Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utförsåkning ska betraktas som motion och friskvård tillsammans med de redan i dag skattebefriade motionsformerna.
När det handlar om motion och annan friskvård till anställda är dagens begränsningar ålderdomliga. Vi har ett förlegat regelverk som inte är anpassat till dagens samhälle. Det är möjligt för en arbetsgivare att bidra till personalens styrketräning, fotboll, innebandy, massage och badminton m.fl. och få det som en avdragsgill kostnad. En av landets största sporter, utförsåkning, med ca 2 miljoner svenskar som alla använder någon av de 240 skidanläggningar som finns i Sverige, är däremot inte godkänd.
Alltifrån hård fysisk träning till avslappningsövningar faller alltså under sådan friskvård som kan subventioneras skattefritt. Men aktiviteter som bland annat utförsåkning faller utanför Skatteverkets definition av motion och friskvård, trots dess erkänt goda effekter för kropp och hälsa. Flera undersökningar visar på utförsåkningens positiva effekter. Människor som ägnar sig åt utförsåkning är aktiva vilket leder till lägre risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Människor som ägnar sig åt utförsåkning har bättre kondition än normalt för medelålders och äldre. Utförsåkning borde jämställas med andra former av friskvård och motion som är skattebefriade och kan subventioneras av arbetsgivare.
I samband med att riksdagen behandlade regeringens proposition (2002/03:123) Beskattning av vissa förmåner förenklades motions- och friskvårdsförmånerna. I betänkandet 2003/04:SkU3 uttalade utskottet att
när det gäller förslagen om en beloppsbestämd skattefrihet för fysisk träning, och om att friskvård skall erbjudas alla anställda efter behov, bör det erinras om att gränsen för vilken typ av motionsutövning som skall utgöra personalvårdsförmån har bestämts till att det skall vara fråga om enklare motionsidrott. Exklusiva sporter eller sporter som inte innebär motion i betydelsen fysisk träning har därvid inte ansetts utgöra enklare slag av motion. Inte heller har sporter som kräver dyrbarare anläggningar, redskap och kringutrustning ansetts som enklare slag av motion (jfr SkU 1987/88:8 s. 42). Utskottet anser i likhet med regeringen att denna gränsdragning alltjämt bör vara vägledande.
Inget av detta gäller för utförsåkningen, där olika grupper som unga och äldre erbjuds både fysisk aktivitet och en avslappnande naturupplevelse.
Kostnaden för att utöva utförsåkning är i jämförelse med andra idrotter inte särskilt hög. Den utrustning som behövs för att åka utför kan med enkelhet lånas eller hyras på skidanläggningen. Utförsåkning kan därför inte längre betraktas som en exklusiv sport. När det gäller utförsåkning är det dessutom inte utrustningen som ska räknas till personalvårdsförmånen, utan möjligheten till skipass (entrébiljett till skidanläggningen) som ska subventioneras, precis som hyran för en tennisplan eller squashhall, avgiften på ett gym eller för en massagebehandling.