Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en miljömässig och samhällsekonomisk utvärdering av den gröna skatteväxling som skett under tiden 2001-2006.
Grön skatteväxling var under de senaste två mandatperioderna Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets tydligaste styrmedel i miljö- och klimatpolitiken. I botten fanns en överenskommelse om att skatteväxla 3 miljarder per år under 10 år. Under åren 2001–2006 skatteväxlades drygt 17 miljarder mellan höjda miljöskatter och sänkta inkomstskatter och arbetsgivaravgifter.
Grundtanken, att höja skatten på miljöskadliga verksamheter och samtidigt sänka skatten på arbete, är god. Problemet är bara att den dåvarande vänstermajoritetens överenskommelse om en skatteväxling om 30 miljarder på 10 år bara omfattade miljarderna, inte innehållet. Vad den gröna skatteväxlingen kom att innehålla blev inte styrt av miljönytta eller samhällsnytta utan av vad tre partier kunde komma överens om i nattliga budgetförhandlingar. Flyttande av miljarder mellan skattebaser blev viktigare än miljöstyrning och samhällsekonomiska effekter.
I letandet efter stabila skattebaser höjdes exempelvis fordonsskatten för personbilar och lätta lastbilar och bussar i 2005 respektive 2006 års statsbudget. Skattehöjningar av den karaktären är inte miljöstyrande utan har snarare ett fiskalt syfte. Mot den bakgrunden finns det skäl att skäl att utvärdera miljöstyrningen av de miljöskattehöjningar som gjorts inom ramen för grön skatteväxling.
Det finns även skäl att utvärdera effekten av de skattesänkningar som gjorts. Merparten av de skattesänkningar som gjorts inom ramen för grön skatteväxling 2001–2006 har varit höjningar av grundavdraget. Problemet med dessa grundavdragshöjningar är att de ökade marginaleffekterna, behållningen av att arbeta lite mer, minskade. Ett annat problem är att skatteintäkterna för kommuner och landsting minskade. Kommunsektorn fick för visso höjda statsbidrag, men gick samtidigt miste om den tillväxt som följer med en större skattebas. Detta innebär sammantaget att det har funnits samhällsekonomiska förluster för både individer och kommunsektorn som följd av den gröna skatteväxlingen.
Om resultatet av den gröna skatteväxling som gjordes under åren 2001–2006 inneburit att arbete och ökad sysselsättning minskat i värde, innebär det samtidigt att beroendet av intäkter från miljöskatter ökat. Så kan inte en ansvarsfull miljöpolitik bedrivas. Staten måste kunna bära en minskad skatteintäkt från en miljöskatt om styrmedlet fungerar. Det är därför den nya regeringen har fokus på miljöstyrningen när det gäller miljöskatter och på jobb och företagande när det gäller skattesänkningar på arbete och näringsverksamhet.
För att dra lärdom av misstag som gjorts under den förra regeringens arbete med grön skatteväxling är det viktigt att göra en utvärdering. Någon utvärdering har inte gjorts, vare sig löpande eller i efterhand. Om underlåtenheten att löpande göra utvärderingar av den gröna skatteväxlingen beror på det ad hoc-mässiga arbetssättet kan få vara osagt. Det viktiga är att en utvärdering görs både av miljöstyrande effekter och samhällsekonomiska effekter.