Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en förändring av den svenska aktiebeskattningen.
Den svenska förmögenhets- och kapitalbeskattningen har historiskt, både i den politiska debatten och i skattelagstiftningen, i första hand betraktats från fiskal synpunkt och utifrån fördelningsperspektiv. Ägarperspektivet och skattesystemets effekter på tillväxt, omfattning och former för enskilt sparande etcetera har spelat en mer undanskymd roll i Sverige än i de flesta andra länder.
Under senare år har ägarfrågorna fått en större plats i den politiska debatten. Inte minst beror det på den betydelse det direkta ägandet av aktier har för riskkapitalförsörjningen och behovet att stärka industriellt inriktade placerares möjligheter att förvärva företag. En alltför hög aktiebeskattning har medfört ett ökat beroende av institutionella placerare, inte minst internationella riskkapitalbolag, för företag som vill expandera.
Samtidigt har också skattesystemets effekter på den totala förmögenhetsstrukturen kommit alltmer i fokus, bland annat som en följd av det ökade så kallade ”anonyma” och kortsiktiga ägandet av aktier som skett i samhället under de senaste decennierna. I den akademiska debatten har detta också framförts som en förklaring till att ägandet av aktier i allt högre utsträckning ses som kortsiktiga placeringar – inte som tidigare strategiskt viktiga för en långsiktig industriell utveckling, och därmed också som ett långsiktigt sparande.
Beskattningen av aktier i förhållande till andra former av sparande och finansiella placeringar har en stor betydelse för ägar- och förmögenhetsstrukturen i samhället. Ogynnsamma skatteregler för aktieägande stimulerar framför allt privata investerare att välja andra former av sparande före aktier. Gynnsamma regler för indirekt sparande i fonder har medfört att enskilt ägande i aktier långsiktigt har minskat i förhållande till institutionellt ägande.
Föreningen Aktiespararna har i en nyligen genomförd undersökning visat att villkoren för riskkapital är sämre i Sverige än i övriga Europa, och jämfört med tidigare år blir Sverige alltmer isolerat från de övriga industriländerna. Framför allt gäller det skatt på aktieutdelningar.
Sverige har den högsta beskattningen på aktieutdelningar inom hela EU, 50 procent. Sverige, som har en bolagsskatt på 28 procent och en skatt på utdelning i mottagarledet på 30 procent, är ett av de få länder som beskattar både aktiebolaget och dess aktieägare. Inget annat land inom OECD och EU beskattar sammantaget aktieutdelningar lika hårt som Sverige.
I många länder varierar beskattningen av kapitalvinster beroende på aktieinnehavets längd. På långa aktieinnehav är den genomsnittliga skatten i EU och OECD 6 procent, medan skattesatsen på korta innehav på högst tre månader är 11 procent inom EU och 10 procent inom OECD. Inom EU är det vanligt med en differentierad skatteskala, där långa aktieinnehav beskattas lägre än korta. Sverige tillämpar inte alls detta, vilket är en av förklaringarna till att Sverige har en beskattning som ligger långt över genomsnittet för både långa och korta innehav.
Enligt min uppfattning är det dags att genomföra en omläggning av den svenska aktiebeskattningen i syfte att stärka det långsiktiga ägandet av aktier, stimulera sparande i enskilda aktier och möjligheten överlåta/byta aktier utan hämmande skattekonsekvenser. En sådan omläggning skulle främja riskkapitalförsörjningen inom landet och öka förutsättningarna för svenska företag att växa i Sverige.