att möta klimatförändringarnas påverkan på hälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hälsofrämjande sjukhus och hälsofrämjande sjukvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inom ramen för den särskilda folkhälsopolitiska satsningen 2008–2010, avsätta medel för att stödja nätverksarbetet i Hälsofrämjande sjukhus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att höja HBT-kompetensen inom hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kunskapen om transpersoners livsvillkor i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kartläggningar av bemötandefrågor rörande HBT-personer inom bl.a. psykiatri, äldreomsorg och gynekologisk vård.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på satsningar för att möta den kraftiga ökningen av sexuellt överförbara sjukdomar som hiv och klamydia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta fram åtgärder för hur skolans sex- och samlevnadsundervisning kan förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ungdomar har rätt till saklig sexualkunskap oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inom primärvården öka kunskapen om sexuell hälsa och reproduktion för homosexuella.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utvidgning av Statens folkhälsoinstituts s.k. homosexuppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om preventivmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inrätta manscentrum som en del i att stärka arbetet kring mäns våld mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av tydlig och lättförstådd kundinformation för att stärka konsumentens möjlighet att prioritera näringsriktiga, ekologiskt hållbara och nyttiga livsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Statens folkhälsoinstitut, i samverkan med Livsmedelsverket, i uppdrag att bilda en samverkansgrupp på expertnivå för att samordna, genomföra, följa upp och utvärdera insatser för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet med fokus på överviktsproblematiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en utredning bör tillsättas för tillsyn avseende tobakslagens bestämmelser om detaljhandel med fokus på åldersgränser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regelverken för tobaksförsäljning behöver skärpas och att regeringen bör låta utreda huruvida licensiering av tobakshandeln är en lämplig metod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tobaksförebyggandearbetet ska följa ramkonventionen om tobakskontroll (WHO Framework Convention on Tobacco Control).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en långsiktig nationell tobaksstrategi bör tas fram för att nå 2014 års mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att initiativ är nödvändiga för att stärka icke-rökarnas möjligheter att slippa utsättas för passiv rökning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att läkemedelsberoende ska ingå i folkhälsopolitikens målområde 11 samt att ansvaret för uppföljning av läkemedelsberoendet ur ett folkhälsoperspektiv därmed överförs till Statens folkhälsoinstitut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppdra till Socialstyrelsen att initiera ett projekt för att öka kunskapen i befolkningen om självmordsprevention, s.k. första hjälpen utbildningar för dem som mår psykiskt dåligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om organisationsstöd till frivilligorganisationen Riksförbundet Suicidprevention och efterlevandes stöd (Spes) och paraplyorganisationen Samarbete för människor i sorg (Sams).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Statens folkhälsoinstitut i samverkan med Socialstyrelsen bör få i uppdrag att ta fram förslag på utbildningsinsatser för att höja kompetensen avseende vård och omhändertagande av personer med självmordsproblematik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kunskapen om självmordsrisken för unga HBT-personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att fler bör utbildas i evidensbaserade psykoterapeutiska metoder för att göra dessa mer tillgängliga för vårdsökande.
Vi har en struktur för samlat folkhälsoarbete i Sverige. Det bygger på det gedigna arbete som gjordes av Nationella folkhälsokommittén 1997–2000, som ledde till att riksdagen våren 2003 fattade beslut om ett nationellt övergripande folkhälsomål och en sektorsövergripande målstruktur för det samlade folkhälsoarbetet med elva målområden. Människor över hela Sverige arbetar på olika sätt med dessa frågor. Bestämningsfaktorer och indikatorer har tagits fram för uppföljning och utvärdering.
Kort efter regeringsskiftet lades en skrivelse fram för uppföljning av folkhälsopolitiken. Nuvarande regering valde att dra tillbaka denna och återkommer först nu med proposition med titeln ”en förnyad folkhälsopolitik”.
Miljöpartiet ifrågasätter starkt regeringens grepp på folkhälsoområdet. Det är tydligt att man vill sätta sin politiska prägel, genom att lyfta vissa frågor och tona ned andra. Vi menar dock att man missar essensen för modern folkhälsopolitik.
Folkhälsopolitik kan aldrig reduceras till det som individer gör, väljer att göra eller skulle kunna göra. Individens situation är självklart viktig, likaså de sociala sammanhang man befinner sig i, oavsett om det är familj, vänkretsar, arbetsplatser eller annat. Essensen av folkhälsa är att kunna se de samhälleliga strukturer och sammanhang som skapar förutsättningar för hälsa respektive ohälsa. Det är att se konsekvenser av politiska förslag i ett brett folkhälsopolitiskt perspektiv. Så länge man inte gör det spelar det ingen roll hur mycket individerna själva är redo att kunna välja. Det samhälleliga ansvaret är nedtonat och politikens ansvar för att skapa de samhälleliga förutsättningarna är i propositionen borta.
Det övergripande nationella målet för folkhälsoarbetet som riksdagen antog 2003, att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen, finns fortfarande kvar. Målet är dock nedtonat i propositionstexten.
I den tidigare skrivelsen från förra regeringen ”Folkhälsopolitik för jämlikhet i hälsa och hållbar tillväxt” som drogs tillbaka fanns följande utgångspunkter för den svenska folkhälsopolitiken.
Ojämlikhet i hälsa måste motverkas
En god folkhälsa främjar en hållbar tillväxt
En god folkhälsa är en förutsättning för hållbar utveckling
Den svenska folkhälsopolitiken ligger fast
Dessa utgångspunkter är enligt Miljöpartiets mening grundläggande för att kunna uppnå det övergripande målet för folkhälsopolitiken. Regeringen väljer bort dessa utgångspunkter och samhälleliga förhållanden för folkhälsa och riktar i stället fokus mot individen och det lilla sociala sammanhanget närmast runt individer. Resonemangen rör människans behov av integritet, valfrihet och bygger på sambandet mellan hälsans villkor och individens förutsättningar.
Regeringen skriver till och med: ”Folkhälsoarbetet bör ha människans behov av integritet och valfrihet som grund.” Det resonemanget bygger inte på modern folkhälsovetenskaplig forskning. Det är mycket olyckligt att regeringen bortser från den kunskap som finns.
Ett exempel på kunskap är vad den amerikanske statsvetaren Robert Putnam har skrivit om begreppet socialt kapital. Han visar att ett starkt frivilligt organisationsliv är ett uttryck för förtroendefulla relationer mellan människor och att detta frivilliga engagemang och ömsesidiga förtroende som han kallar ”socialt kapital” i sin tur skapar ekonomisk tillväxt. När socialt kapital minskar dramatiskt, som i USA, påverkar det enligt Putnam inte bara tillväxten i ett samhälle utan även brottsligheten, sjukdomars utbredning, social utslagning och skolornas möjlighet att fungera.
Professor Michael Marmot skriver i boken ”Statussyndromet – hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden” följande: ”De omständigheter under vilka vi lever och arbetar avgör i stor utsträckning hur vi fungerar som individer.” Ett annat exempel är Aron Antonowski som forskat kring vad som får människor att fungera och vara friska. I boken ”Hälsans mysterium” beskriver han tre viktiga kriterier för god hälsa:
att man upplever en ”Känsla Av SAMmanhang och begriplighet” (s.k. KASAM)
att uppgiften/situationen är hanterbar och praktiskt möjlig att utföra eller verka i (att det finns tillräckliga resurser)
att man upplever meningsfullhet
Miljöpartiet menar att man inte kan välja bort utgångspunkterna ovan och fortsätta att kalla området för ”en folkhälsopolitik på lika villkor”. Det kan inte ses som annat än en tillbakagång i svenskt folkhälsoarbete. Det är mycket olyckligt att regeringen nu bryter den positiva trend med att skapa samhälleliga förutsättningar för hälsa som påbörjats.
Visst finns det enskilda förslag i propositionen som är bra, t.ex. att intensifiera det självmordsförebyggande arbetet och att ge Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket i uppdrag att främja bra kostvanor och fysisk aktivitet. Det regeringen lägger fram till riksdagen för beslut är dock endast de ändrade rubrikerna på målområdena. Det är förvånande att man inte valt att lägga fler skarpa förslag som riksdagsbeslut. Alla andra förslag i propositionen är skrivna på ett sådant sätt att det är en beskrivning av regeringens vilja men ger inte möjlighet för riksdagen att ta ställning i konkreta uppdrag.
Vi anser att även den förnyade inriktningen och flera av de policyinriktade förslag som finns borde läggas fram för beslut i riksdagen. Miljöpartiet de gröna anser att den ändrade inriktningen på folkhälsopolitiken är av en sådan art att vi vill avslå propositionen. I stället lägger vi fram de punkter som vi anser är bra för beslut i riksdagen så att alla ledamöter kan få ta ställning och ge uppdrag till regeringen om vilken inriktning folkhälsopolitiken ska ha och inte enbart vad rubrikerna på målområdena ska kallas.
Regeringen föreslår ändrade rubriker på flera av nu gällande målområden. Man hänvisar till att regionala och kommunala folkhälsoaktörer och frivilligorganisationer uppfattat rubrikerna som missvisande. Eftersom rubrikerna innehållit orden öka eller minska skulle detta ha inneburit en risk för att de uppfattas som mål i sig och inte som rubrik på ett målområde. Regeringen tycker inte detta är en stor sak och har därför inte heller remissbehandlat det. Man skriver att det ju ändå inte innebär någon förändring i sak. Vi anser att regeringen gör en missbedömning.
Den värdeladdning som rubrikerna i dag innehåller är en tydlig inriktning för målområdena, vilket också gör att människor snabbt får en inblick i vad målområdet handlar om. Nationella folkhälsokommittén föreslog ursprungligen 18 nationella mål. När den tidigare regeringen i samarbete med mp och v valde att i stället utgå från politikområden, men samtidigt skapa en tydlighet för dessa genom rubriker som hade en tydlig inriktning, var detta inte av slumpmässiga skäl eller obetänksamhet. Det gav en signal om vilket håll man vill gå, och hur man vill se att utveckling sker. Var och en kan uppfatta en tydlig skillnad i exempelvis rubriceringen ”Hälsa i arbetslivet” respektive ”Ökad hälsa i arbetslivet” liksom ”Miljöer och produkter” jämfört med ”Sunda och säkra miljöer och produkter”. Folkhälsoområdet är komplext och kräver målinriktade arbetssätt. Den tydlighet i färdriktning som rubrikerna hittills inneburit är snarare något man behöver mer av i politiska sammanhang än mindre. Vi anser att påtagligt viktiga värden går förlorade om man övergår till de helt neutrala rubriceringarna som regeringen föreslår.
Det är bra att regeringen avsätter medel för att utveckla det lokalt sektorsövergripande hälsofrämjande arbetet. Likaså är det bra att man pekar på hälsokonsekvensbedömningar, s.k. HKB och välfärdsbokslut och att de med fördel kan kombineras för att visa hur hälsofrågor på ett systematiskt sätt kan integreras i befintliga styrsystem. Men det behövs också ett tydliggörande av ansvar i hela det lokala folkhälsoarbetet, vilket saknas i regeringens förslag.
I Danmark finns ett lagreglerat lokalt folkhälsoansvar. När det infördes och staten samtidigt skickade med pengar gav det en skjuts till hela det lokala folkhälsoarbetet. Vi menar att detta skulle vara en viktig utveckling av folkhälsoarbetet även i Sverige.
I Sverige har länsstyrelserna fått i uppdrag att inventera folkhälsoarbetet i respektive län. Det sker dock inte alltid ihop med kommuner och landsting. I vissa regioner och landsting har det tagits fram gemensamma folkhälsoplaner tillsammans med kommunerna, och regionen/landstinget har tagit på sig en samordnande roll. Det lokala folkhälsoarbetet ser mycket olika ut och ansvarsfördelningen mellan länsstyrelse, region/regionförbund, landsting och kommuner är inte tydligt. Miljöpartiet anser att folkhälsoarbete ska vara en del av de av ansvarskommittén skissade regionkommunernas uppdrag. Riksdagen bör ge regeringen till känna att se över möjligheten att i lag förtydliga ansvaret för folkhälsoarbete på lokal och regionalnivå.
Ett effektivt ekonomiskt utjämningssystem mellan olika kommuner och områden och en effektiv regionalpolitik är nyckelåtgärder i det lokala folkhälsoarbetet, något som regeringen inte nämner i propositionen. En bostadspolitik som motverkar eller förhindrar segregerat boende är av central betydelse. Viktiga förhållanden på områdesnivå som påverkar hälsan är exempelvis fysisk planering som bl.a. omfattar trafikseparering, minskad trafik i stadskärnorna, möjligheterna till god försörjning med kollektivtrafik, bullernivå och minskad förekomst av negativa miljöfaktorer samt tillgång till bra och säkra rekreationsområden.
Den sociala servicen på lokal nivå är också av central betydelse. Bra fritidsverksamheter för ungdomar och lokal brotts- och skadeförebyggande verksamhet är viktiga inslag i program som ökar känslan av social trygghet på lokal nivå.
För att stimulera lokalt folkhälsoarbete vill Miljöpartiet öka anslagen till kommuner och landsting/regioner samt ge dem ett tydligt ansvar för att det nationella folkhälsomålet med de elva målområdena också omvandlas till regionala mål. Landsting/regioner, i avvaktan på eventuellt kommande regionkommuner, ges en samordnande roll i länen.
Att redovisa folkhälsa, det allmänna hälsoläget i befolkningen, kan inte bara göras genom att se på sjukdomar och dödlighet. Den moderna folkhälsopolitiken fokuserar i stället på att mäta de faktorer som påverkar hälsa, något som också WHO arbetar aktivt för. År 2005 tillsatte WHO en oberoende kommission om de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa: ”Commission on the Social Determinants of Health” (CSDH). Kommissionen leds av sir Michael Marmot och består av 19 kommissionärer från olika länder. CSDH:s uppdrag är att lämna förslag på hur man ska kunna minska skillnaderna i hälsa världen över. I oktober 2007 publicerades kommissionens första rapport (Interim Statement) med preliminära ståndpunkter om hälsans bestämningsfaktorer och metoder för en mer jämlik hälsa i världen. Den slutgiltiga rapporten presenteras under 2008.
Bestämningsfaktorer är de faktorer i samhällsorganisationen och människors livsvillkor samt levnadsvanor som bidrar till hälsa och ohälsa. Fördelen med att utgå från bestämningsfaktorer är att målen blir åtkomliga för politiska initiativ och beslut och därmed kan påverkas genom olika typer av samhällsinsatser. Indikatorer som ”mäter” bestämningsfaktorerna är nödvändiga instrument både i planering och uppföljning av folkhälsoinsatser.
FHI redovisade förslag till indikatorer inom folkhälsoområdet till regeringen i mars 2003 och har därefter arbetat tillsammans med ett stort antal myndigheter för att förbättra det ursprungliga förslaget. Detta har resulterat i att FHI har antagit 38 huvudindikatorer för folkhälsopolitikens samtliga målområden utom målområde 6 – En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård – som kräver mer utvecklingsarbete.
Regeringen nämner dock inte bestämningsfaktorer och indikatorer under kapitel 3.5 Uppföljning och utvärdering av folkhälsoarbetet. Man skriver i stället: ”När det gäller utvärdering finns det ingen självklar och perfekt metod. Erfarenheten visar emellertid att en kombination av kvalitativ och kvantitativ forskning är mest effektivt och att utvärdering bör ske i termer av process, implementering och effekt.” Betyder det att man inte längre anser att utveckling ska följas med hjälp av bestämningsfaktorer och indikatorer?
I kapitel 5 Folkhälsopolitikens struktur görs visserligen en beskrivning av nuvarande folkhälsopolitik, och där nämns att folkhälsopolitikens 11 målområden omfattar 42 bestämningsfaktorer och att dessa mäts via 36 huvudindikatorer och 47 delindikatorer. Men regeringen säger inte huruvida man anser att arbetet ska fortsätta, ej heller ges någon kommentar till att målområde 6 En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård saknar identifierade bestämningsfaktorer och indikatorer.
I den tidigare regeringens skrivelse ”Folkhälsopolitik för jämlikhet i hälsa och hållbar tillväxt” (2005/06:205) gavs ett uppdrag ”att inom ramen för det fortsatta arbetet inför nästa folkhälsopolitiska skrivelse är det angeläget att bestämningsfaktorer och indikatorer identifieras”. Eftersom den nuvarande regeringen återtagit den skrivelsen så gäller inte det uppdraget och i den nu liggande propositionen saknas sådant uppdrag.
Det är talande att man inte heller poängterar vikten av att utgå från bestämningsfaktorer så att det blir tydligt att folkhälsoarbete handlar om politiska beslut och initiativ.
Miljöpartiet de gröna anser att det behövs ett tydligt uppdrag att jobba vidare med bestämningsfaktorer och indikatorer. Det gäller särskilt inom målområde 6 – En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård, där det nu inte finns några bestämningsfaktorer eller indikatorer.
Miljöpartiet saknar att folkhälsoläget inte beskrivs utifrån de bestämningsfaktorer som finns identifierade för de olika målområdena. Nu ges i stället en bild som utgår från riskfaktorer och hälsoutfall medan den folkhälsopolitiska rapporteringen med redovisning av hälsans bestämningsfaktorer saknas. Det är väldigt olika nivå på de förslag som tas upp av regeringen, stort och smått blandas.
Miljöpartiet anser att vissa förslag på insatser inom de olika målområdena är bra medan andra har helt fel fokus. Vi väljer nedan att peka på några av dessa.
Delaktighet och inflytande har stor betydelse för hälsa och välbefinnande. Vi delar synen att den ideella sektorn har stor betydelse och att samarbete är av största vikt både på statlig och lokal nivå. Bestämningsfaktorer inom detta målområde är bl.a. demokratisk delaktighet, jämställdhet, diskriminering och deltagande i kulturaktivitet.
Det saknas förslag på insatser för att öka möjligheten till deltagande i kulturaktiviteter. Miljöpartiet ser satsningar på kultur som förebyggande investeringar. Miljöpartiet anser att det åvilar den offentliga sektorn, kommun, landsting och stat, att ta ansvar för att alla har tillgång till kultur, oavsett ålder, ekonomi och utbildningsnivå. Hälsofrämjande kultur är viktigt. Kultur har förebyggande effekter och många studier som gjorts visar också på att kultur även kan ha en läkande effekt.
Miljöpartiet har i budgetmotion för 2008 gjort en större satsning på regionala kulturfonder för att främja det regionala kulturlivet och för att göra kulturen mer tillgänglig för fler. Inom ramen för detta vill vi också återinföra den populära reformen om fritt inträde på museum, något som regeringen tog bort strax efter att den tillträtt.
Miljöpartiet de gröna anser att folkhälsopolitiken måste bygga på att utjämna skillnader i hälsa för att det övergripande målet om ”att skapa förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen” ska kunna nås, och då är en av förutsättningarna att ge människor mer delaktighet och inflytande i vardagen. Det handlar inte bara om fria val som regeringen skriver så mycket om utan om att ge människor förutsättningar att kunna göra val och att våga se de strukturer som finns i samhället.
Riksdagen har beslutat att alla förslag som läggs från regeringen ska innehålla en beskrivning av hur förslaget påverkar jämställdhet. I och med att regeringen tonat ned det övergripande målet och tagit bort formuleringar som ” ojämlikheten i hälsa måste motverkas” så har det också effekter på jämställdheten. Regeringen tar upp handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och presenterar ytterligare några insatser som den avser att göra.
Regeringen har i sin politik blundat för de strukturella faktorer som påverkar jämställdheten i vårt samhälle. Det är viktigt att regeringen öppnar ögonen och tar till sig den kunskap som finns hos expertmyndigheten för folkhälsoarbetet. Folkhälsoinstitutet (FHI) skriver följande:
Genusforskaren Yvonne Hirdman myntade termen genussystem i Sverige. Detta system bygger på ett isärhållande och en hierarki mellan män och kvinnor där män som kollektiv tillskrivs mer makt och inflytande i samhället. Att analysera systemet tjänar till att synliggöra dolda mekanismer och strukturer som orsakar ojämställdhet (könssegregerad arbetsmarknad, mäns våld mot kvinnor etc). Andra internationellt kända genus- och queerforskare som RW Connell och Judith Butler påvisar dock att relationerna mellan/inom grupper av män och mellan/inom grupper av kvinnor hyser en stor komplexitet. Begreppet intersektionalitet försöker analysera hur olika maktdimensioner korsar varandra. Det är inte bara könet som har betydelse i en analys utan även sexuell läggning, etnisk tillhörighet, klass, funktionshinder, ålder och religion. Dessa positioner påverkar hur mycket makt och utrymme en människa har i samhället och i relation till andra människor. Vissa grupper av män, exempelvis transsexuella män, underordnas i genussystemet av heterosexuella män. En funktionshindrad kvinna är på samma sätt underordnad en kvinna utan funktionshinder. Det finns alltså skillnader även inom grupperna kvinnor och män. Den heterosexuella mannen är dock övergripande norm i samhället.
För att inte låta ojämlikheter i hälsa beroende av kön (klass, sexuell läggning och etniskt tillhörighet) fortsätta att normaliseras måste orsaker och bakomliggande maktstrukturer till ohälsa hos kvinnor och män kartläggas och utredas. Att ha ett tydligt integrerat genusperspektiv i samtliga folkhälsopolitiska områden, där mäns och kvinnors skilda livsvillkor och förutsättningar är stående analysvariabler, är därför ett måste i den framtida folkhälsopolitiken.
Regeringen skriver om att arbetet för att motverka diskriminering har högsta prioritet, samtidigt har regeringen nyligen lagt en proposition ”Ett starkare skydd mot diskriminering 2007/08:95” som tyvärr saknar att bristande tillgänglighet för funktionshindrade utgör diskriminering. Miljöpartiet anser att det borde ha varit med.
Miljöpartiet de gröna välkomnar stora delar av de föreslagna lagändringarna. Många av dem är frågor vi drivit i flera år. Vi ser positivt på att diskrimineringsförbudet utsträcks till nya samhällsområden och att de två nya grunderna ålder och könsidentitet införs. Miljöpartiet håller däremot inte med regeringen om att slå samman DO, Homo, Jämo och HO till en ombudsman. Det är bättre att de sammanförs i en gemensam myndighetsorganisation, men de separata ombudsmännen bör finns kvar inom organisationen. Vi menar att denna lösning innebär ett helhetsperspektiv på diskrimineringsproblematiken utan att skillnaderna mellan de olika diskrimineringsgrunderna suddas ut.
Regeringen skriver om fler nystartsjobb och en mer förutsägbar sjukförsäkring med en tydlig rehabiliteringskedja. Det är insatser som Miljöpartiet menar snarare riskerar att öka klyftorna i samhället än att bidra till en ekonomisk och social trygghet.
Ojämlikhet i hälsa handlar om spridningen i hälsa, livskvalitet och livslängd för olika grupper av människor. Ett samhälle med stora välfärdsklyftor bär också på en stor ohälsobörda.
Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen i Sverige visar att skillnaderna mellan olika grupper av barn är stora och har ökat under 2000-talet. De allra rikaste hushållen drar ifrån i inkomststandard medan de fattigaste halkar efter.
Miljöpartiet menar att ekonomisk och social trygghet är en av de mest grundläggande förutsättningarna för en god hälsa på lika villkor. Att människor kan försörja sig genom eget arbete skapar självkänsla, vilket är en friskfaktor. Men för att främja en god hälsa behövs även insatser på strukturell nivå, t.ex. ett socialförsäkringssystem som ger trygghet. Vidare behövs utbildningsmöjligheter under olika perioder i livet, en samhällsplanering som bidrar till trygga miljöer och sociala tjänster av hög kvalitet på lika villkor. Då kan man inte som regeringen gör dra in på vuxenutbildning, eller försämra i sjukförsäkringsregler och a-kassesystem.
Miljöpartiet ser det som mycket positivt att regeringen satsar på föräldrastöd under hela uppväxttiden. Men vi saknar förslag på konkreta åtgärder för föräldrar och vilket ansvar kommunerna bör ta. Vi anser också att det är positivt att regeringen lyfter frågan om familjecentraler, men även där saknas det förslag på hur fler kan startas och hur stödinsatser för barn och ungdomar kan samordnas bättre. Regeringen skriver att stödinsatser bör samordnas på ett bättre sätt än i dag men hur tänker regeringen medverka till att det blir så? Folkhälsoinstitutet kom 2004 med sin rapport ”Nya verktyg för föräldrar – förslag till nya former av föräldrastöd för föräldrar med barn i olika åldrar”. Rapporten beskriver mycket förtjänstfullt hur situationen ser ut i dag och kommer med en mängd förslag till åtgärder. Detta skriver också regeringen om, men väljer tyvärr att bara till viss del föreslå konkreta åtgärder när det gäller utveckling av föräldrastöd.
Miljöpartiet vill ge föräldrar och barn mer möjlig tid tillsammans som ett sätt att skapa goda och trygga uppväxtvillkor. Därför har vi lagt ett förslag som vi kallar ”Barntid”. Föräldrar med barn upp till tre år som går ned i arbetstid till 75 % eller mindre ska få en ekonomisk ersättning för att täcka upp en del av den lägre inkomsten. Det ska vara möjligt för båda föräldrar att samtidigt gå ned i arbetstid med vårt förslag. Detta förslag främjar livskvalitet.
För att förbättra situationen för barn som har det särskilt svårt vill Miljöpartiet införa lokala barnombud. Enligt barnkonventionen ska barn ha rätt att uttrycka sina åsikter, och deras åsikter ska tillmätas betydelse. Socialtjänsten har i sitt uppdrag att ge barn som är särskilt utsatta hjälp och stöd. Men eftersom det inte alltid fungerar, och eftersom barn kan ha svårt att anförtro sig åt någon som de inte till 100 % är säkra finns på deras sida anser vi att barnombud är en reform som behöver införas. Det är ytterligt angeläget, inte minst med anledning av den kritik länsstyrelserna riktat mot kommunernas hantering av anmälningar och situationen för placerade barn. Barnombuden bör vara en statlig reform med koppling till Barnombudsmannen och regional förankring via länsstyrelserna. Till barnombuden ska barn kunna vända sig med fullt förtroende, och barnombuden ska också kunna föra deras talan.
Regeringens skrivningar inom detta målområde betonar riskminimering. Först i andra hand talas om att utveckla arbetets positiva faktorer. Miljöpartiet vill vända på det perspektivet och i första hand främja det som bevarar och utvecklar hälsa.
Av alla målområden är ökad hälsa i arbetslivet det som får minst utrymme i propositionen, vilket vi förvånas över. För Miljöpartiet är det angeläget att inte bara skapa förutsättningar för fler arbeten utan också se till arbetets innehåll så att arbetet t.ex. inte sliter ut ryggar och handleder. Målområdets bestämningsfaktorer inkluderar arbetsmiljöfaktorer, anställningstrygghet och återhämtning mellan arbetspass. Miljöpartiet anser att det är angeläget att beskriva hur dessa faktorer utvecklas för att styra politiken.
Regeringens beslut att skära ned kraftigt på Arbetsmiljöverkets anslag och lägga ned Arbetslivsinstitutet rimmar därför illa med regeringens retorik om ökad hälsa i arbetslivet. Miljöpartiet anser att Arbetsmiljöverket gör ett omfattande och mycket viktigt inspektionsarbete på arbetsplatserna, ofta i ett klart förebyggande syfte – ett inspektionsarbete som syftar till att tillsammans med företagen få arbetsplatser och arbetsmiljöer som är säkra och inte farliga eller skadliga för arbetstagarna. Med fler människor i arbete borde mer resurser ges till Arbetsmiljöverkets systematiska arbetsmiljöarbete. Stöd till det lokala arbetsmiljöarbetet ute på företagen genom företagshälsovård eller motsvarande resurser är också av stor betydelse. Miljöpartiet har därför motsatt sig regeringens neddragningar på Arbetsmiljöverket.
På samma sätt har Miljöpartiet motsatt sig nedläggningen av Arbetslivsinstitutet som fram till 30 juni 2007 var ett nationellt forskningsinstitut och kunskapscentrum för arbetslivsfrågor. Regeringen sade sig ha för avsikt att föra över forskningen till högskolor och universitet men några nya pengar har inte tillförts för att de ska kunna ta över verksamheten.
Regeringen beskriver i folkhälsopropositionen de ändringar som gjorts för att underlätta och öka företagens incitament att anställa och för att öka flexibiliteten i regelverket, men det saknas en analys av hur det påverkar de anställdas hälsa. Utredningen om arbetsmiljölagen som i maj 2006 lämnade delbetänkande och juni 2007 slutbetänkande har remissbehandlats men bereds fortfarande av regeringen.
Det är bra att regeringen skriver att ”arbetslivet måste även utformas så att det finns plats för dem som har en begränsning av sin arbetsförmåga”. Men den politik som regeringen genomför med strängare regler i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring underlättar inte det. Ett lysande undantag är dock att regeringen givit möjlighet för människor som länge haft sjukersättning att kunna återgå till arbete med bibehållen ersättning. Miljöpartiet anser att utgångspunkten för målområdet ska vara att kraven i arbetslivet måste balanseras mot människors möjligheter att kunna fungera och må bra under ett helt arbetsliv. Det handlar alltså både om hälsofrämjande arbetsplatser och hälsofrämjande arbetsliv.
Sunda och säkra miljöer och produkter var tidigare utgångspunkten för målområdet.
Detta målområde har nära koppling till de nationella miljömålen som flera av dem direkt påverkar bestämningsfaktorerna. Regeringen skriver att ”man har för avsikt att återkomma till riksdagen med förslag om en översyn av miljömålssystemet 2009”. Man skriver vidare ”utsläppen av fossila bränslen och den globala uppvärmningen utgör redan idag hälsohot i delar av världen …”. Men det är ett faktum i alla länder och kommer att påverka även Sverige med utbredning av nya sjukdomar. Det är högst anmärkningsvärt att regeringen inte tar upp kopplingen av klimat och hälsa (se vidare avsnittet Kopplingar mellan folkhälsopolitik och klimathot).
Det finns en stark koppling mellan folkhälsa och miljö. Betydligt starkare skrivningar hade behövs på ett område som ger grundläggande förutsättningar för folkhälsan. Regeringen säger visserligen att man har för avsikt att återkomma till riksdagen med förslag om en översyn av miljömålssystemet under 2009. På vilket sätt det förslaget kommer att se ut återstår att se. Miljöpartiet menar att målen för folkhälsopolitiken och miljömålen måste ses som två sidor av samma mynt. Folkhälsoaspekterna kopplade till miljömålen behöver beskrivas tydligare. Socialstyrelsen har i rapporten ”Hälsofrågor, en självklar del av miljöarbetet” också kommit till samma slutsatser.
Av folkhälsoskäl måste det bli tydligare vilka handlingsmöjligheter som finns och var ansvarsfrågan ligger när miljömålen inte nås. Enskilda människor är beroende av att politiker tar sitt ansvar på detta viktiga område. Människor kan demonstrera eller hänga färgade lakan från fönstren, men utan ansvarsfulla politiker händer föga för att t.ex. ändra luftförhållanden i hårt trafikerade områden där människor bor och lever. Människor behöver veta hur riktvärdena ser ut och att de bygger på tillgänglig forskning, hur gränsvärden mäts, vilka gränsvärden som inte får överträdas, vad som händer i så fall och vem som är ansvarig och hur den ansvarige ska kunna ställas till svars. Det handlar om ytterst viktiga villkor i människors liv som de själva har mycket liten makt att påverka.
Regeringen skriver om farliga ämnen men nämner inte att EU:s nya kemikalielagstiftning (Reach) nu är klar och ska implementeras i Sverige. Ej heller föreslås några insatser.
Miljöpartiet har påtalat problemen med kemikaliseringen av vår vardagsmiljö kopplat till folkhälsan i motionen ”Kemikalieexponeringens konsekvenser för folkhälsan 2005/06:MJ592”.
Många forskare menar att många hälsoproblem på befolkningsnivå är kopplade till den nya kemiska förorening som skapats genom spridning av naturfrämmande ämnen men det är i det närmaste omöjligt att veta vilka ämnen och vilka symtom det handlar om på grund av alla faktorer som inverkar. Bland annat på grund av alla dessa osäkerhetsfaktorer finns det ett stort behov av ökad kunskap om kopplingen mellan folkhälsan och den alltmer förorenade vardag de flesta av oss människor lever i.
Vår omgivande miljö är av stor betydelse för folkhälsan. Gröna miljöer har stor betydelse, både för människors välbefinnande och även som lunga åt städer. Grönskan renar luften från stoft och avgaser, dämpar buller och påverkar även stadens klimat positivt genom att grönskan dämpar vindar, höjer luftfuktigheten och utjämnar temperaturskillnader. Vi ser det därför som viktigt att kommunerna kartlägger och inventerar sina grönområden. Målet bör vara att öka medborgarnas kunskaper om gröna miljöers betydelse och därmed öka förståelsen för den kommunala kostnaden samt, sist men inte minst, öka användningen av de gröna miljöerna. Att gröna miljöer inte tas upp i folkhälsopropositionen är en brist.
Luftföroreningar skadar barns lungor för livet och förkortar i dag våra liv lika mycket som trafikolyckor. Nedsatt lungkapacitet är en riskfaktor som ökar dödligheten i både lungsjukdomar och hjärt-kärlsjukdomar. Partiklar i luften har störst negativ effekt och orsakar så mycket som 5 000 förtida dödsfall årligen och marknära ozon som orsakar ca 2 000 dödsfall per år. Till det kommer ökad dödlighet i cancersjukdomar som uppskattas till flera hundra i Sverige per år (regeringens skrivelse 2005/06:205). Överexponering av kvävedioxid beräknas enligt IVL, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, leda till nästan 3 000 dödsfall per år (uppgifterna av de olika studierna kan dock inte adderas, då beräkningsmetoderna skiljer sig åt). Sambanden är sådana att varje åtgärd som minskar antalet partiklar i luften påverkar vår hälsa. Biltrafiken är huvudkällan till dessa skadliga ämnen, och det är därför viktigt med bättre reningsmetoder, miljövänligare drivmedel och bättre motorer. Nollutsläpp ska eftersträvas. Vi arbetar för att minska bilberoendet och därmed användningen av bil. Samtidigt vill vi öka satsningar på kollektivtrafiken. För att utsläppen ska minska är det viktigt att människor uppmuntras att utnyttja kollektiva färdmedel, till samåkning och till att gå och cykla i större utsträckning än i dag. Försöket med trängselavgifter i Stockholm har varit ett viktigt steg i den riktningen och ledde till förbättrad stadsluft och minskade beräknade dödsfall med 30 dödsfall per år. Fler initiativ i den riktningen är nödvändiga. Regeringen har en rubrik ”Insatser inom väg och trafik” men där föreslås åtgärder med utgångspunkt på trafiksäkerhet. Det är visserligen är lovvärt men där borde också insatser mot luftföroreningar tagits upp.
Det är bra att regeringen lyfter frågan om inomhusmiljö och ger Boverket i uppdrag ”att ta fram bl.a. underlag om byggnaders tekniska utformning som medger att vissa befintliga delmål till miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö kan följas upp och eventuellt ändras. Vidare ska underlaget ge möjlighet att formulera nya delmål t.ex. beträffande fukt, mögel och buller samt belysa eventuella brister i inomhusmiljön och upplevd ohälsa.”
Att ständigt utsättas för ljud och oljud framkallar stress. Regeringen beskriver problemet och säger sig vilja prioritera frågan men har inte med några förslag på insatser.
Miljöpartiet anser att problemen med buller ska ha hög prioritet i folkhälsoarbetet. Därför bör regeringen ge lämpliga myndigheter i uppdrag att lämna förslag på åtgärder. De bör även inventera vilka åtgärder kommunerna vidtagit för att minska bullret i respektive kommun.
Vi vill se mer forskning kring dels buller och dess påverkan på människors hälsa, dels kring hur bullret från trafiken kan minska. Möjligheten att införa generella föreskrifter för att begränsa ljudnivåer i offentliga lokaler, i linje med miljöbalkens intentioner, bör utredas. Vi anser att en nationell lag med fastställda gränsvärden för ljudnivåer i offentliga lokaler bör införas. Bullerfria rekreationsområden behövs, i exempelvis fjäll- och skärgårdsmiljöer, med strängare regler för motorbåtar, snöskotrar och annat som annars förorenar tystnaden.
Miljöpartiet har länge krävt en mer aktiv roll från samhället när det gäller mobiltelefoner och strålning. Det är uppenbart att tillverkarna inte tagit allmänhetens oro på tillräckligt stort allvar – bolagen borde informera bättre. Statens strålskyddsinstitut skulle kunna ta fram en egen aktuell förteckning, precis som deras tyska motsvarighet har gjort. Konsumentverket skulle kunna kräva att uppgift om strålning finns i bolagens marknadsföring. En miljö- och konsumentmärkning skulle tala om för alla köpare och inköpare att telefonerna uppfyller vissa grundkrav. Vi anser också att staten skulle kunna använda sin makt som stor upphandlare för att stödja en sådan märkning. Det är en brist att regeringen inte har med förslag som främjar konsumenternas valmöjligheter.
Forskningen kan i dag inte peka på några säkra samband mellan exponering för el och de allergiska symtom som finns. Att en del människor tydligt upplever dessa samband gör dock att samhället måste ta problemen på allvar. Många människor vittnar om att de möter oförstående och misstänksamhet när de berättar om sina symtom, trots att elöverkänslighet är klassat som ett funktionshinder. Många gånger är elöverkänsliga även känsliga för kemikalier, ljud och ljus. Människor som drabbas måste få adekvat hjälp, t.ex. bostadsanpassningsbidrag till elsanering för att klara sitt boende.
Miljöpartiet ser det som betydelsefullt att varje kommun reserverar områden i översikts- och detaljplaner som är lågstrålande. I dag finns emellertid inget lagrum som tydligt ger kommunerna mandat att peka ut lågstrålande zoner. Lagstiftningen måste ändras så att kommuner kan reservera områden som är lågstrålande i översikts- och detaljplaner. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag till ändringar i lagstiftningen som gör detta möjligt.
Vi menar också att det är angeläget med ökade forskningsinsatser kring elöverkänslighet. Miljöpartiet anser att regeringen bör samla in kunskaper för att utröna hur elöverkänsligas behov tillgodoses i dag.
Regeringen tar upp att man arbetat med en alkolåsstrategi för att öka användningen stegvis.
Maria Larsson (kd) sade följande på folknykterhetens dag den 26 maj 2006: ”Sedan 1998 har antalet rattfylleribrott fördubblats. Vi vet att en tredjedel av alla dödsolyckor är alkoholrelaterade. Vid olyckor med dödlig utgång eller svåra personskador har antalet rattfyllerimisstänkta förare ökat med nästan 50 procent under de senaste fem åren. Mot bakgrund av dessa siffror är vi politiker moraliskt förpliktade att agera. Avstår vi, blir vårt budskap att vi inte bryr oss om alla de människor som dör och skadas i trafiken på grund av alkohol. Vi kristdemokrater vill att alkolås ska bli obligatoriskt i alla bilar senast 2010.” Miljöpartiet delar till fullo det som Maria Larsson sade då. Inför valet 2006 förklarade sex av de sju riksdagspartierna att de var för en lagstiftning om att alkolås skulle finnas i alla nya personbilar, lastbilar och bussar. Frågan om införande av alkolås är utredd. Alkolås – nyckel till nollvisionen (SOU 2005:72) och Öppna möjligheter med alkolås (SOU 2006:72) är remissbehandlade sedan länge. I utredningarna finns förslag på EU-strategi, lagtexter och annat som behövs för att gå från ord till handling. Vägverket och andra remissinstanser var positiva. Ändå finns den insatsen varken med i denna proposition eller i den propositionsförteckning regeringen har lämnat till riksdagen.
I de politiska inledningstexterna skrivs visserligen att folkhälsoarbetet är en global angelägenhet, men texten inskränker sig till att huvudsakligen handla om sjukdomar, smittospridning, tobaks- och alkoholbruk. Det överhängande klimathot som grundar sig i koldioxidutsläppen och som hela världen numer är medveten om kan vända allas våra livsförutsättningar drastiskt berörs bara med en mening under målområde 5 Miljöer och produkter. Detta trots att FN i sina rapporter tydligt har visat på hälsokonsekvenser som får betydelse för folkhälsan.
En seriös analys av folkhälsokonsekvenser hade behövts utifrån olika scenarier, men framför allt resonemang om de politiska förändringar som behöver göras, och hur man kan se på dessa ur ett folkhälsoperspektiv. Beredskap för att möta klimatförändringarnas påverkan på hälsan måste finnas även i Sverige.
Man kan säga att klimatförändringarna kan påverka hälsosituationen på tre principiellt olika sätt. För det första genom att påverka hur människor direkt exponeras för risker som värmeböljor, stormar och andra extremhändelser, för det andra genom indirekta klimateffekter såsom förändrad smittspridning, vattenkvalitet, luftföroreningshalter m.m. För det tredje kan sociala och ekonomiska effekter av klimatförändringen på andra håll i världen leda till nya svältkatastrofer eller befolkningsomflyttningar, vilka kan få följdverkningar även långt från katastrofområdena. Climatools, ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, KTH, Uppsala universitet och Umeå universitet, har tagit fram en kunskapsöversikt om hälsopåverkan av ett varmare klimat som på en rad sätt har bäring på folkhälsan.
Miljöpartiet anser att den framtida hälso- och sjukvården i mycket större utsträckning ska ägna sig åt att förebygga sjukdom och ohälsa i stället för att som nu lägga resurserna på att reparera redan inträffade skador. En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård leder både till minskat lidande och bättre livskvalitet samtidigt som det också på sikt ger effektivare vård.
Det är bra att regeringen ger FHI i uppdrag att lyfta fram och öka kunskapen om fysisk aktivitet på recept, liksom att man skriver att ”ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande perspektiv bör även i ökad utsträckning prägla andra delar av hälso- och sjukvården, såväl i hemsjukvården och primärvården som i sjukhusvården”.
Vi menar dock att det behövs en betydligt mer offensiv hållning, och som nämnts tidigare så är det angeläget att bestämningsfaktorer och indikatorer utvecklas för målområdet.
Tankarna bakom ”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård” stämmer väl överens med WHO:s utvecklingsarbete under de senaste decennierna. Det s.k. Ottawamanifestet (1986) skapade ett internationellt nätverk, Health Promoting Hospitals. Idén var att kunna använda hela sjukvårdens kompetens, inte minst sjukhusens, för att stärka folkhälsoinsatserna och för att använda hälsoorientering som en strategi för att utveckla en mer effektiv hälso- och sjukvård.
Nätverket vill vidareutveckla sitt arbete, men har begränsade resurser, vilket sätter upp hinder för det arbete man vill göra. Miljöpartiet föreslog i vår budgetmotion 2007/08 ett särskilt ekonomiskt bidrag med 3 mkr per år under tre år. Det är i linje med vad man i Danmark gjort, där den danska regeringen under några år gav särskilt stöd till det danska nätverket. Det har betytt stabilitet, möjlighet till långsiktiga åtaganden och tydlig legitimitet i vården. Den utvecklingen vill vi se även i Sverige. Önskemålet är att all sjukvård och utbildning på vårdområdet ska bli hälsofrämjande. Det är glädjande att regeringen nu anslutit sig till det förslag som mp drivit sedan länge, att avsätta medel för att stödja nätverket Hälsofrämjande sjukhus.
I Folkhälsoinstitutets rapport från juli 2006, Hälsa på lika villkor? – Hälsa och livsvillkor bland HBT-personer, beskrivs situationen ingående och i sammanfattningen skriver man: ”Transpersoner hade nästan genomgående den sämsta hälsan, följt av bisexuella och homosexuella.” Vi anser att det är yttersta angeläget att kunskapen om transpersoners situation ökar i samhället.
Regeringen skriver också om att diskriminering är en viktig orsak till ohälsa bland homo- och bisexuella samt transpersoner (HBT-personer). Men det föreslås inga insatser eller ges inga uppdrag. Miljöpartiet anser att riksdagen ska begära att regeringen ökar kunskapen hos personal i hälso- och sjukvård, särskilt inom primärvård, psykiatri, gynekologi och vård av äldre om HBT-personers livssituation. Vi anser också att riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag om hur HBT-personer bättre kan bemötas i hälso- och sjukvården. Trots att olika insatser gjorts på dessa områden så kvarstår behovet i påfallande stor utsträckning.
Regeringen lyfter under avsnittet med ovanstående rubrik fram det kvalitetsarbete som pågår inom vården, vilket är bra. Här poängteras också valfriheten för den enskilde bl.a. genom ökad mångfald samt genom att utveckla ersättningssystemen.
Trots att regeringen påstår sig vilja ha mångfald så lade regeringen ned Delegationen för mångfald inom vård och omsorg, som 1 juni 2007 lämnade delbetänkandet Vård med omsorg – möjligheter och hinder (SOU 2007:37). Vi beklagar detta.
Miljöpartiet anser att det behövs en mångfald inom vården sett främst till innehåll och vårdformer, inte bara till driftsform. Vi delar synen att utvecklade ersättningssystem kan vara ett sätt att styra sjukvården men det är viktigt att då att sätta upp kriterier som styr mot hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser.
Smittskyddsinstitutet konstaterar en ökning med 70 % jämfört med tidigare år. Till och med 2007 har 8 014 personer med hivinfektion rapporterats, varav 70 % (5 617) är män. Av de anmälda beräknas omkring 4 500 leva med hiv i Sverige i dag. Antalet nyrapporterade fall av hiv har i Sverige legat relativt konstant sedan slutet av 1980-talet fram till 2002 med knappt 300 fall per år men under de senaste åren har det skett en ökning. Under 2007 anmäldes 541 personer med hiv, vilket är det högsta antalet rapporterade fall ett enskilt år sedan 1986 då hiv nyligen blivit möjligt att diagnostisera. Ökningen sker i alla grupper men är störst bland män som har sex med män. I den gruppen konstaterades förra året 81 fall av nysmitta. En så stor nysmitta har vi aldrig tidigare sett i Sverige. Trots det gör inte regeringen några särskilda satsningar inom området. Summan till insatser inom området har legat på samma nivå i nära tio år.
Miljöpartiet ser också med oro på den utveckling som sker med kraftig ökning av sexuellt överförbara sjukdomar som hiv/aids och klamydia. Det behövs ökade insatser inom området och ökade resurser. Flera av de insatser som Miljöpartiet tar upp under målområde 8 kan påverka situationen positivt. En nationell kampanj likt den som fanns i början av 90-talet skulle behövas för att vända utvecklingen. Miljöpartiet avser att återkomma i budgetmotion med förslag till ökade resurser.
Vi saknar en vision och en tydlighet för vad Rådet för samordning av nationella insatser mot hiv/aids ska arbeta med de närmaste åren. Rådets ursprungliga funktion var att inneha en central och styrande roll.
Miljöpartiet anser att det saknas en hel del i regeringens förslag i målområde 8.
I stället för att prioritera hur man kan främja trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa som målområdet tidigare kallades för så skriver regeringen nu: ”Hälsorisker förknippade med sexuellt beteende kan förebyggas.” Det är ytterligare ett exempel på att regeringen med sin nya folkhälsopolitik flyttar tillbaks arbetet från att främja till att förebygga risker.
Vi vänder oss mot att fokus har flyttats från att främja trygg och säker sexualitet för hela befolkningen till att minska riskbeteende.
Trygg sexualitet som är fri från fördomar, tvång, våld och diskriminering är viktig för att människor ska må bra. Synen på sexualiteten i samhället betyder mycket och avgör om t.ex. homo- eller bisexuella utsätts för fördomar och diskriminering, med ohälsa som följd. Den är också viktig för kvinnors hälsa eftersom en förnedrande syn på kvinnors sexualitet leder till tvång och våld, och därmed ohälsa.
Det är verkligen en angelägen fråga att främja sexuell hälsa bland ungdomar. Där har dels skolan en viktig uppgift, dels ungdomsmottagningarna. Vi menar att regeringen borde ha tydligare förslag på åtgärder för hur skolans sex- och samlevnadsundervisning kan förbättras. Det är dock bra att regeringen skriver att ”sexuell hälsa bland ungdomar bör främjas liksom deras förmåga att hantera relationer till andra människor. Ungdomar bör ha tillgång till information och individuell rådgivning via ungdomsmottagningar, studenthälsa och andra liknade verksamheter. Undervisning i sex och samlevnad i skolan bör behandla både fysiska och psykiska (relationsmässiga) aspekter på sexualitet.”
Frågor som rör homo- och bisexualitet, könsidentitet och könsuttryck måste vara självklara frågor i sex- och samlevnadsundervisningen i skolan, liksom hur situationen är för HBT-personer. Frågorna är ytterst angelägna, då tonårstiden är en period då många unga funderar över vilken sexuell läggning de har. Miljöpartiet anser att sex- och samlevnadsundervisningen också bör diskutera de stereotypa könsroller och mansbilder som finns i samhället och ge den enskilde styrka att våga bryta normerna. Vi anser att samlevnadsundervisningen måste bedrivas utifrån en medvetenhet om könsmaktsordningen och med syfte att bryta denna norm. I och med att det finns brister i undervisningen bör detta uppmärksammas på lärarutbildningen. Vi skulle aldrig acceptera okunniga lärare i matematik eller att religionsundervisningen ställdes in därför att skolan inte hade någon som kunde eller ville undervisa men när det gäller sex- och samlevnadsundervisning så verkar det vara godkänt. I en C-uppsats från Linköpings universitet skriver författaren utifrån de nio olika skolor hon undersökt: ”Flertalet av lärarna belyser homosexualitet en till två lektioner och integrering av homosexualitet i hela sex- och samlevnadsundervisningen är ovanligt. På vissa av de studerade skolorna har inte alla elever fått undervisning om homosexualitet. Det finns ett osynliggörande av homosexualitet och ett exkluderande av homosexuella elever.” Skolans verksamhet ska vila på vetenskaplig grund. Det gäller även sex- och samlevnadsundervisningen.
Vi ser fram emot de förslag angående en obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning som bedrivs av kunniga lärare som kan tänkas komma i samband med kommande kursplaneuppdrag samt att sex- och samlevnadsundervisning är en obligatorisk del i lärarutbildningen.
Såsom regeringen skriver i propositionen ser det mycket olika ut mellan kommunerna vad det gäller tillgången till ungdomsmottagningar. Då de precis som regeringen lyfter gör ett värdefullt arbete bör regeringen också säkra ungdomarnas tillgång till ungdomsmottagningar. De behöver ges en tydlig plats och utrymme i kommunerna samt ordentliga resurser för att kunna möta ungdomar och deras frågor och funderingar kring livet och sin sexualitet. Alla ungdomar bör enkelt kunna vända sig till en ungdomsmottagning utan att behöva åka en längre resa. Tillgänglighet är en nödvändighet för att etablera kontakt.
Vi menar också att kunskapen om sexuell hälsa och reproduktion för homosexuella bör öka inom primärvården. Personalen bör få vidareutbildning för att på ett respektfullt och professionellt sätt kunna möta homosexuellas behov.
Vi saknar också förslag om hur gynekologiska mottagningar för lesbiska kan utvecklas. Många lesbiska känner sig inte bekväma hos gynekologer som har ett utpräglat heterosexuellt perspektiv. I dag finns det enbart ett fåtal gynmottagningar som vänder sig till lesbiska kvinnor.
En virtuell ungdomsmottagning är ett tämligen nytt grepp att föra ut information och kommunicera med unga människor. För att detta ska nå fram krävs det att det är lätt att hitta till webbplatsen. Vi tror inte att den ska ligga som en separat avdelning inom webbplatsen Sjukvårdsrådgivningen.se, vilket nu föreslås. Den bör ha en egen tydlig adress såsom hemsidan www.ungdomsmottagningen.nu.
Det s.k. homosexuppdraget är ett uppdrag som regeringen gav Socialstyrelsen 1987 och som senare överflyttades till dåvarande Folkhälsoinstitutet 1992. I uppdraget ingår att följa utvecklingen av homosexuellas situation, att ansvara övergripande för insatser för homosexuella, att vidta egna och följa andra myndigheters informationsinsatser samt att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden. Uppdraget är brett och berör flera frågor utanför den renodling som Statens folkhälsoinstitut genomgick sommaren 2001.
Vi anser att uppdraget i sig bör utvidgas till att omfatta även bisexuella och transpersoner och alltså bli ett HBT-uppdrag. Det måste också säkerställas att uppdraget ska vara övergripande med nationellt ansvar för forskning, utvärdering och kunskapsspridning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Miljöpartiet saknar ett avsnitt om insemination för ensamstående kvinnor. Lesbiska par har i dag rätt till assisterad befruktning, men fortfarande är ensamstående kvinnor nekade möjligheten att själva bestämma om de vill föda barn med den metoden. När frågan diskuterats tidigare har kravet oftast avfärdats med att en familj med en förälder är sårbarare om något skulle hända föräldern. Detta är givetvis sant, men inte ett hållbart argument då ensamstående tillåts adoptera och vi i dag har mängder av ensamstående föräldrar.
Självklart är det inte en mänsklig rättighet att få barn. Däremot är det en mänsklig rättighet att inte diskrimineras när det gäller barn på grund av sitt civilstånd. Ensamstående kvinnor borde därför ges samma möjligheter till hjälp som heterosexuella och lesbiska par har.
Vi saknar också en diskussion kring framtagandet av nya preventivmedel dels för kvinnor, dels för män. Dagens utbud är långt ifrån tillfredsställande och när det gäller preventivmedel för män existerar det knappt.
Vi vill liksom regeringen minska antalet oönskade graviditeter. Men regeringen väljer tydligen att prioritera arbetet med oönskade graviditeter på andra sätt. I juni 2007 beslutade regeringen att en arbetsgrupp inom Socialdepartementet skulle överväga hur arbetet med att förebygga oönskade graviditeter kan utvecklas bland vuxna, unga vuxna och ungdomar. Det är ett märkligt signalspråk regeringen använder när man i propositionstexten skriver: ”En graviditet som inledningsvis upplevs som oönskad fortsätter inte alltid att vara det, utan en del kvinnor ändrar sig och bestämmer sig för att fullfölja graviditeten.”
Visserligen har frågan om våld mot kvinnor tagits upp i andra sammanhang, men det är ändå en beklämmande tunn och liten text som regeringen lägger fram på ett sådant politiskt tungt, svårt och viktigt område som mäns våld mot kvinnor. Miljöpartiet anser att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem.
Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som kräver en könsmaktsförståelse. Ett sådant perspektiv saknas helt i propositionen. Denna förståelse, som presenterades i utredningen Slag i luften (SOU 2004:121), ställer frågor om våldets avsikter och ser sambandet mellan fysisk och sexuell våldsutövning och andra former av kontrollerande beteenden som våldsutövning och könsrelaterade kränkningar. Det gäller för myndigheter att inte bara söka individuella avvikelseförklaringar till varför vissa män slår på grund av t.ex. sociala eller kulturella avvikelser. Mäns våld mot kvinnor måste förstås och ses som ett samhällsproblem som berör oss alla.
Kvinnofridspropositionen från år 1998 fastslog att centrala myndigheter som Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen osv. måste samverka för att motverka mäns våld mot kvinnor på alla nivåer i samhället. Miljöpartiet anser att myndighetssamverkan är en oerhört central del av arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn som behöver stärkas ytterligare. Det borde regeringen arbeta vidare med.
För att stärka rättssäkerheten och förebygga kvinnors känsla av utsatthet när de väljer att polisanmäla ett våldsbrott eller sexualbrott begånget av en man krävs det att polisen vidareutvecklar de utbildningar och insatser som gjorts för att öka kunskapen och kompetensen om mäns våld mot kvinnor. Det behövs också ytterligare satsningar på fortbildning av personal inom Åklagarmyndigheten i frågor om mäns våld mot kvinnor ur en könsmaktsförståelse. Domare och nämndemän tillhör en av de viktigaste parterna i rättskedjan som säkrar en rättssäker rättsprocess för kvinnor och barn utsatta för våld. Domstolsverket har organiserat utbildningar om mäns våld mot kvinnor för domare och nämndemän separat, med hänvisning till kravet på opartiskhet som ställs på domare. Men det är oroväckande att så få domare deltagit i de arrangerade utbildningsdagarna. Det borde oroa regeringen också. Ett hinder för kvinnors rättsliga upprättelse efter ett övergrepp är avsaknaden av bevis. Genom att låta rättsläkare undersöka kvinnan direkt förbättras dokumentationen av skador till följd av våld och sexuella övergrepp. I dag har inte alla landsting möjlighet att införa detta rättsmedicinska samarbete eftersom det saknas personal med rätt kompetens. För att kunna tillgodose detta krävs att regeringen ger ökade resurser till rättsmedicinsk kompetens hos landstingen.
Våld förekommer även i samkönade relationer. I dag finns det en dålig beredskap och kunskap om hur kommunerna bäst kan stödja dessa brottsoffer. Om det är en lesbisk kvinna som har blivit misshandlad finns det i dag få skyddade boenden eller kvinnojourer som tar emot henne. Om det är en homosexuell man som har blivit misshandlad av sin man finns det inga skyddade boenden. Detta måste förändras genom utökad lagstiftad skyldighet för kommuner att stödja alla brottsoffer, oavsett kön och sexuell läggning. Socialstyrelsen bör även få ett särskilt uppdrag att ge kommunerna råd och anvisningar när det gäller våld i samkönade relationer. Miljöpartiet vill se en ökad samordning och resurssatsning för dem som utsätts för våld i samkönade relationer.
År 2007 skärptes socialtjänstlagens skrivning från att kommunerna bör ger stöd till våldsutsatta kvinnor till att socialtjänsten ”ska särskilt beakta” kvinnors behov. Regeringens förslag som är lag är en kompromiss från utredningens förslag där det tydligt framgår att kommunerna ”ska” stödja våldsutsatta kvinnor. Miljöpartiet anser att den nya formuleringen i socialtjänstlagen fortfarande är för vag och att lagen i detta hänseende bör skärpas till ett absolut ansvar för kommunerna i fråga om kvinnor utsatta för våld. Kommunerna ska stödja kvinnor utsatta för mäns våld genom bl.a. resurser till kvinno- och tjejjourer.
I utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) konstaterades att det är till synes svårt att skapa en kontinuitet i det samverkande arbetet mellan myndigheter samt i samarbete med kvinnojourerna i fråga mot mäns våld mot kvinnor. Ett antal s.k. rättskedjeprojekt har startat, där polis, åklagare, advokater, domstol, kriminalvård och ibland även socialtjänst, hälso- och sjukvård samt kvinnojourer enats om arbetsmetoder för handläggningen av våld mot kvinnor. Denna typ av samverkan är central i arbetet för att stötta kvinnor och barn som är våldsutsatta. Miljöpartiet ser det som ett oundgängligt arbetssätt för att motverka våldet mot barn och kvinnor.
Vad som helt saknas i propositionen är mannens roll vad det gäller mäns våld mot kvinnor. Detta borde regeringen uppmärksamma. Män och unga killar som har ett aggressivt beteende gentemot både kvinnor och män måste få hjälp med sin destruktiva livsstil. Det finns i dag några få professionella mansmottagningar i landet som tar emot män för rådgivning. Det har visat sig att en del män som använder våld söker sig till dessa mansmottagningar för att få hjälp. Vi vill inrätta manscentrum i hela landet som ger hjälp till män som utövar våld mot kvinnor och barn och frivilligt söker hjälp för sitt beteende och för sina allvarliga relationsproblem, utanför kriminalvården. Det finns i dag ett stort behov av mötesplatser för hjälp och vägledning för män som söker sig ur ett destruktivt beteende eller behöver diskutera och förändra sin mansroll.
Det är även av stor vikt att det finns en behandlande del som ingår i kriminalvården där män som dömts för denna typ av brott ska genomgå ett behandlingsprogram för att komma till rätta med sina vanföreställningar om hur kvinnor ska behandlas och hur de ser på sin egen mansroll. Därmed arbetar man förebyggande mot återfall i våldsamt och kränkande beteende. Miljöpartiet vill även betona vikten av att stödja de frivilliga nätverk av ansvarskännande och engagerade män som bildas på olika ställen i landet (exempelvis i Piteå).
Såväl inom målområde 8 som inom övriga målområden tog den tidigare folkhälsoskrivelsen (2005/06:205) upp behovet av att vidareutveckla bestämningsfaktorer och indikatorer. Exempel gavs på fyra områden. Om detta säger regeringen ingenting, vilket vi beklagar.
Det är positivt att regeringen avser att ge Statens folkhälsoinstitut (FHI), i samverkan med Livsmedelsverket, i uppdrag att bilda en samverkansgrupp på expertnivå för att samordna, genomföra, följa upp och utvärdera insatser för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet med fokus på överviktsproblematiken. Vidare avser regeringen att ge FHI flera uppdrag inom området fysisk aktivitet på recept, vilket Miljöpartiet välkomnar. Men för att det inte bara ska bli en avsikt är det bra om riksdagen ger regeringen till känna att så ska ske.
”Goda matvanor och säkra livsmedel” som målområdet hette tidigare handlar inte bara om övervikt som regeringen skriver om utan även om matkvalitet, näringsfysiologi och mathantering. Det påverkar också vår hälsa. Det är en stor miss att regeringen inte ens nämner frågan om livsmedelssäkerhet trots den senaste tidens diskussioner om hälsoeffekter av tillsatser i mat, t.ex. transfett och konstgjorda sötningsmedel. Ny forskning visar att ekologiskt odlade frukter och grönsaker är nyttigare än konventionellt odlade. En stor EU-studie visade att åtta sorters ekologiskt odlade frukter, grönsaker och sädesslag innehöll upp till 40 % mer antioxidanter. Enligt uppgift från Quality low input food project tycks även innehållet av mineraler som järn och zink öka.
Miljöpartiet vill öka satsningarna på offensiv information om matens betydelse för hälsan. Stat, kommuner och landsting upphandlar årligen varor för 400 miljarder kronor och kan med sina inköp styra produktionen i ekologisk riktning. Förra mandatperioden infördes ett mål om 25 % ekologiskt i offentlig upphandling, och en särskild pott pengar avsattes för att öka produktionen. Nu har regeringen gjort om det så att det inte längre är särskilt öronmärkta pengar till ekologisk produktion, något som Miljöpartiet har kritiserat. Miljöpartiet har för övrigt föreslagit ett höjt anslag för åtgärder för främjande av ekologisk produktion.
Miljöpartiet instämmer i att Statens folkhälsoinstitut (FHI) bör få i uppdrag att ansvara för en nationell satsning för stöd till lokalt arbete och att samordna det nationella tobaksförebyggande arbetet, likaså att genomföra en nationell rökavvänjningssatsning. Vidare bör FHI få i uppdrag att utveckla och förstärka det nationella tillsynsarbetet. En utredning bör tillsättas för tillsyn avseende tobakslagens bestämmelser om detaljhandel med fokus på åldersgränser. Det bör också riksdagen ge regeringen till känna så att det blir ett tydligt uppdrag och inte bara en ambition.
Miljöpartiet anser att regeringen i ovannämnda utredning bör låta utreda behovet av och hur ett licensförfarande på lämpligt sätt skulle kunna utformas för tobaksförsäljning. Det finns goda skäl att det görs tydligt vilka regler som gäller, t.ex. vikten av att inte sälja till minderåriga, möjlig egenkontroll av rutiner för personalen, men också kunskapskrav om nikotinets och tobakens skadeverkningar. Socialutskottet har inte tidigare ställt sig bakom denna tanke, men vi vidhåller behovet, med tanke på tobaksbrukets stora skador på folkhälsan.
Sverige ratificerade 2005 ramkonventionen om tobakskontroll (WHO Framework Convention on Tobacco Control). För att nå de mål som är satta för 2014 behöver det tobaksförebyggande arbetet ta ytterligare steg. Miljöpartiet anser att riksdagen bör ge regeringen till känna att det tobaksförebyggande arbetet ska följa konventionens krav så att det blir ett tydligt uppdrag, inte bara en ambition. En tydlig och långsiktig nationell strategi bör tas fram för att nå 2014 års mål.
Rökförbudet på krogarna är en succé, men fortfarande är det svårt för dem som inte röker att vistas på många platser i samhället utan att utsättas för passiv rökning. Vi anser att ett nästa steg kan vara att göra fler offentliga platser utomhus rökfria. Självklart är det svårare att utomhus avgränsa områden för rökare, men försök bör ändå göras. För rökarna kan det underlätta till att röka mindre (eller ta steget till att sluta) om tillgängligheten begränsas ytterligare.
Även i flerfamiljshus kan passiv rökning vara ett stort problem. Moderna bostäder är ofta byggda med centrala ventilationssystem som innebär att bostaden är utsatt för undertryck. Detta leder till att tobaksrök från en balkong lätt tränger in i en annan lägenhet om ett fönster står öppet. I dag finns det inget skydd för en rökfri familj, om en storrökare flyttar in i lägenheten under och använder sin balkong, för att de egna barnen ska slippa bli utsatta. Vi föreslår därför att regeringen snarast tar initiativ för att stärka icke-rökarnas möjligheter att slippa utsättas för passiv rökning i sina bostäder och så långt möjligt i offentlig miljö.
Att bruket av beroendeframkallande medel kan påverka hälsan i negativ mening och att de därför bör omfattas av förebyggande strategier inom folkhälsoarbetet är de flesta överens om i dag. Detta gäller i dag i första hand tobak, alkohol och illegala droger.
Såväl internationell som nationell forskning har dock övertygande visat att även användning av narkotiska läkemedel kan ge upphov till – eller förstärka redan existerande – ohälsa. Därför kan det tyckas anmärkningsvärt att läkemedelsberoende helt utelämnades i den folkhälsoproposition (2002/03:35) som riksdagen antog den 16 april 2003.
I det målområde som berör beroendeframkallande medel, målområde 11, återfinns tobak, alkohol, spel, narkotika och dopning. Inget nämns här om narkotiska läkemedel och vilka åtgärder som bör företas för att minska eventuella skadeverkningar på grund av användning av sådana.
I Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande (SOU 2000:91) som föregick folkhälsopropositionen utreddes läkemedelsberoende som ett eget område vid sidan av tobak, alkohol och narkotika och särskilda förslag till åtgärder framfördes. Där fastslogs bl.a. att det finns ett mycket stort behov av studier som visar omfattningen och utbredningen av beroende och missbruk av beroendeframkallande läkemedel. Bland remissvaren på kommitténs betänkande ställde sig såväl Läkemedelsverket som Socialstyrelsen bakom förslaget.
Narkotiska läkemedel och negativa konsekvenser av användningen av dessa ur ett folkhälsopolitiskt perspektiv berörs över huvud taget inte i folkhälsopropositionen.
Miljöpartiet anser att beroendet av förskrivna narkotiska läkemedel är ett omfattande och mycket allvarligt problem som behöver uppmärksammas särskilt i folkhälsoarbetet. Det berör upp till en kvarts miljon personer och är ett folkhälsoproblem som skär rakt igenom hela samhället, där alla samhällsklasser och yrkeskategorier finns representerade. Problemet är allvarligt, både för den som drabbas av det och för samhället i stort.
Eftersom Statens folkhälsoinstitut i dag har ansvaret för uppföljningen av folkhälsoproblem orsakade av beroende av alkohol, tobak, narkotika, spel och dopning, anser vi att det vore logiskt och viktigt att även beroende av narkotiska läkemedel förs in under målområde 11, och att Statens folkhälsoinstitut får ansvaret för uppföljning av beroende av narkotiska läkemedel.
Det är lovvärt att regeringen gör en tydlig satsning för att förebygga att människor tar sitt eget liv. Att både ha en vision, sätta till insatser, se över en nationell funktion för händelseanalys och gemensamma utredningar vid självmord anser vi är mycket bra. Det gäller också forskningsinsatser och inte minst stöd till frivilligorganisationerna. Viktig är också ambitionen om att uppdra till Socialstyrelsen att initiera ett projekt för att öka kunskapen i befolkningen om självmordsprevention, s.k. första-hjälpen-utbildningar för dem som mår psykiskt dåligt. Men även inom detta område handlar det om regeringens bedömningar, inte om skarpa förslag till riksdagen.
Det är inte heller tydligt vad regeringen anser om Socialstyrelsens och Folkhälsoinstitutets förslag om att ”fler bör utbildas i evidensbaserade psykoterapeutiska metoder för att göra dessa mer tillgängliga för vårdsökande”. Miljöpartiet anser att det är mycket angeläget så att människor som har behov ska kunna erbjudas psykoterapeutiska metoder i stället för att som ofta enbart vara hänvisade till läkemedelsbehandling.
Att förebygga självmord innebär åtgärder som påverkar flera av folkhälsopolitikens målområden och dess bestämningsfaktorer. Det är glädjande att regeringen här ser behovet av att främja goda livschanser för mindre gynnade grupper. Vi saknar dock en beskrivning och analys av FHI-rapporten om att HBT-personer har betydligt sämre psykisk hälsa än den övriga befolkningen.
Det som är oroande i de jämförelser som gjorts är att den psykiska ohälsan var betydligt mer utbredd bland homo- och/eller bisexuella personer än i den övriga befolkningen. Psykisk ohälsa i form av nedsatt psykiskt välbefinnande var dubbelt så vanligt bland homo- och/eller bisexuella personer som i den övriga befolkningen. Psykisk ohälsa mätt som svåra besvär av ängslan, oro eller ångest visade sig dessutom vara betydligt vanligare bland homo- och/eller bisexuella personer än i den övriga befolkningen, särskilt bland homo- och/eller bisexuella kvinnor i åldrarna 16–29 år. Även transpersoner, speciellt i de yngre åldrarna, uppgav ett sämre psykiskt välbefinnande än exempelvis homosexuella personer.
Även när det gäller självmordsförsök visade undersökningen att skillnaderna var mycket stora mellan homo- och/eller bisexuella personer och den övriga befolkningen. Självmordsförsök var dubbelt så vanliga bland homo- och/eller bisexuella personer jämfört med den övriga befolkningen. Att någon gång ha övervägt eller att ha försökt ta sitt liv var särskilt vanligt bland unga homo- och/eller bisexuella personer mellan 16 och 29 år. Hälften av de tillfrågade transpersonerna hade någon gång övervägt att ta sitt liv.
Regeringen skriver följande: ”Självmord går att förebygga och samhällets förebyggande insatser för att motverka psykisk ohälsa och samhällets olika system för att hantera risker för självmord måste ständigt förbättras. Ingen människa ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv. Det självmordspreventiva arbetet har länge utgått från ett individperspektiv med fokus på behandling av psykiska sjukdomar. Folkhälsopolitiken kompletterar detta synsätt. Den svenska befolkningsinriktade självmordspreventionen utgår från ett systemperspektiv. Den folkhälsopolitiska målstrukturen innebär att alla faktorer i människors sociala och fysiska miljö som är viktiga för hälsan inkluderas i det självmordspreventiva arbetet. ”
I dessa rader finns en insikt om det strukturella arbetets betydelse. Vi anser att den insikten borde genomsyra hela folkhälsopolitiken.