Skattesystemets huvudfunktioner är att trygga finansieringen av den offentliga välfärden samt att verka utjämnande mellan grupper och över tid. Detta förutsätter att skatter tas ut på ett rättvist och effektivt sätt. Ett rättvist skattesystem kännetecknas av att skatten tas ut likformigt och efter bärkraft. Ett effektivt skattesystem talar för en strävan mot breda skattebaser och låga skattesatser inom ramen för bibehållna skatteintäkter. Global konkurrenskraft talar också för detta samt för beskattning av stabila hellre än instabila skattebaser. Skattesystemet bör även vara enkelt och överskådligt samt vara utformat så att det förhindrar skattefusk och skatteplanering. Skatterna har också en roll i omställningen till det gröna folkhemmet samt för folkhälsan. Skattesystemet måste slutligen vara förenligt med krav från EG-rätten samtidigt som Sverige måste påverka EG-rätten i de delar av den svenska lagstiftningen som vi anser vara bättre för miljö, löntagare, konsumenter och medborgare.
Skattesystemet bör således präglas av följande principer:
Skatt efter bärkraft
Främja arbete och tillväxt
Likformighet
Breda skattebaser och låga skattesatser
Stabila hellre än instabila skattebaser
Överskådlighet och enkelhet
Minimera möjligheter till fusk och skatteundandragande
Främja god miljö och långsiktig hållbarhet.
Vi socialdemokrater försvarar den gemensamma välfärden som finansieras solidariskt och kommer alla till del samt avvisar den nuvarande regeringens orättvisa skattesänkningspolitik som kommer att underminera välfärdens finansieringsmöjligheter.
Sammanfattning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Ett skattesystem för framtidens välfärd 3
2 Den borgerliga regeringens skattepolitik 4
3 Välfärd med hållbar utveckling 5
4 Rättvisa och jämlikhet 7
5 Grönare beskattning för klimatet 7
6 Likformig beskattning för tillväxt, effektivitet och regional balans 8
6.1 Produktivitet – en fråga om investering i humankapital 9
6.2 Sysselsättningen och arbetskraftsutbudet 9
6.3 Global konkurrenskraft och inhemsk konkurrensneutralitet 9
6.4 Underlätta entreprenörskap 10
6.5 Pensionärerna 10
6.6 Hela landet ska leva 10
7 Punktskatter för folkhälsa 11
8 Motverka skattefusk, skatteplanering och skatteflykt 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utmaningar och utvecklingsdrag som kommer att ha konsekvenser för framtidens välfärd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rättvisa och jämlikhet ur ett skatteperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en grönare beskattning för klimatet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om likformig beskattning för tillväxt, effektivitet och regional balans.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om punktskatter för folkhälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att motverka skattefusk och skatteplanering.
I Socialdemokraternas samhälle finansieras välfärden solidariskt genom att skatt betalas efter bärkraft, och välfärd fördelas efter behov. Den som har högre inkomster ska bidra med mer än den som har lägre inkomster, men alla ska ha rätt till samma välfärd oavsett inkomst. Skattesystemet bidrar tillsammans med välfärden och socialförsäkringarna till att skapa en rättvis fördelning av samhällets resurser.
En väl utbyggd välfärdsstat är modernt, att skära ned och krympa den är omodernt. I globaliseringens tidevarv behövs trygghet i förändringen. Skattesystemet och välfärden är två sidor av samma mynt. Välfärden finansieras med skatter och skatterna uppfattas som legitima så länge den offentliga välfärden kommer alla till del och håller en god kvalitet. Välfärden är inte gratis utan finansieras av dem som arbetar, investerar, uppfinner och betalar skatt i Sverige.
Barn och ungdomar är morgondagens medborgare och arbetande skattebetalare.
Välfärden har också byggts upp genom tidigare generationers arbetsinsatser. Välfärdsstaten har inte minst därför ett särskilt ansvar gentemot dessa två grupper och gentemot dem som på grund av funktionshinder eller sjukdom inte kan arbeta eller arbeta fullt ut.
Skattereformen 1990/91 byggde på en blocköverskridande överenskommelse som gav stabila spelregler. Utgångspunkten var att skattesystemet ska bygga på breda skattebaser och låga skattesatser samt på enkla och tydliga regler. Den borgerliga regeringens politik har gått i rakt motsatt riktning. Kortsiktighet har gått före långsiktighet. Särreglerna blir allt fler och krånglet ökar därmed. Gränsdragningsproblem byggs in i skatte- och avdragssystemen. Mot den bakgrunden ser vi idag inga förutsättningar för en blocköverskridande skattereform under mandatperioden och därmed finns inte heller några förutsättningar för en brett sammansatt parlamentarisk översyn av hela skattesystemet.
Oavsett detta har en mängd förändringar skett, både i samhället i stort och i skattepolitiken. Sverige har blivit medlem i Europeiska unionen. En grön skatteväxling pågår. Ett antal undantag har gjorts från 1990/91 års skattereform. Därutöver står Sverige inför stora framtida utmaningar.
Särskilt viktigt för oss socialdemokrater är att söka en långsiktigt hållbar väg att finansiera den gemensamma välfärden. Befolkningen i Sverige blir allt äldre. I framtiden kommer allt färre att behöva försörja allt fler och behoven av vård och omsorg kommer att öka. Dessutom ökar våra inkomster och dessa kommer vi med stor sannolikhet att behöva lägga på infrastruktursatsningar, forskning och investeringar i olika välfärdstjänster, inte minst utbildning. Produktion av välfärd blir dyrare relativt produktion av varor på grund av att möjligheterna till effektiviseringar oftast är mindre inom produktionen av tjänster som mycket av välfärden bygger på.
I den fortgående globaliseringen ökar konkurrensen om arbetstillfällen och investeringar. Behovet av stabila skattebaser, som säkrar våra svenska skatteintäkter, ökar. Ett flertal länder har genomfört skattereformer under de senaste femton åren, vilket skärpt kraven på konkurrenskraften i de svenska skatte- och välfärdssystemen. Till detta kommer att befrielsen av Öst- och Centraleuropa och integrationen av dessa stater i EU lett till ökad konkurrens från länder med ett allmänt lågt kostnadsläge. Även konkurrensen från utvecklingsländerna med Kina och Indien i tillväxtens spets har skärpts.
Av olika skäl har det blivit lättare att flytta kapital mellan länder. Skatter är en faktor som påverkar vart flytten går. En annan faktor, som verkar i motsatt riktning, är det vi använder skatterna till, välfärden.
Den juridiska utvecklingen, och framför allt EG-rätten, har kraftigt påverkat hur svensk näringsverksamhet kan beskattas. Kraven på en fungerande inre marknad gör det svårare att bibehålla nationella skattebaser.
Det internationella samarbetet på skatteområdet, inte minst i EU, behöver utvärderas och utvecklas, samtidigt som skattepolitiken och finansieringen av våra välfärdssystem ska förbli en nationell angelägenhet.
Den borgerliga regeringens skattepolitik har inneburit en utveckling i riktning mot förhållandena före skatteuppgörelsen 1990/91. Regeringens skattepolitik är både orättvis och omodern. Genom nya subventioner, nya undantag, nytt krångel och oförmåga att vårda stabila skattebaser hotas välfärdens finansiering. Olika ”skatteproblem” löses helst av regeringen med att skatter sänks eller avvecklas. Både den borgerliga regeringens samlade skatteförändringar och den förändring av fastighetsskatten som genomförts har inneburit en omfattande och tydlig inkomstöverföring till högre inkomsttagare. En skattepolitik som dessutom har haft en skev regional fördelning samt gynnat män framför kvinnor.
Inte bara skatterna utan även arbetsgivaravgifterna ska sänkas, anser den borgerliga regeringen. Inkomstskatten och socialavgifterna ger den offentliga sektorn betydande inkomster. Att undergräva bägge systemen ger allvarliga konsekvenser.
Regeringen föreslår också direkta skattesubventioner till enskilda branscher. Ett system med reducerade arbetsgivaravgifter för vissa delar av tjänstesektorn införs den 1 januari 2008 men kommer att behöva statsstödsgranskas och godkännas av EU-kommissionen. Istället för att ge alla branscher och företag goda och likvärdiga villkor anser sig regeringen vara lämpad att peka ut i vilka branscher framtidens jobb ska komma. Särregler för enstaka branscher eller yrkesområden skapar alltid krångel och gränsdragningsproblem. Det skapar också ett tryck från andra branscher att få motsvarande förmåner. Särregler är dessutom i allmänhet orättvisa genom att särskilda skatteregler av detta slag gynnar konsumtion av till exempel vissa tjänster framför annan konsumtion. Att bygga in skattesubventioner i tjänstesektorn kan på sikt undergräva välfärdssamhällets finansiering eftersom det är ett rimligt antagande att tjänstesektorn kommer att vara en växande andel i vår framtida ekonomi.
Beslutet om ett särskilt avdrag för hushållstjänster gynnar dem med höga inkomster som har råd att köpa dessa tjänster. Att använda gemensamma resurser till att ge skattereduktioner åt högavlönade är dålig fördelningspolitik. Utöver avgränsningsproblem och gränsdragningssvårigheter öppnar det för skattefusk.
Förslaget till budget för 2008 förannonserar en rad nya skattepropositioner som kommer att vidga klyftorna i Sverige. Förmögenhetsskatten ska avskaffas retroaktivt från 2007. En ny borgerlig fastighetsskatt kallad kommunal avgift införs. Ju högre taxeringsvärde desto mer vinner ägaren på den nya borgerliga fastighetsskatten och desto lägre blir skatten som procentuell andel av taxeringsvärdet. Hushållstjänster ska kunna erhållas som en löneförmån. Det andra steget i jobbskatteavdraget är behäftat med samma orättvisor som det första.
Regeringen är stolt men inte nöjd med skattekvotens fall och under valperioden ska skatterna bli ännu plattare, den så kallade värnskatten ska också bort. Den borgerliga regeringens politik i fråga om både skatter och arbetsgivaravgifter är oansvarig. Vi vet att framtiden alltid innebär nya utmaningar som kräver resurser. Att genom beskattning samla in resurser och genom att lösa problemen gemensamt med hjälp av dessa resurser är den bästa modellen, den svenska modellen. Regeringen underminerar denna genom sin nyliberalt inspirerade politik.
Höga eller låga skatter är inga mål i sig själva. Skattekvoten måste betraktas utifrån våra gemensamma behov av välfärdstjänster och omsorgen om dem som på grund av funktionshinder eller sjukdom i lägre utsträckning kan bidra till de gemensamma resurserna. Skattesystemets främsta uppgift är att säkerställa finansieringen av våra gemensamma utgifter. Ytterst bestäms nivåerna på skatteuttaget av ambitioner för vården, skolan och omsorgen samt våra gemensamma trygghetssystem.
Stora ofinansierade skattesänkningar kan inte accepteras. Inget land kan i längden ha högre utgifter än vad inkomsterna medger. En sådan politik flyttar bara skattebördan till framtida generationer.
Vi står inför stora utmaningar i framtiden. Det kommer att bli en viktig uppgift att stärka den gemensamma välfärden i framtiden och att försvara den mot dem som vill montera ned den och ersätta den med privata alternativ. Vi vill peka på fyra utmaningar och utvecklingsdrag som kommer att ha konsekvenser för beskattningen och välfärden.
För det första ökar antalet äldre samtidigt som antalet i arbetsför ålder minskar. Det betyder att allt färre kommer att behöva försörja allt fler. Dessutom kommer de allt fler äldre att medföra ökade behov av vård och omsorg.
För det andra måste vi genom investeringar i infrastruktur, forskning, utbildning och annan kvalificering av arbetskraften försvara vår position i den globala konkurrensen.
Vi blir vi på sikt allt rikare och lever allt längre, detta innebär också en förändrad inriktning av vår konsumtion. Vi kommer att lägga allt större delar av inkomstökningarna på mer och bättre välfärd – skola, vård och omsorg.
För det tredje blir produktion av välfärd sannolikt successivt dyrare jämfört med produktion av varor. Detta beror på att möjligheterna till produktivitetsökningar och effektiviseringar oftast är större inom produktionen av varor, där man kan automatisera många processer, än inom produktionen av välfärd, där det ofta är avgörande med mänsklig kontakt som inte kan rationaliseras bort. Det sker dock en effektivisering även inom exempelvis sjukvården genom medicinska framsteg. Ny personal måste också kunna rekryteras till vård och omsorg. Även detta kommer sannolikt att kräva ökade resurser eftersom vi vill kunna erbjuda de anställda inom välfärden goda arbets- och lönevillkor.
För det fjärde måste tillväxten beakta miljö och klimat. Vi kommer att få ökade energi- och miljökostnader och behöva göra stora miljöinvesteringar, vilka kan komma att ta resurser från privat konsumtion och offentlig välfärd.
I första hand vill vi öka resurserna till välfärden genom att öka sysselsättningen och öka produktiviteten i offentlig sektor. Men om detta inte räcker måste vi vara öppna för ett ökat skatteuttag för att klara behovet av välfärd. Men ett ökat skatteuttag kan inte ensamt utgöra svaret på välfärdsstatens framtida utmaningar. Det gäller att prioritera bland angelägna önskemål för att klara välfärdsstaten och rättvisan, samtidigt som vi måste ha en hållbar utveckling i fråga om miljö och klimat.
Vi vill att skatt ska betalas efter bärkraft och välfärd fördelas efter behov. Den som har högre inkomster ska solidariskt bidra med mer än den som har lägre inkomster, men alla ska få del av välfärden oavsett inkomst. Detta skapar på en gång både omfördelning och trygghet.
Genom den gemensamma sektorns verksamhet och socialförsäkringarna sker den huvudsakliga omfördelningen i Sverige. Att bevara och utveckla den svenska välfärdsmodellen och legitimiteten för denna är därigenom den viktigaste insatsen för en rättvis fördelning, långt viktigare än enskilda nivåer i skatter och utgifter. Breda och stabila skattebaser skapar möjligheter till en långsiktigt mer uthållig och ambitiös fördelningspolitik.
Omfördelningen mellan personer med olika inkomster sker i dagens skattesystem huvudsakligen genom den statliga inkomstskatten samt delar av arbetsgivaravgifterna.
En viktig aspekt av fördelningspolitiken är rättvisa mellan generationerna. Vi avvisar därför ofinansierade skattesänkningar som ger upphov till skulder som kommande generationer måste betala.
En stor del av omfördelningen sker för samma individ mellan olika tidpunkter i livet. Under vårt yrkesverksamma liv betalar vi skatt för att finansiera den välfärd som vi huvudsakligen konsumerar som unga och som gamla. Att skatter och välfärd på detta sätt fungerar som en sorts försäkring bidrar till ett brett stöd för välfärden.
Från en socialdemokratisk utgångspunkt är jämlikhet i utfall en viktig förutsättning för rättvisa. Vanligen tolkar vi detta i termer av inkomst- och förmögenhetsfördelningen, skillnader utifrån livsval och arbetsinsatser är oundvikliga men ska inte tillåtas att bli hur stora som helst.
Jämlikhet i utfall är inte den enda beståndsdelen i vår syn på rättvisa. Jämlikhet i möjligheter är en annan viktig del. Nya möjligheter öppnas genom yrkesbyte, yrkeskarriär, studier eller annan kompetensutveckling. Dessa nya möjligheter måste finnas under hela vårt yrkesverksamma liv.
För jämlikhet i möjligheter spelar den gemensamma sektorn, inte minst tillgången till barnomsorg och utbildning, en stor roll.
Det globala klimathotet som är vår tids ödesfråga är också förenat med ett antal andra miljöhot som döende hav och stigande havsnivåer eller torka och växande öknar. De sätt på vilka vi bedriver tillverkning, jord- och skogsbruk påverkar givetvis liksom våra val av transporter och energisystem.
Skattesystemet kan användas för att styra investeringar, produktion och konsumtion i en mer miljövänlig riktning. Det arbete som pågått under föregående mandatperiod med en energiskattereform och grön skatteväxling är två exempel på detta.
Olika instrument kan användas för miljöstyrning och har varierande effektivitet i skilda fall. En förutsättningslös prövning måste ske från fall till fall. Ibland är det effektivast med bidrag för bestämda åtgärder, i andra fall är det effektivast med åtgärder på skatteområdet. Det kan handla om reducerade skatter för miljövänlig verksamhet eller höjda skatter för miljöskadlig verksamhet. De skatter som ligger närmast till hands att använda för miljöstyrningen är punktskatterna. Alla styrmedel bör dock användas så att den samlade effekten blir den avsedda.
Höga skatter på energi, drivmedel och transporter påverkar företagande och konkurrens. Ibland kan höga miljöskatter bli kontraproduktiva ur miljöhänseende på grund av att de leder till att produktion förläggs till länder där mindre miljövänlig produktion tillåts. Det är viktigt att utveckla det internationella skattesamarbetet och beakta konsekvenserna av punktskatter och tullsatser.
Vi accepterar regeringens initiativ till höjda bensin- och energiskatter, men menar att ökat fokus bör läggas på andra styrmedel, till exempel biodrivmedelscertifikat. Vi vill dock ifrågasätta att energiskattehöjningen endast omfattar diesel miljöklass 1 och 2. Det finns en klar risk för att förslaget leder till att den från miljösynpunkt sämre miljöklass 3-dieseln kommer att konkurrera ut de miljömäsigt bättre bränslena i miljöklass 1 och 2. För att förhindra en sådan effekt bör skattehöjningen även omfatta miljöklass 3. Vi anser också att den gröna omställningen måste utformas så att elintensiv industri värnas.
Höjda energiskatter ska användas till att stimulera en hållbar omställning och inte till att ta bort förmögenhetsskatten. Det behövs satsningar på forskning, investeringar och effektiviseringar på miljö- och energiområdet.
En framtida reformering av skattesystemet måste sträva efter likformighet. Det ska inte spela någon roll ifall inkomsten kommer från näringsverksamhet, arbetslön, ersättning från socialförsäkringssystemet eller i form av löneförmåner. Det finns även andra makroekonomiska skäl för en likformig beskattning. Olikformighet bidrar till snedvridningar i ekonomin, när skilda villkor ska gälla för olika branscher eller inom samma bransch.
För att kunna finansiera en stor och personalintensiv gemensam sektor är det viktigt att skatterna tas ut på ett rationellt sätt. Skatterna ska i så liten utsträckning som möjligt snedvrida investeringar, produktion och konsumtion.
Det råder inget tydligt samband mellan tillväxt och skattekvot. Hur skatteintäkterna används är helt avgörande. Välfärdens och skatternas utformning måste tillsammans gynna både tillväxten och en långsiktigt hållbar utveckling. Skatterna påverkar utbudet av alla produktionsfaktorer – arbete, kapital och humankapital – samt hur vi brukar naturresurserna, ändliga såväl som förnybara.
Samhällets resurser bestäms av hur många timmar vi arbetar och hur mycket värde vi skapar per timma, produktiviteten. På lång sikt växer ekonomin för att produktiviteten ökar. Produktiviteten bestäms av hur mycket fysiskt kapital, det vill säga maskiner med mera, och humankapital, det vill säga utbildning, forskning med mera, som vi har att arbeta med. En större mängd fysiskt kapital och humankapital höjer produktiviteten i vårt arbete. Detta leder i sin tur till ökade reallöner. Såväl antalet arbetade timmar som investeringarna i fysiskt kapital och humankapital påverkas av skattessystemet.
För att trygga finansieringen av välfärden är det viktigt att öka sysselsättningen. För den långsiktiga arbetskraftsefterfrågan är skatter som påverkar företagens investerings- och etableringsbeslut betydelsefulla. För arbetskraftsutbudet och mängden arbetade timmar har kombinationen av skatter, avgifter och socialförsäkringarnas utformning betydelse. Skatter finansierar exempelvis barnomsorg som har positiva effekter på arbetskraftsutbudet. Utformningen av socialförsäkringarna ger också drivkrafter till ett högt arbetskraftsutbud eftersom de ger ersättning efter arbetsinkomst – arbetslinjen. Vidare bidrar socialförsäkringarna till att öka tryggheten, vilket i sig är en viktig drivkraft för tillväxt och sysselsättning i tider av ständig strukturomvandling. Dessutom hjälper en god sjukvård och rehabilitering människor att komma tillbaka till arbete efter sjukdom eller skada.
En ytterligare aspekt att ta hänsyn till inför en kommande skatteöversyn är skatternas globala konkurrenskraft. Vi vill inte medverka till en kapplöpning mot botten, där länder konkurrerar med varandra genom att successivt sänka skatter. Men vi måste ta hänsyn till att vissa skattebaser – framför allt kapital – är rörligare än andra och att vi vill att Sverige ska vara ett attraktivt land att investera i. Vi vill också ta hänsyn så att skatterna i så låg utsträckning som möjligt snedvrider konkurrensen mellan utländska och inhemska företag och arbetstagare eller mellan utländska och inhemska ägare.
Skattesystemet måste medverka till ett gott klimat för företag och företagande. Det är viktigt att regler och rutiner utformas så att företagens administrativa kostnader för att följa reglerna är så små som möjligt. Enkla regler främjar start och tillväxt av företag. Små företag kan behöva olika former av stöd vid starten och i den inledande tillväxtfasen. Det är viktigt att neutralitet i beskattningen upprätthålls mellan olika företagsformer. Val av företagsform ska inte bestämmas av skatteregler utan av vad som är mest praktiskt. Företagande och investeringar gynnas av förutsägbara regler. Därför är det önskvärt med stabila skatteregler.
Skatterna bör i så liten utsträckning som möjligt innebära att en viss produktion, företagsform eller anställningsform blir mer lönsam än någon annan. Det ska inte vara skattemässigt gynnat att arbeta som egen företagare istället för som anställd.
Regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten har också beslutat att olika inkomster ska beskattas olika beroende på förvärvskällan och beroende på inkomsttagarens ålder. Trots att det går bra för Sverige har den borgerliga regeringen valt att bortse från pensionärerna. Pensionärerna betalar idag mer skatt än personer som arbetar, vid lika höga inkomster. Det innebär att vi idag har en särskild pensionärsskatt i Sverige. Vi anser att pensionärerna måste få bättre villkor i likhet med långtidssjuka och arbetslösa.
Sverige präglas av olikheter. Storstadsregionerna har bostadsbrist, brist på barnomsorg och trafikproblem samtidigt som glesbygdsområdena har problem med en minskande och åldrande befolkning. När andelen av befolkningen som förvärvsarbetar minskar blir det allt viktigare att matchningen på arbetsmarknaden fungerar så att arbetssökande och arbetsgivare så snabbt som möjlig kan få en anställning till stånd. Ett bra vägnät, god kollektivtrafik och bra digitala kommunikationer liksom andra förutsättningar för arbetspendling behövs också.
Det finns flera skatteregler som kan påverka rörligheten på arbetsmarknaden. För att hela Sverige ska kunna utvecklas efter sina egna förutsättningar är det viktigt att skattesystemet inte motverkar geografisk rörlighet. Den borgerliga bostadspolitiken som dränerar landet på hyresrätter och den nya, borgerliga fastighetsskatten har sådana inslag.
Punktskatter tas ut på särskilt utvalda varor och tjänster. Inom folkhälsoområdet anser vi att det är motiverat med punktskatter för att begränsa de av våra beteenden som riskerar att skada oss själva och våra närmaste. Detta har varit motivet för skatter på alkohol och tobak samt i viss mån spel. Folkhälsoskäl, och i alkoholens fall även brottsbekämpning, talar för ett vidmakthållande av svenska alkohol- och tobaksskatter samt för att vi genom EU måste åstadkomma höjda minimiskatter på dessa produkter.
Den borgerliga regeringen har föreslagit att alkohol- och tobaksskatten ska höjas. Vi stöder dessa höjningar. Dessutom vill vi utreda om skatten på alkoläsk kan höjas. Skattehöjningarna är väl motiverade ur ett folkhälsoperspektiv menar vi, medan regeringen enbart anger budgetmässiga skäl. Europas kvinnor och barn är de som främst betalar priset för en släpphänt alkoholpolitik.
En välfärd som i hög grad finansieras med skatter bygger på att medborgare och företag uppfyller sina skyldigheter och redovisar och betalar skatt på ett korrekt sätt. Skattefusk skapar orättvisa, snedvrider konkurrensen och leder till att skattesystemets och välfärdsstatens legitimitet försvagas. Att vissa undviker att betala in skatt innebär att skattebördan ökar för andra. Om medborgarna misstänker att inte alla solidariskt bidrar till finansieringen av den offentliga sektorn urholkas tilltron till välfärdsstaten och skattesystemet.
För att skattemoralen ska vara hög krävs att skattebetalarna litar på att alla bidrar solidariskt och att de upplever att de verksamheter som finansieras med skatter bedrivs på ett rationellt och effektivt sätt. Det måste också finnas en beredskap att justera skattereglerna om det uppkommer höga marginaleffekter eller andra oönskade effekter.
Skattesystemet måste vara enkelt att förstå och det måste vara enkelt att redovisa och betala skatt på ett korrekt sätt. Möjligheterna till skatteplanering bör vara små. Skatterna bör därför vara så likformiga som möjligt, med få undantag och särregler.
Reglerna bör också medverka till att det är attraktivt att redovisa och betala skatt på ett korrekt sätt, till exempel genom sambandet mellan taxerad inkomst och ersättning i socialförsäkringarna. Det är också viktigt att skattemyndigheter, tull och rättsväsende har resurser och möjligheter att kontrollera att reglerna följs. Detta kan löna sig direkt genom att leda till minskat skattebortfall.
Den globala skatteflykten, företags och rika enskildas flykt undan beskattning till olika skatteparadis, ofta öar med bakgrund i det brittiska kolonialväldet, är ett internationellt problem. Olika brevlådeföretag eller finansiella offshore-företag (OFC) organiserar en skatteflykt som dränerar stater med en utbyggd välfärd på skatteinkomster från företag och rika personer. Även stater i Europa som deltar i att gömma undan pengar från beskattning bör sättas under press. Skatteparadisen i Europa och världen bidrar också till att olika brottsorganisationer lätt kan gömma pengar och därmed finansiera sitt våldsutövande och annan kriminell verksamhet. Inom EU och OECD måste kraftfulla initiativ tas för att denna skatteflykt ska upphöra.