Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av handikappersättningen.
Handikappersättningens storlek bestäms utifrån det sammanlagda behovet av stöd gällande stora merkostnader och/eller tidskrävande hjälp av andra. Nivåerna för handikappersättning är idag 36, 53 eller 69 procent av prisbasbeloppet. Försäkringskassan är den myndighet som fattar beslut om rätten till ersättning.
Sedan reglernas tillkomst har merkostnaderna för den enskilde ökat stadigt, samtidigt som olika ersättningar från samhället minskat eller försvunnit. Nivåerna för handikappersättning har länge legat på dagens nivå. Trots att prisbasbeloppet årligen har justerats leder det ändå till ökade kostnader för den enskilde. En utveckling kan ses där bedömningen i enskilda ärenden blir allt hårdare, och även om antalet avslag inte ökar markant så blir minskningarna i förhållande till de ansökta beloppen allt fler från försäkringskassornas sida.
Det innebär att den enskilde får allt lägre ersättning för sina merkostnader. För att bättre motsvara de faktiska merkostnader som den enskilde har borde dagens nivåer justeras uppåt.
I juli 2006 fick Försäkringskassan i uppgift att göra en kunskapsöversikt och kartlägga problemställningar som kan förekomma inom bland annat handikappersättningen. I slutsatserna har man kommit fram till följande: ”Både handikappersättningen och vårdbidraget är gamla stödformer och de syften som formulerades när förmånerna infördes har inte uppdaterats. De har därmed svårt att passa in i dagens samhälle.”
Vidare i samma utredning konstaterar man: ”De valda nivåerna inom ersättningen ger upphov till vissa negativa konsekvenser för dem som behöver stödet mest, det vill säga personer som har merutgifter som överstiger 69 procent av prisbasbeloppet. Samma förhållande gäller personer som har merutgifter strax under 28,5 procent av prisbasbeloppet och inget hjälpbehov. Denna grupp blir helt utan kompensation för sina merutgifter. För vissa av dessa kan det ha kännbara ekonomiska konsekvenser, särskilt för personer som saknar arbetsmarknadsförankring.”
Bedömningen av rätten till handikappersättning varierar och ofta har det avgörande betydelse var i landet man bor. Behovet av enhetliga och gemensamma tillämpningar är därför stort.
Riksdagen bör mot bakgrund av ovanstående uppdra till regeringen att se över reglerna för och tillämpningen av handikappersättningen.