Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om ändring i lagen om allmän försäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bibehållen sjukpenningnivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att taket i sjukförsäkringen höjs från 7,5 prisbasbelopp till 10 prisbasbelopp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att respektera parternas avtal på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regeringens aktuella förslag till nya tidsgränser i sjukpenningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Försäkringskassans handläggning.
Riksdagen avslår regeringens förslag till neddragning av medel för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster.
Riksdagen avslår regeringens förslag om neddragning av resurser till finansiell samordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Pilaprojektet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en vidareutvecklad finansiell samordning på rehabiliteringsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inte inskränka möjligheterna för personer med sjuk- och aktivitetsersättning till ideellt engagemang i samhällslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökad lokal samordning mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen samt om att analysera möjligheterna till en gemensam ingång.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade ramar för utgiftsområde 10.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om sjukintyg från första dagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om höjt bostadstillägg för personer med sjuk- och aktivitetsersättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett utvecklat förtroendemannainflytande.
Riksdagen beslutar om ändring i 3 kap. 5 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension enligt följande lydelse:
Ett pensionsgrundande belopp enligt 4 § skall för hel inkomstrelaterad sjukersättning och hel inkomstrelaterad aktivitetsersättning beräknas enligt följande. Den antagandeinkomst som ligger till grund för den inkomstrelaterade ersättningen skall minskas med ett belopp motsvarande 7 procent av antagandeinkomsten. Det pensionsgrundande beloppet utgör för varje månad som hel ersättning uppburits skillnaden mellan en tolftedel av den minskade antagandeinkomsten och den pensionsgrundande inkomsten av nämnda ersättning efter avdrag enligt 2 kap. 21 §.
Har den försäkrade för en månad uppburit en fjärdedels, halv, två tredjedels eller tre fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning skall vid beräkning enligt första stycket användas så stor andel av antagandeinkomsten som svarar mot graden av sjukersättning eller aktivitetsersättning.
Utbetalas för hel månad endast en del av sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt bestämmelserna i 16 kap. 20 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall vid beräkning enligt första stycket användas så stor andel av antagandeinkomsten som svarar mot den utbetalade delen.1
1 Yrkandena 13 och 17 hänvisade till FiU.
Vi socialdemokrater vill att sjukförsäkringen ska ge ett gott ekonomiskt skydd vid sjukdom och nedsatt arbetsförmåga. Sjukförsäkringen ska vara en standardförsäkring som innebär att man inte behöver gå från hus och hem bara för att man mist arbetsförmågan genom sjukdom eller skada. Genom solidarisk finansiering och bred riskutjämning bidrar sjukförsäkringen till ett gott ekonomiskt skydd för alla. Men vi vill också att försäkringen fungerar som en bro tillbaka i arbetslivet. Arbetslinjen är en viktig del i sjukförsäkringen – inte bara för att försäkringen ska vara ekonomiskt hållbar, utan också för att försäkringen ska värna allas rätt till ett arbete, och därmed också rätten att få återkomma i arbete efter en tids sjukdom om så är möjligt. Socialdemokraternas utgångspunkt är att alla människors förmåga till arbete ska tas till vara. Arbetsförmågan hos sjuka och funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga ska tas till vara. Med den goda situation som nu finns på arbetsmarknaden finns dessutom bättre förutsättningar än på länge för personer med nedsatt arbetsförmåga att komma in på arbetsmarknaden. Det behövs en arbetslinje i sjukförsäkringen som ger reella möjligheter för sjukskrivna att återkomma i arbete. Detta står i skarp kontrast till det systemskifte som regeringen nu genomför. Den ”arbetslinje” som nu införs handlar i huvudsak om att förskjuta ansvaret att återkomma till arbetslivet på den sjukskrivne själv, med sänkta ersättningar och allt hårdare tidsgränser som enda drivkrafter.
Den moderatstyrda regeringens första år vid makten inleddes med att underminera de trygghetssystem som är till för att sjuka och arbetslösa ska slippa hamna i permanent underläge och fattigdom. Det är anmärkningsvärt att regeringen i ett läge med goda tider och utrymme för rejäla skattesänkningar, försämrar för människor som redan har det tufft. Den största delen av de ekonomiska förbättringarna riktas i stället mot den tiondel av Sveriges befolkning som har det bäst – som redan har jobb, är friska, välavlönade eller förmögna. Med höstens budgetproposition fortsätter regeringen i samma spår.
Det är en hårdför politik som för tankarna långt bort från strävan efter ett samhälle med social sammanhållning och minskade klyftor. Tvärtom riskerar den borgerliga regeringens politik att leda till ökad konfliktnivå i samhället och ökad ojämlikhet.
Vi socialdemokrater vill se ett arbetsliv som är utformat så att människor klarar att arbeta ett helt arbetsliv. Arbetslivets krav ska möta den enskildes förutsättningar och förmåga. Det vinner såväl den enskilde som företag och samhälle på. Människor som mår bra presterar också bättre. De senaste två åren har utvecklingen vänt och sjukfrånvaron stadigt minskat. Men fortfarande står alldeles för många människor utanför arbetslivet på grund av ohälsa. Antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar har visserligen minskat sedan 2005, men det totala antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning ligger kvar på en hög nivå. För närvarande har cirka 555 000 personer ersättning på hel- eller deltid.
Det moderna arbetslivet ställer nya krav på individen och har också resulterat i nya typer av ohälsa. Alltfler drabbas idag av kronisk trötthet och stress som många gånger orsakats av att individens möjligheter till kontroll över den egna arbetssituationen är alltför begränsad. De anställdas möjligheter till kontroll varierar kraftigt mellan yrken och arbetsplatser. Högt arbetstempo och höga krav på produktivitet kan också leda till ohälsa.
Enligt en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) är trötthet och migrän de vanligaste orsakerna till att människor uppsöker läkare.
Särskilt allvarlig är ökningen av antalet unga som beviljas sjuk- och aktivitetsersättning. Under 2006 beviljades över 6 000 nya aktivitetsersättningar till personer under 30 år, vilket utgjorde 12,5 procent av alla nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar under 2006. Motsvarande andel år 2003 var 5,8 procent.1 Tidigare bestod gruppen unga med aktivitetsersättning främst av personer som på grund av allvarligare funktionshinder aldrig varit etablerade på arbetsmarknaden, åtminstone inte utan särskilda stödinsatser. Ökningen vi däremot ser idag bland unga består till stor del av personer som tidigare varit etablerade på arbetsmarknaden men mött svårigheter som drivit ut dem i ohälsa, sjukskrivning och ibland arbetslöshet för att till slut leda till aktivitets- eller senare till sjukersättning. Många gånger rör det sig om unga med relativt låg utbildning.2
Detta är en grupp som behöver mer kvalificerat stöd där fokus inte riktas mot arbetsoförmåga, utan mot arbetsförmågan och hur den kan stärkas och utvecklas.
Men i stället för att möta den allvarliga utvecklingen med reformer straffar regeringen dessa unga människor. För varje dag, månad och år som de på grund av sin sjukdom, skada, funktionshinder eller hinder på arbetsmarknaden inte kan arbeta, reducerar regeringen deras ålderspension. Förändringen innebär att enbart 80 procent av antagandeinkomsten ska ligga till grund för ålderspension i stället för nuvarande 93 procent. Den grupp som redan har den sämsta levnadsstandarden får i och med förändringen sänkt ålderspension, och kan inte göra något åt det genom att arbeta mer eller ta privata försäkringar. Enligt beräkningar från riksdagens utredningstjänst är de fördelningspolitiska konsekvenserna av försämringen avsevärda: Exempel: För en person som är född 1980, började jobba vid 20 års ålder med en lön på 16 000 kronor, men förlorar arbetsförmågan vid 30 års ålder minskar ålderspensionen med 1 400 kronor i månaden. Det är en betydande inkomstsänkning – inte minst med tanke på att det här rör sig om personer med relativt låga inkomster i utgångsläget. I stället för att stödja dessa människor till en ny chans på arbetsmarknaden, utsätter regeringen en redan utsatt grupp för än mer ohälsa, oro och stress. Den som inte kan se till att bli frisk och komma tillbaka i arbete får en lägre ålderspension.
Trots kritik om att man bryter den breda uppgörelsen om pensionssystemet fortsätter den borgerliga regeringen sin politik. I den här motionen föreslår vi att förtidspensionärernas ålderspension återställs i enlighet med pensionsöverenskommelsen. Utgiftsområde 10 tillförs 1,7 miljarder kronor från och med 1 januari 2008 samtidigt som pensionssystemet, som ligger utanför statsbudgeten tillförs motsvarande intäkter. Det innebär en återgång till de överenskomna reglerna och att åtgärden är neutral i det offentliga sparandet. Med detta förslag anvisar vi en väg för regeringen att ta sig ur det hörn som man har målat in sig i. Vårt förslag försämrar inte de offentliga finanserna samtidigt som förtidspensionärerna inte behöver riskera en försämrad ålderspension.
I samma anda har regeringen tidigare lagt fram förslag om sjukintyg från första dagen. Detta kommer att leda till en försämrad situation på vårdcentralerna, som redan i dag har en tung arbetsbörda. Sjukvården kommer att tvingas att prioritera fel, och de svårt sjuka riskerar komma i kläm. Även om alla inte kommer att utnyttja den utökade möjligheten att begära sjukintyg från första dagen, finns en uppenbar risk att fler arbetsgivare slentrianmässigt kräver läkarintyg från första dagen. Att jaga upp människor med influensa, magsjuka eller snuva ur sjuksängen för att bege sig till vårdcentralen när man behöver vila för att tillfriskna är oklokt. Vi avvisar regeringens förslag.
Försäkringskassan har i olika rapporter tydligt pekat på att de största problemen idag ligger i de långa sjukskrivningarna, inte de korta. För att den som blivit utbränd eller utsliten ska kunna återvända till sitt arbete behöver vi framför allt satsa på att förbättra kvalitet och professionalism i insatserna så att människors arbetsförmåga kan tas till vara på bästa sätt. Nya modeller för samverkan mellan arbetsgivare, samhälle och den enskilde behöver utvecklas där var och en tar sitt ansvar och där arbetsförmågan står i centrum, inte arbetsoförmågan.
Ett av årets lågvattenmärken är den aviserade förändringen av sjukskrivningsprocessen, där arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden efter 6 månaders sjukskrivning. En åtgärd som innebär en allvarlig försämring av anställningstryggheten för sjukskrivna, och som ytterligare lägger allt ansvar för rehabiliteringsinsatser på den enskilde. Det här slår hårt mot dem som har störst svårigheter att ta sig tillbaka till arbete. Med indragen eller sänkt sjukpenning som enda aktiva åtgärd lämnar regeringen de sjukskrivna i sticket. Den försämrade uppräkningen av SGI (0,97) innebär att ersättningen faktiskt inte är 80 procent. Regeringen och Folkpartiet bryter därmed mot det löfte de utställde i valrörelsen om bibehållen ersättningsnivå på 80 procent. Med regeringens trixande med den sjukpenninggrundande inkomsten är det i realiteten endast 77,6 procent med tidsbegränsning till högst tolv månader. Därefter en möjlighet till förlängd sjukpenning i som mest 18 månader med 75 procents ersättning, vilken även den i praktiken blir lägre. Vi ställer frågan: Varför i ett läge när hjulen snurrar och tillväxten ökar, försämra för de människor som redan har svårigheter?
Vidare får inte den samlade ersättningen från förlängd sjukpenning och eventuella kompletterande avtalsförsäkringar överstiga 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten/lönen beräknad utan beaktande av inkomsttaket.3 Ett förslag som visar att regeringen inte har någon respekt för parternas avtal på arbetsmarknaden. Vi avvisar regeringens förslag till minskningsregel. Det här är ett löneutrymme som tagits i anspråk och som den enskilde avstått ifrån. Den borgerliga regeringen tar nu tillbaka det utrymmet genom att sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen. Om staten tar vad parterna kommit överens om i kollektivavtalet är det ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Det är inte bara orättvist mot löntagarna, det är också att utmana den fred vi har på arbetsmarknaden. Att göra ett sådant ingrepp i ett läge när det går bra för Sverige och ekonomin är någorlunda stabil, är mycket anmärkningsvärt. Finansminister Borg har deklarerat att regeringens arbetshypotes är att även privata försäkringar ska omfattas av minskningsregeln. Det betyder också att regeringen utmanar de civilrättsliga avtalen på den privata försäkringsmarknaden. Effekten blir att många, inte minst egenföretagare, vars trygghetsmarginaler redan är små, får se sin trygget ytterligare minska – med beskurna möjligheter att själva kunna påverka.
Vi socialdemokrater säger nej till dessa nya förändringar och vill höja ersättningen till 80 procent. Vi vill också höja taket i sjukpenningen till 10 prisbasbelopp redan 2008. Vi vill också förbättra tryggheten för alla dem som har sjuk- eller aktivitetsersättning. Vi föreslår höjt bostadstillägg så att förtidspensionärerna får del av samma bostadstillägg som gäller för ålderspensionärer. Därför vill vi höja ersättningsnivån till 93 procent och taket till 5 000 kronor för sammanboende och 2 500 kronor för ensamstående i bostadstillägget för förtidspensionärer.
Sammanfattningsvis; nyckeln till att lösa ohälsoproblemet ligger i arbetsmarknadens funktionssätt. Men i stället för att angripa orsakerna bakom långa sjukskrivningar, sätter regeringen ensidiga tidsgränser och sänker ersättningen för den som är sjuk, vilket är att lägga hela ansvaret på den enskilde. Den som är sjuk ska klara allt själv. Som om det inte vore nog med ohälsoproblemet i sig. Nu ska hon eller han också vara orolig för att efter 6 månader klara sin försörjning med en rejält lägre ersättning, och dessutom riskera att förlora sitt jobb. Vi socialdemokrater känner ingen som helst sympati med regeringens tillvägagångssätt. Det är en orättvis politik som leder till ett kallare och hårdare Sverige. Under förra mandatperioden höjde den socialdemokratiska regeringen taket i sjukförsäkringen, så att fler verkligen skulle få ut 80 procent av inkomsten vid sjukdom. Det var en viktig reform inte minst i arbetet med att stärka legitimiteten för våra trygghetssystem. Men den borgerliga regeringen hann knappt komma på plats, innan man sänkte taket. Vi avvisar regeringens ensidiga fokus på kontroller, införande av fler tidsgränser samt försämringar i sjukpenningen. En tidsbegränsad sjukpenning i kombination med en politik som inte vill stödja människor tillbaka i arbete kommer att slå hårt mot individen. Det är ett tydligt systemskifte som inte leder utvecklingen framåt, tvärtom bakåt.
Anslag i jämförelse med budgetpropositionen för 2008
I regeringens förslag till tilläggsbudget föreslås vidare att anslaget till Försäkringskassans förvaltning ökas med 700 miljoner kronor. Sent inser regeringen att det inte går att genomföra stora besparingar på Försäkringskassans förvaltningsanslag utan att det får konsekvenser som exempelvis långa handläggningstider och brister i insatser för långtidssjukskrivna. Vi välkomnar att pengarna kommer tillbaka. Men regeringen bör ta Riksrevisionens granskning av Försäkringskassans arbete med långtidssjuka på allvar. Den visar att det finns stora brister i Försäkringskassans samordning och uppföljning för stöd till långtidssjukskrivna att komma tillbaka i arbete. I nästan hälften av de granskade fallen hade Försäkringskassan inte tagit ställning till om den sjukskrivne kan få andra arbetsuppgifter efter viss rehabilitering. I åtta av tio fall hade man lämnat frågan obesvarad huruvida det varit möjligt att anpassa arbetsplatsen i stället för att låta den enskilde övergå i sjuk- eller aktivitetsersättning.4 Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt att regeringen bara låter notera kritiken, men i övrigt lämnar den utan vidare åtgärd. Förändringar behövs för att komma till rätta med bristande samordning. Ännu saknas såväl drivkrafter som sanktioner som kan säkra att olika aktörer som är inblandade i ett sjukfall fullföljer sina åtaganden. Till följd av otillräckligt stöd, alltför sena insatser och bristande samverkan mellan samhällets olika aktörer driver ohälsa fortfarande människor till ett liv där deras arbetsförmåga inte tas till vara och där livskvaliteten urholkas. Här har alla ett gemensamt ansvar. Det är tydligt att en ökad samordning och kommunikation mellan arbetsplatsen och Försäkringskassan är nödvändig.
Med regeringens förslag minskar andelen köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster. Redan nästa år minskas anslaget med 200 miljoner kronor, 2009 med 500 miljoner kronor och 2010 med ytterligare 800 miljoner kronor. Dessa resurser ska i stället användas för arbetsförmågebedömningar och utredning. Dessutom drar man ner på anslaget för rehabiliteringspenning. Vid närmare granskning visar sig alltså det som regeringen kallar för rehabiliteringsgaranti snarare är en sorteringsgaranti, inte minst med den s.k. rehabiliteringskedja som regeringen inför i kombination med ensidiga tidsgränser i sjukpenningen. Enligt vår mening är det inte fler arbetsförmågebedömningar eller tester som behövs.
Regeringen börjar i fel ände – med jakt på de långtidssjukas och förtidspensionerades villkor i stället för att lägga all kraft på att nysta i systemens oförmåga och hitta lösningar på de problem som alla medborgare ser – orimligheten i att sjukskriva människor till passivitet när kostnaden vida överstiger de extra kostnaderna för rehabilitering. Och med vetskapen att en lång sjukskrivningsperiod med stor sannolikhet leder till ett livsvarigt utanförskap med lägre livsinkomster för den berörda individen och missad produktion för samhället i dess helhet. I stället behövs åtgärder som underlättar tidiga insatser och förhindrar att människor faller mellan stolarna.
Under förra mandatperioden pekade den socialdemokratiska regeringen ut sjukskrivningarna och de höga ohälsotalen som en av mandatperiodens största utmaningar. En rad åtgärder vidtogs, med syfte att sätta individen i centrum och öka resurserna för att varje individ skulle komma tillbaka i arbete för att därigenom få ned de höga ohälsotalen. Att individen ska stå i centrum låter sig lätt sägas, men är i praktiken svårare. Samtidigt växte insikten om att det inte skulle räcka med att lappa och laga i de befintliga systemen. Ett större och mer samlat grepp om hela sjukskrivningsfrågan krävdes. Därför tillsattes bland annat Socialförsäkringsutredningen som i slutet av förra året presenterade sina analyser.
Vår slutsats är nu att ett större reformarbete bör genomföras. Utgångspunkten för detta arbete är given för oss socialdemokrater. Vid sjukdom och ohälsa ska de individuella behoven sättas i centrum och tiden som sjukskriven ska vara så kort som det någonsin går. Vi vet att alla har en vilja att komma tillbaka till arbetslivet för att efter förmåga kunna bidra och få de bästa chanserna att öka sina livsinkomster. Det gemensamma nätet ska vara tätt. Ingen ska behöva tveka kring att stödet och tryggheten alltid finns där.
Att våga se varje enskilt fall ger en grund för det fortsatta förändringsarbetet. Ett problem är stelbenta regler som låser och bristande samordning av systemen. Det finns heller inga drivkrafter och sanktioner för att säkra att olika aktörer som är inblandade i ett sjukfall ska fullfölja sina åtaganden. Ansvaret för rehabiliteringen ligger hos arbetsgivaren medan Försäkringskassan bara har ett samordningsansvar. Några sanktioner mot arbetsgivare som inte fullföljer sitt ansvar finns inte. Den medfinansiering av sjukpenningkostnaderna som den socialdemokratiska regeringen införde var en viktig drivkraft för arbetsgivarna att tidigt initiera insatser för att motverka långa sjukskrivningar. Arbetsgivare med väl fungerande förebyggande arbetsmiljöarbete och goda rutiner för anställda att återkomma i jobb efter en tids sjukdom, premierades av medfinansieringen.
Att gå fram med hårdare riktlinjer för exempelvis personer med utbrändhet utan att detta kombineras med ett större ansvarstagande från arbetsgivaren eller samhället är cyniskt. I stället för att förbättra möjligheterna till rehabilitering och stärka arbetsgivarnas ansvar inledde regeringen mandatperioden med att ta bort arbetsgivarens skyldighet att göra rehabiliteringsutredning, och man har dessutom minskat Försäkringskassans personal. Riksrevisionen pekar mycket riktigt på att med avskaffandet av rehabiliteringsutredning råder nu oklarhet i hur Försäkringskassan ska få information från arbetsgivare om behov av rehabilitering.
Riksrevisonens granskning visar också att det mycket ofta dröjer ett år eller mer innan ett avstämningsmöte kommer till stånd mellan den sjukskrivne, Försäkringskassan och arbetsgivaren. Regeringens svar på den problematiken var att redan för ett år sedan helt sonika avskaffa Försäkringskassans ansvar för att kalla till avstämningsmöte inom 90 dagar. Det är varken ändamålsenligt eller rimligt att inte motsvarande ansvar som tillmäts individen återspeglas i det ansvar som övriga aktörer borde ha.
Vi socialdemokrater vill i stället stärka den enskildes rätt till rehabilitering och satsa på arbetsinriktade åtgärder. Vi vill tydliggöra arbetsgivarnas ansvar liksom ansvarsfördelningen mellan övriga aktörer i sjukskrivningsprocessen. Vi vill utveckla företagshälsovården och underlätta för parterna att nå ett omställningsavtal med rehabilitering för hela arbetsmarknaden. Parterna på arbetsmarknaden har under lång tid haft en mycket viktig funktion i att skapa stabilitet, inte bara när det gäller löneavtalen, utan också kring försäkringar och andra trygghetssystem.
Erfarenheterna av omställningsavtalen har varit positiva och modellen kan med fördel också tillämpas för att ge rätt till omställningsinsatser även för dem som är sjukskrivna från sitt arbete. Att byta arbetsplats eller jobb kan vara en viktig del för att komma tillbaka i arbetslivet. Tillsammans med en utvecklad företagshälsovård kan då mer reell rehabilitering komma tillstånd och arbetslinjen i sjukförsäkringen värnas på allvar.
Företagshälsovården har återkommande pekats ut som en nyckelaktör. En sjukförsäkring som ger möjlighet att använda de samlade resurserna där de gör bäst nytta, i samverkan med en företagshälsovård som svarar mot både individens och arbetsgivarens behov, kan bidra till att nya vårdgivare etableras med stabilitet och uthållighet. En utveckling av omställningsavtalen bör vara ett viktigt inslag i det framtida reformarbetet.
Parterna är också nyckelaktörer när förändringar ska genomföras. Men någon framgång i ett sådant reformarbete kan inte uppnås så länge regeringen driver igenom förändringar som ensidigt undergräver den ena partens ställning. En långsiktig lösning kräver också ett brett politiskt samförstånd. Det är arbetsmarknadens parter väl medvetna om. Av båda dessa skäl måste regeringen avstå från att försämra de sjukskrivnas och förtidspensionerades villkor och undergräva fackföreningarnas förutsättningar att svara för alla löntagares intressen.
Vid sidan om en utveckling av företagshälsovården och omställningsavtalen vill vi utveckla samverkan mellan arbetsförmedling och Försäkringskassa. Under den socialdemokratiska regeringen förstärktes samordningen mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen, därför att många människor upplevde att de hamnade mellan systemen efter längre sjukdomsperioder. Bland annat togs initiativ till så kallad finansiell samordning, vilket resulterade i ett växande antal samordningsförbund där Försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården gör gemensamma insatser för att personer som varit borta länge från arbetsmarknaden ska komma i arbete eller utbildning. Motsvarande problematik i Norge ledde 2006 till att man slog ihop Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och delar av socialtjänsten och skapade en gemensam ingång, så kallade Arbeids- och velferdskontor för personer i behov av insatser. Vi vill analysera möjligheterna till en gemensam ingång i Sverige. En sådan gemensam ingång kan ge bättre förutsättningar att utveckla specifik kompetens för olika typer av problem.
Vi vill se över möjligheterna till en vidareutvecklad finansiell samordning över hela landet. Genom att samtidigt skapa förutsättningar för en gemensam ingång lokalt med fokus på tidiga och reella rehabiliteringsinsatser kommer tyngdpunkten läggas på människors arbetsförmåga. På det viset byggs fler broar tillbaks i arbetslivet. På så sätt kan passivt stöd i form av utredningar och väntan på besked omvandlas till ett mer aktivt och tidigare stöd i sjukskrivningsprocessen. Emellertid får samordningsförbunden nu använda en relativt liten del av sjukpenninganslaget. Av de 1,4 miljarder som finns för innevarande budgetår, låter regeringen samordningsförbunden använda knappt 200 miljoner för insatser. Merparten används i stället till centrala insatser eller inte alls. Vi menar att utvecklingen bör vara den motsatta – samordningen ska inte avvecklas utan måste förbättras och utvecklas.
Sjukfrånvaron fortsätter att sjunka, vilket till stor del är ett resultat av de insatser som den socialdemokratiska regeringen vidtog för att öka hälsan i arbetslivet. Att sjukfrånvaron minskar är glädjande. Det betyder å andra sidan att de 5 procent av sjukpenningkostnaderna som får användas till finansiell samordning på rehabiliteringsområdet har minskat. Vi socialdemokrater vill vidareutveckla den finansiella samordningen, med målsättningen att resurserna för lokal och regional samverkan för rehabilitering reellt ska ökas.
Förra mandatperioden beslutade regeringen om en omfattande genomgång av personer med sjuk- och aktivitetsersättning, med syfte att bedöma deras arbetsförmåga och se hur den bättre kan tas till vara, det så kallade Pilaprojektet. Genomgången är viktig och arbetssättet bör därför införlivas i Försäkringskassans ordinarie verksamhet. Syftet är att stödja människor i omställning, och bygga fler broar tillbaka i arbetslivet. Det är en självklar uppgift för Försäkringskassan att bedöma arbetsförmågan hos personer som varit sjukskrivna länge och utreda förutsättningarna att återkomma på arbetsmarknaden.
Regeringen har föreslagit att lagen om finansiell samordning ska ändras så att det inte är nödvändigt att parterna bidrar med lika mycket av resurserna till samordningsförbunden. Samtidigt skär man för 2009 och 2010 ner på medlen för finansiell samordning för att finansiera sin nya sorteringsgaranti.
Vi ser först och främst som primärt att utveckla och stärka finansiell samordning på rehabiliteringsområdet i hela landet, där alla huvudaktörer är med och tar sitt ansvar, med mål att stödja individen och se till att ingen faller mellan stolarna. I nuläget finns en uppenbar risk att regeringens förslag till flexiblare finansiell samordning kan undergräva förutsättningarna att uppnå de målen.
Sammanfattningsvis: Individen måste alltid sättas i centrum. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Det stöd som den enskilde får ska inte påverkas av om hon eller han är sjukskriven eller har rätt till a-kassa. Fokus ska riktas mot den enskildes förutsättningar och förmåga, inte på vilket system individen hör hemma i. Samordningen mellan arbetsförmedling och försäkringskassa måste förbättras. Både den som är arbetslös och den som är sjukskriven ska kunna få det stöd som krävs för att kunna komma tillbaka till arbete så snabbt som möjligt. Alltså tidiga och aktiva insatser för alla, i stället för sortering av människor i än den ena eller andra ersättningen. Systemens utformning får inte vara hinder för den enskilde att få stöd till att komma tillbaka i arbete.
Vi är positiva till en flexiblare användning av sjukförsäkringen så att personer med sjuk- och aktivitetsersättning ges möjlighet att i högre utsträckning arbeta i den omfattning deras arbetsförmåga tillåter. Det är också helt nödvändigt med insatser som kan stödja gruppen unga personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi har heller inget emot att företag går in som rehabiliteringsaktörer eller annat för att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka i arbete, tvärtom finns redan positiva exempel att ta vara på. Samtidigt måste arbetsgivare som har anställda som blivit sjukskrivna och drabbats av ohälsa ta sitt ansvar. Ju tidigare och desto mer förebyggande och stödjande insatser för att människor ska slippa att alls hamna i långtidssjukskrivning, desto bättre. Här har alla arbetsgivare med anställda en viktig roll.
Däremot avslår vi förslag som ytterligare begränsar förtidspensionärernas möjlighet att engagera sig ideellt i samhällslivet. Om man vill att fler människor ska kunna komma tillbaks i arbete på hel eller deltid, är även de små stegen viktiga. Att då ytterligare kringskära möjligheten för personer med sjuk- och aktivitetsersättning att exempelvis engagera sig ideellt och på fritiden eller att ta ett politiskt uppdrag, är fel väg att gå. I en demokrati som vill vara representativ för alla och möjliggöra mångas delaktighet måste även sjuka och handikappade få arbeta ideellt, utan att bli ekonomiskt bestraffade. Så länge man inte klassificeras för ett jobb, och ens sjukdom fortfarande hindrar en till arbete. Socialstyrelsen och Försäkringskassan har tagit fram gemensamma riktlinjer för sjukskrivning. Uppdraget till myndigheterna initierades redan under den socialdemokratiska regeringen, för att stärka rättsäkerheten och möjliggöra mer likvärdiga bedömningar. Däremot vill vi varna för att med den politik som nu förs kommer den enskilde sjukskrivne i stor utsträckning att lämnas helt i sticket.
För att hjälpa dem som står längst ifrån arbetsmarknaden vill vi socialdemokrater införa 15 000 förstärkta nystartsjobb som ger arbetsgivaren 50 procent av lönen i subvention plus den nystartssubvention som motsvarar arbetsgivaravgifterna. Dessa ska riktas till dem som har varit inskrivna på arbetsförmedlingen eller sjukskrivna i minst två år. De ska även kunna ges till personer med försörjningsstöd. Precis som för de vanliga nystartsjobben vill vi, till skillnad från regeringen, att dessa ska ha ett tak, så att subventionen maximalt ges upp till en månadslön på 30 000 kronor för både de vanliga nystartsjobben och de förstärkta nystartsjobben.
Vi värnar att det finns en medborgarinsyn i välfärdens verksamheter. Betydelsen av förtroendemannainflytande i socialförsäkringen har det rått bred enighet om mellan riksdagens partier. De förtroendevaldas medverkan är alldeles för viktig för att avvecklas i ett enda klubbslag i riksdagen. Att avskaffa försäkringsdelegationerna och socialförsäkringsnämnderna och inte ersätta det med något annat är fel väg att gå. Nu är det i stället tid för att utveckla förtroendemannainflytandet. I dag när vi dessutom ser allt större behov av ökad samordning mellan myndigheters verksamheter finns också anledning att se över hur förtroendemannaorganisationen och de förtroendevalda ska möta den utvecklingen.
Arbetslinjen i försäkringen värnas först när vi ger sjukskrivna reella möjligheter att återkomma i arbete. I annat fall blir allt tal om arbetslinje kosmetik som döljer det faktum att regeringen egentligen bara är intresserade av att finansiera skattesänkningar. Här går en tydlig ideologisk skiljelinje mellan oss socialdemokrater och den borgerliga regeringen. De vill ensidigt pressa individen genom minskad trygghet och fler tidsgränser, samtidigt som andra aktörer frias från ansvar att stödja den enskilde. Med regeringens förslag i höstens budget liksom förra årets blir bilden av högerregeringen tydlig. Det är en regering som ökar klyftorna mellan dem som har och dem som inte har resurser, mellan sjuka och friska, de som har ett jobb och de som är arbetslösa, mellan låginkomsttagare och förmögna. Det är ett tydligt systemskifte.
Vi kommer framöver att vidareutveckla vårt alternativ för en hållbar sjukförsäkring och en politik som förmår att bättre kombinera aktiva och tidiga insatser till individen med ett förtydligande av olika aktörers ansvar.
Men trygga försäkringar är och förblir en viktig del av den svenska välfärden. En framgångsrik välfärdsmodell som har haft en bred uppslutning bland befolkningen. Men dessvärre likväl en modell som nu ställs inför svåra påfrestningar. Den som blir sjuk eller mister jobbet ska inte behöva grubbla över sin ekonomi, sälja lägenheten/villan och bilen. Vi ska ha bra försäkringar som ger trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, så att man kan koncentrera sig på återgång till arbetslivet. Trygga människor vågar mer – vågar spränga gränser, flytta, bilda familj, skaffa ny bostad eller kanske vidareutbilda sig. Trygghet leder utvecklingen framåt. Otrygghet leder bakåt.
| [1] | Försäkringskassan. |
| [2] | Försäkringskassan, Socialförsäkringsboken 2006, På vuxenlivets tröskel. |
| [3] | Utgiftsområde 10, s. 24, Politikens inriktning. |
| [4] | Tas sjukskrivnas arbetsförmåga till vara? Försäkringskassans kontakter med arbetsgivare, RiR 2007:19. |