Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om gåvor till ideella organisationer.
Idag finns inte någon möjlighet för privatpersoner att göra avdrag för gåvor till ideella organisationer, och regelverket kring avdragsgill sponsring för företagen är så krånglig att den leder till osäkerhet och minskade insatser. Samtidigt har det visat sig att de som har aktieportfölj kan skänka aktieutdelningen till ideella organisationer, varpå utdelningen blir skattefri. Det är orimligt att bara personer med aktieinnehav ska ha denna möjlighet.
För att stärka den ideella sektorn och främja människors ansvarstagande för varandra, vore det av stort värde att Sverige införde ett skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Den förra regeringen uttryckte vid tillfälle att den inte ville avstå möjligheten att styra vilka organisationer som ska få del av samhällets ekonomiska stöd på detta sätt. Jag menar att en bättre form av demokrati är att människor själva får utökade möjligheter att ekonomiskt stödja de verksamheter de brinner för.
Ett vitalt civilt samhälle är av största vikt för en levande demokrati och ett mänskligt samhälle. Därför måste stat och kommun främja det engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar. Det civila samhället utgörs av naturliga gemenskaper som familjer, släkt, grannskap, intresseföreningar såsom idrotts- och fackföreningsrörelsen, hjälporganisationer och trossamfund.
Genom att förstärka den ideella sektorns ekonomi, förstärks det civila samhällets insatser för vårt gemensamma bästa. I Sverige kommer 48 procent av medlen till de ideella organisationerna från allmänheten, av totalt cirka 5 miljarder kronor årligen. Sedan 1996 har de administrativa kostnaderna inom organisationerna dessutom sjunkit med 33 procent, vilket visar på en vilja att använda insamlade medel ansvarsfullt.
Idag utför ideella organisationer i Sverige så vitt skilda insatser som att samla in forskningsmedel för att finna bot för de stora folksjukdomarna, göra livsavgörande insatser i krigs- och katastrofområden, ge äldre möjlighet att komma ut i solen, forma en meningsfull fritid för barn och unga, se till att vuxna finns till hands i ungdomsmiljöer, avhjälpa missbruk eller hemlöshet och så vidare. Det finns också ett mervärde i det arbete frivilligorganisationerna utför: personligt engagemang och värme, ökad insyn och tillit, formandet av nätverk och sociala band och så vidare. Frivilligorganisationer fyller i där det offentliga inte räcker till eller saknar förmåga att hjälpa till.
Det är idag en förlegad syn att de ideella organisationernas insatser skulle vara nödlösningar. Tvärtom står de för viktiga och värdefulla bidrag till samhället som borde uppmuntras att växa. Det räcker att tänka på de många barn och ungdomar som behöver placeras i en ny och tryggare familjemiljö: Vem skulle vilja placera dem på en statlig eller kommunal institution igen? Det finns insatser i samhället som inga andra än just den ideella sektorn kan uträtta.
Det offentliga får därför inte omöjliggöra eller försvåra för den ideella sektorn genom lagstiftning, beskattning eller andra åtgärder. Tvärtom måste uppgiften vara att underlätta och uppmuntra. Modellen med att ge skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer har i många länder visat sig vara ett sätt att stärka det civila samhället. Ett exempel är vårt västra grannland, där det finns en bred politisk enighet om vikten av att stimulera givandet till ideella ändamål. När den norska samarbetsregeringen höjde det avdragsgilla gåvobeloppet från 6 000 till 12 000 norska kronor per år, ökade givandet med cirka 30 procent. I Norge är givandet avsevärt mycket högre än i Sverige.
Riksdagens utredningstjänst har tagit fram en promemoria som visar hur andra länder i vår omvärld hanterar avdrag för ideella gåvor. Där visar det sig att Sverige är så gott som ensamt i EU (tillsammans med Slovakien) om att inte ha någon form av avdragsrätt eller system för att stimulera givandet. Det finns redan i vår omvärld flera bra lösningar att titta på.
I Norge får privatpersoner göra avdrag i deklarationen för gåvor upp till 12 000 kronor per år. Gåvorna ska gå till organisationer som uppfyller vissa fastställda krav: för det första att verksamheten ska vara samhällsnyttig, och för det andra att en viss del av de insamlade medlen ska gå till själva verksamheten. I Sverige är denna fastställd till minst 75 procent för så kallade 90-konton. Organisationerna som kan kvalificera sig är de som ger vård och omsorg till barn, äldre, sjuka och funktionshindrade, utövar hjälpverksamhet bland behövande, främjar vetenskaplig forskning (i första hand vetenskap vid akademier, högskolor och motsvarande institutioner) samt organisationer som sysslar med socialt, välgörande, religiöst, konstnärligt, idrottsligt, kulturellt eller därmed jämförbart arbete.
Jag menar att den norska modellen har många fördelar och med mindre anpassningar kunde användas även i Sverige. Jag föreslår att fysiska personer precis som i Norge ska ha möjlighet att göra avdrag för gåvor till ideella organisationer som uppfyller vissa av riksdagen uppställda krav. Avdraget bör begränsas till 12 000 kronor per person och år. Den undre gränsen bör sättas till 500 kronor per person och organisation. Vidare bör juridiska personer få skänka upp till 200 000 kronor per år. Organisationernas ändamål måste styras av stadgar, och en myndighet ska övervaka att reglerna efterlevs. Det bör vara upp till var och en att yrka avdrag, det vill säga de ska inte vara förtryckta på deklarationen.
Naturligtvis måste en arbetsgrupp pröva vilken lösning som passar Sverige bäst. I det arbetet bör ingå att inhämta erfarenheter och förslag på förbättringar från andra länder. Representanter för den ideella sektorn bör också ingå. Att införa ett liknande system som det i Norge skulle kosta den svenska staten 800 miljoner kronor, det vill säga en knapp promille av hela statsbudgeten, enligt riksdagens utredningstjänst och dess norska motsvarighet. Samtidigt försvinner inte dessa pengar från samhället, utan omvandlas i praktiska insatser som kommer många grupper till del.
Den långbänk frågan har legat i måste tillhöra en av de längsta, då frågan väcktes första gången i Sveriges riksdag 1956. Att nu lägga ytterligare år till behandlingen är inte försvarbart. Det är hög tid att Sverige inför avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Detta bör ges regeringen till känna.