Miljöpartiet de gröna är starkt kritiskt till regeringens politik inom utgiftsområdena 10, 11 och 12. Regeringen föreslår ett antal olika åtgärder för att minska antalet sjukskrivna och långtidssjuka. Det är visserligen lovvärt, och det finns några bra förslag, såsom nyfriskjobb, coacher för ungdomar och flexibilitet i återgång för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Tyvärr anser vi dock att merparten av, och inriktningen på åtgärderna i sin helhet är helt felaktiga. Vi delar inte regeringens grundsyn. Regeringens inställning är att människor ska tuktas med piskor och morötter, att livet ska försvåras för sjukskrivna för att få dem att börja arbeta.
Men bakom sjuktalen finns människor som faktiskt är sjuka på olika sätt, som behöver bli sedda med just sin individuella sjukdomsbild, få rehabilitering utifrån de behov de har, ett respektfullt bemötande och ha ett värdigt liv oavsett om de kan återgå till arbetsmarknaden eller inte. Detta missar regeringen. Vi säger nej till merparten av regeringens förslag på sjukförsäkringsområdet såsom sänkt ersättning, snävare syn på rehabilitering och urholkningen av kompletterande avtalsförsäkringar.
När det gäller äldre vill vi göra en större satsning på de ekonomiskt mest utsatta pensionärerna.
På familjepolitikens område föreslår vi införande av ytterligare en pappamånad genom att förlänga föräldraförsäkringen och införande av barntid som ger föräldrar bättre möjligheter att gå ned i arbetstid. Vi anser att detta är bra och moderna förslag för att försöka få ökad jämställdhet i föräldraskapet. Vi föreslår avslag på regeringens förslag om vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus.
För att förbättra den ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar vill vi höja bostadsbidraget. Vi föreslår också att bostadsbidrag till studerande måste kunna utgå även för äldre studerande över 29 år, till skillnad från dagens regler.
Riksdagen avslår förslaget om en fast tidsgräns på sex månader i rehabiliteringskedjan.
Riksdagen avslår förslaget om en 12-månadersgräns för att uppbära sjukpenning.
Riksdagen avslår förslaget om att införa förlängd sjukpenning upp till 18 månader till en ersättning på 75 % av SGI.
Riksdagen avslår regeln om att avtalsförsäkringar inte ska tillåtas att kompensera den sänkta ersättningen under förlängd sjukpenning.
Riksdagen avslår förslaget om att minska medlen för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster hos Försäkringskassan och överföra dem till hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behov av rehabilitering med helhetssyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om missbruk och sjukfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om flexibla sjukskrivningsnivåer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om individers inflytande i val av insatser i försöksverksamhet för långtidssjukskrivna och personer med sjuk- eller aktivitetsersättning.
Riksdagen avslår förslaget om ändrad beräkningsgrund för SGI genom multipliceringsfaktorn 0,97.
Riksdagen avslår förslaget om att låta SGI på sikt bygga på historisk inkomst.
Riksdagen avslår förslaget om att inrätta ett socialt råd.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om satsning för de mest ekonomiskt utsatta äldre.
Riksdagen anvisar med följande ändring i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom enligt uppställning:
Riksdagen avslår förslaget om nytt mål för politikområdet Ekonomisk familjepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utökad föräldraförsäkring med en pappamånad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om barntid.
Riksdagen avslår förslaget om vårdnadsbidrag.
Riksdagen avslår förslaget om jämställdhetsbonus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslaget om intyg för vård av barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge alla studerande, oavsett ålder, rätt till bostadsbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att bostadsbidraget bör beräknas halvårsvis.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om höjt särskilt bidrag i bostadsbidraget till stöd för föräldrar med låga inkomster.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställning:
Regeringen föreslår ett antal insnävningar och regeländringar på ohälsoområdet som beräknas minska anslaget för sjukpenning och rehabilitering. Vi säger nej till merparten av dessa förändringar, och delar inte regeringens bedömning på vilket sätt förslagen förväntas spara på medel för anslaget. Nedan beskrivs våra förslag inom dessa utgiftsområden.
Försäkringskassan uppskattade 2006 att ungefär en miljard kronor för mycket betalas ut på årsbasis. Nya beräkningar i augusti 2007 pekade på 1,2–3,6 miljarder kronor per år i felaktiga utbetalningar. Av dessa beräknas 0,5–1,5 miljarder, det vill säga knappt hälften, härröra från misstänkta brott. Det betyder alltså att så mycket som 2,1 miljarder kan bero på Försäkringskassans egen bristande handläggning. Detta är allvarligt. Försäkringskassan måste ha tillräckligt med resurser för att kunna göra ett bra jobb. De neddragningar man gjort förra året var inte genomtänkta. Med mer resurser är det troligt att inte lika stora brister skett i handläggning. Vi anser att det är bra att regeringen nu också verkar ha förstått det och anvisar mer medel i tilläggsbudgeten.
Enligt dagens regler ska sjukfall prövas mot det arbete som en försäkrad är sjukskriven från. Därefter prövas möjligheten hos den egna arbetsgivaren och slutligen till annat arbete på arbetsmarknaden. Regeringen vill snäva in processen med preciserade tidsgränser. Senast efter tre månaders sjukfrånvaro ska det prövas om den försäkrade kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren än sina vanliga. Det är helt rimligt. Men vi anser inte att det är rimligt att arbetsförmågan senast efter sex månaders sjukskrivning skall bedömas utifrån om den försäkrade kan utföra något arbete på arbetsmarknaden i sin helhet. Det är en alltför rigid gräns. Det finns många sjukdomstillstånd som behöver längre tids konvalescens. Denna regel riskerar att öka ångesten och otryggheten hos sjuka. Vad regeringen försöker göra är att få över människor från sjukförsäkringen, där kostnaden för staten är högre, till arbetslöshetsförsäkringen. För den enskilde blir ekonomin i ett slag sämre. Särskilt bekymmersamt kommer det förstås bli för de människor som inte uppfyller kraven för att få inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring, utan enbart grundersättning. Det är inte heller rimligt att krav på omskolning ska kunna ställas efter 6 månaders sjukskrivning, vilket denna begränsningsregel i praktiken betyder.
I budgetpropositionen föreslås också att människor ska kunna få sjukpenning i längst 12 månader. Därefter ska man kunna få förlängd sjukpenning som ska kunna betalas ut längst under 18 månader. Den förlängda sjukpenningen ska utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI. Vi anser att detta uppenbart försämrar de ekonomiska villkoren för sjukskrivna. Eftersom sjuk- och aktivitetsersättning ska prövas redan efter 1 år enligt dagens regler är de som fortfarande är sjukskrivna efter 1 år personer vars rehabiliteringsmöjligheter inte är uttömda. Det kan också vara personer där sjukdomstillståndet inte beräknas bli bestående, men där tillfrisknandet kan ta tid, till exempel cancer.
En förvånande tilläggsregel är att man inte ska tillåtas kompensera bortfallet genom avtalsförsäkringar. Man kan fråga sig varför det ska vara omöjligt om parterna är överens. Därmed tvingar man människor som vill försäkra sig, till privata försäkringslösningar som ju inte inbegrips i begränsningsregeln.
I praktiken är det påtagligt få som omfattas av förslaget eftersom inte många avtalsförsäkringar gäller längre än 1 år. Det är svårt att förstå varför regeringen lagt förslaget, och som dessutom tydligt slår mot fackföreningsrörelsen. Vi säger nej till denna begränsning.
Det ska också sägas att tolvmånadersgränsen drabbar fler kvinnor än män. Det är högre andel kvinnor än män som är långtidssjukskrivna vilken brytpunkt man än har.
I augusti 2007 var ohälsotalet för kvinnor 46,9 dagar och 31,1 för män.
Vi delar uppfattningen om att det är viktigt att stärka företagshälsovårdens roll. Regeringen lämnar dock många oklarheter i budgettexterna. Landsting ska själva välja om man vill ansluta sig till modellen med företagshälsovård som erbjuder primärvård. Arbetsgivare i samverkan med anställda väljer om man vill upphandla företagshälsovård med sjukvård. Individen väljer om hon/han vill anlita sin företagshälsovård för första linjens sjukvård, eller vända sig till sin vanliga vårdcentral. Hur detta ska kunna fungera är inte klart. Det bygger på avtal mellan flera olika parter. Finansieringen är också oklar. Vad händer i ett landsting som inte anslutit sig till modellen, men där företagshälsovård ändå vill erbjuda sjukvård?
Vi har också svårt att förstå regeringens tidsram. Modellen är tänkt att kunna börja tillämpas redan under 2008. Detta trots att ett antal frågor först ska ses över, överenskommelser mellan staten och SKL ska göras, företagshälsovård upphandlas m.m. Vi bedömer inte detta vara realistiskt.
Försäkringskassan har hittills haft medel för rehabilitering. Även om arbetsgivare haft rehabiliteringsansvar och hälso- och sjukvården stått för medicinsk rehabilitering så har försäkringskassan även haft möjlighet och medel till arbetslivsinriktad rehabilitering. Regeringen vill helt ta bort denna möjlighet och anser att hälso- och sjukvården ska ta över all rehabilitering. Vi anser inte att detta är en bra idé.
Vi är medvetna om att Riksrevisionen riktat kritik mot hur dessa medel har använts av Försäkringskassan. Med tydligare uppdrag och mer resurser till Försäkringskassan tror vi dock att dessa problem skulle undanröjas. Med regeringens förslag ser vi en risk för att de icke medicinska rehabiliteringsinsatser som inriktas på att skapa förutsättningar för återgång till arbete helt försvinner. För en del sjukdomstillstånd krävs insatser med ett helhetsperspektiv som stärker såväl socialt som fysiskt och psykiskt. Det kan till exempel gälla grön rehabilitering som verkar stressreducerande, såsom forskning via SLU i Alnarps trädgårdar visat. För att värna om ett helhetsperspektiv anser vi det vara viktigt att Försäkringskassan har kvar denna möjlighet. Vi anser inte att hälso- och sjukvården ska svara för all rehabilitering. Medlen för arbetslivsinriktad rehabilitering bör finnas kvar hos Försäkringskassan.
En rehabiliteringsgaranti tycker vi är bra. Det finns sjukskrivna människor som alltför länge har väntat på sådan och därmed fördröjt återgången till arbete. Regeringen poängterar dock att det är fråga om rehabiliteringsgaranti för evidensbaserade medicinska rehabiliteringsinsatser inom hälso- och sjukvården. Vi vänder oss starkt mot det begränsade synsättet. Samtidigt som kravet på en evidensbaserad hälso- och sjukvård är självklar, måste man fråga sig vad vi lägger i begreppet evidens. Hur ska egentligen ”vetenskap och beprövad erfarenhet” tolkas? Man kan vidga synen på evidens till att omfatta all existerande och relevant information kring ett problemområde, utan att frångå ett vetenskapligt förhållningssätt. Det finns verksamheter på det psykologiska och sociala området som är mer processorienterade och verksamma för individer utan att ha kunnat passa in i de utvärderingsmetoder som krävs för att en metod ska anses vara evidensbaserad, utifrån sjukvårdens snäva synsätt.
Miljöpartiet menar att rehabilitering måste utgå från individen och dennes behov, och det är det som ska vara i fokus.
Regeringen vill ha snävare hänsynstagande när det gäller rätten till ersättning. Man skriver att det är troligt att det bland de långa sjukfallen är en högre andel som har ett missbruk jämfört med den övriga befolkningen. ”Ett eventuellt missbruk försvårar rehabiliteringen och återgången till arbete. Det är därför angeläget att förekomsten av missbruk identifieras tidigt i sjukfallen för att undvika sjukskrivning som i de flesta fall leder till ökat missbruk.”
Vi instämmer fullständigt i att det är viktigt att eventuellt missbruk identifieras tidigt i sjukfallen. Men inte av skälet som regeringen anger utan för att se till att insatser snabbt erbjuds och sätts in. Det regeringen skriver kan man inte se som annat än diskriminering. En person med missbruksproblem kan vara sjuk som alla andra. Dessutom är det självklart att människor ska kunna vara sjukskrivna medan man genomgår rehabilitering, t.ex. på behandlingshem för sin alkoholism, tablettmissbruk eller narkotikamissbruk. Eller föreslår regeringen att människor ska stå helt utan ersättningar under sådana perioder?
Det är lovvärt att rätten till sjukersättning är tänkt att kvarstå trots att en person börjar arbeta och att regeringen vill ha en steglös avräkning. Man ska alltså kunna arbeta i annan omfattning än de 25, 50 och 75 % som gäller idag. Men detta räcker inte. Vi har länge drivit att en sådan flexibilitet skulle behövas generellt. Även en person som varit sjukskriven och successivt ska återgå i arbete kan behöva flexibilitet i sjukskrivningsnivåer. Det ska passa individens behov. Vi anser därför att regeringens förslag på detta område ska utökas med en generell möjlighet till flexibel sjukskrivning.
Regeringen vill pröva att släppa in privata företag för att hjälpa människor med sjuk- eller aktivitetsersättning att få tillbaka arbetsförmågan och återgå i arbete. Det är vi positiva till, om det görs på rätt sätt. Nya kreativa arbetssätt kan tas till vara på så vis. Förvånar gör dock att regeringen talar så lite om individperspektivet som man omhuldar så mycket i andra sammanhang. Fokus är på företagen. ”Dessa företag bör ges stort utrymme att välja de insatser som man anser nödvändiga i de enskilda fallen.”
Att lyssna till individens egna tankar om vad som behövs för att komma i gång är A och O och är något som behöver uttalas.
Uppenbart oklart är också med vilka pengar dessa företag ska göra sina insatser. Eftersom regeringen vill flytta medlen för arbetslivsinriktad rehabilitering till hälso- och sjukvården ställer vi oss frågande till hur detta organisatoriskt är tänkt.
Redan förra året sänkte regeringen den sjukpenninggrundande inkomsten genom att multiplicera den med 0,989. Detta som ett steg mot att göra om systemet så att SGI:n ska bygga på historisk inkomst. Nu föreslås ytterligare en sänkning genom att beräkningsgrunden ska multipliceras med 0,97. På detta sätt beräknar regeringen kunna spara in 585 miljoner kronor inom sjukpenningen och 531 miljoner kronor i föräldraförsäkringen för 2008. Detta kan verka harmlöst men för enskilda betyder detta en påtagligt sänkt ersättning. Det slår mot en grupp som redan är utsatt och vi vill att riksdagen avslår regeringens förslag.
Regeringen vill inrätta ett socialt råd. Det är tänkt att agera rådgivare till regeringen i sociala frågor och sprida kunskap om forsknings- och utredningsresultat med relevans för utformning av välfärdspolitiken. För detta vill man minska anslaget till Försäkringskassan med 2 miljoner per år. Vi menar att detta är helt överflödigt. Regeringen förbiser helt folkhälsoforskningens roll och den roll som Folkhälsoinstitutet redan har. Tar man bättre vara på denna har man en klar kompass för välfärdspolitiken.
Det går bra för Sverige och det är högst rimligt att alla pensionärer får ta del av detta, även utanför det självreglerande pensionssystem som tillskapats. Genom vårt föreslagna grundavdrag (se Miljöpartiets budgetmotion) får även de som inte arbetar men har skattepliktiga inkomster en viss skattereduktion. Dessa grupper undantas helt i regeringens ensidigt konstruerade jobbavdrag. Vårt föreslagna grundavdrag medför en förbättring för pensionärer, men det är inte tillräckligt. Det behövs fler insatser för att förbättra för de fattigaste pensionärerna. Vi avser också att avsätta en miljard kronor till förbättringar för de pensionärer som har det svårast ekonomiskt från och med 2009. Vi kommer under året att föra diskussioner med bland andra pensionärsorganisationer för att utforma ett förslag som når bäst. Det handlar om att göra avvägningar mellan höjningar i bostadstillägg, den skäliga levnadsnivån som ligger till grund för särskilt bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd och andra förslag. Att enbart höja garantipensionen ger inte förbättringar genom att det medför sänkt nivå av bostadstillägget.
Regeringen vill ändra målet för hela politikområdet Ekonomisk familjepolitik på ett olyckligt sätt. I dag lyder målet: Skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn skall minska inom ramen för den generella välfärden. Detta mål vill regeringen ändra till: Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer.
Att ha fokus på alla barnfamiljer kan tyckas lovvärt. Men vi menar att det verkligen är viktigt att inte skillnaderna mellan barnfamiljers ekonomiska situation och övriga befolkningen ökar. Relationen i sig har en forskningsmässigt klarlagd betydelse för folkhälsan, vilken regeringen bortser ifrån. Vi anser att det tidigare målet bör kvarstå.
Att ha tid tillsammans med sina barn är en av de viktigaste uppgifterna i livet. Miljöpartiet har länge drivit kravet på förlängd föräldraförsäkring från dagens 16 månader till 18 månader.
Miljöpartiet föreslår nu att föräldraförsäkringen i ett första steg byggs ut med ytterligare en så kallad pappamånad 2010. Kostnaden för den utökade föräldraförsäkringen beräknas till 1,5 miljarder kronor per år.
På sikt vill vi göra föräldraförsäkringen tredelad genom att reservera sex månader för vardera föräldern och sex månader att disponera på det sätt föräldrarna själva väljer. Det är viktigt både ur ett barn- och jämställdhetsperspektiv. Föräldrarna ska kunna anpassa sin föräldraledighet i förhållande till barnets individuella behov. En tredelad föräldraförsäkring ger också förutsättningar för att det ska ses som lika självklart på arbetsmarknaden att män tar ut föräldraledighet som att kvinnor gör det. Barnet får större tillgång till båda sina föräldrar. På sikt leder jämnare könsfördelning när det gäller omsorgen om barn till ett samhälle där fler sätter barns behov i fokus i olika sammanhang.
Vi anser att det ska vara möjligt för föräldrarna att ha en månads föräldraledighet samtidigt. Vi vill också att andra än vårdnadshavaren, till exempel mor- och farföräldrar, ska kunna ta ut föräldrapenning.
Många småbarnsföräldrar upplever i dag en enorm stress över att de inte i den utsträckning de vill kan vara tillsammans med sina barn under de viktiga småbarnsåren. I dag finns en möjlighet till deltidsarbete under den tid barnen är små. I realiteten är dock denna möjlighet starkt begränsad för många människor på grund av att man inte har råd att gå ned i lön.
För att skapa möjligheter för fler att gå ned i arbetstid under de första åren med småbarn föreslår Miljöpartiet en ny del i föräldraförsäkringen som vi kallar barntid. Reformen gör att fler människor har möjlighet att minska sin arbetstid utan att förlora kontakten med arbetsmarknaden.
Barntid innebär en rättighet att gå ned i arbetstid till 75 procent mot en ersättning på 2 500 kronor per månad. Ersättningen är pensionsgrundande. Uttaget kan ske av en eller två föräldrar tillsammans eller var och en för sig. Reformen kostar totalt cirka 4 miljarder kronor per år.
Vi anser att barntid är ett betydligt bättre förslag än regeringens förslag om vårdnadsbidrag. Med vårdnadsbidraget ser vi risker för konservering av könsroller. Barntidsförslagets möjlighet för båda föräldrarna att gå ned i arbetstid och dela på det praktiska föräldraskapet ger fördelar ur både barn- och föräldraperspektiv som vårdnadsbidraget saknar. Att barntidsersättningen är skattepliktig innebär också att den är pensionsgrundande, vilket inte vårdnadsbidraget är.
Värt att kommentera är också den diskriminerande hållning regeringen genom vårdnadsbidraget har gentemot föräldrar som uppbär ersättning. En person som har arbetslöshetsersättning ska till exempel inte kunna ha vårdnadsbidrag för sitt barn. Detta trots att regeringen öppnat för möjligheten att vårdnadsbidraget kan innebära att man själv ordnar barnomsorgen ”på annat sätt”. Om den arbetslöse har en idé om hur detta bäst skulle ske utifrån sitt barns behov, så får det inte plats i regeringens värld. Det är bara de arbetande som ska kunna göra detta val. Förslaget innehåller bristande tilltro, en diskriminerande hållning och om man i andra sammanhang lyfter fram barnets bästa så är detta underordnat den stränga hållning gentemot arbetslösa som regeringen konsekvent har. Troligt är att regeringen tänker likadant i förhållande till familjer som uppbär försörjningsstöd.
Jämställdhetsbonusen kan verka lockande för de som strävar efter jämställdhet. I praktiken har det dock visat sig att det inte är bristande ekonomiska drivkrafter som gör att uttagen sker så könsbundet. Män med höga inkomster har visat sig i större utsträckning ta föräldraledigt, trots att de förlorat mycket. Det är inte pengarna som är det huvudsakliga problemet trots att detta ofta anförs som argument – könsmönstren är mer komplexa än så.
Vi anser att vårt alternativ med pappamånad och barntid bättre skyndar på utvecklingen för ett mer jämställt samhälle där föräldrar av båda könen med samma självklarhet tar ansvar för sina barn.
Regeringen har aviserat att man tänker kräva att föräldrar skaffar intyg från barnomsorgen och skolan vid varje tillfälle för VAB, vård av barn. Detta som ett sätt att komma åt fusk. Det är givetvis viktigt att inte försäkringen överutnyttjas, men såsom tidigare har anförts (se 3.1) anser vi att det ger mer att Försäkringskassan börjar se över sina egna rutiner. Detta eftersom bristerna där beräknas stå för mer än hälften av de felaktiga utbetalningarna. Att i stället skaffa sig nytt merarbete, vilket hanteringen av alla dessa intyg skulle medföra, är dåligt genomtänkt.
Det är också förvånande att regeringen lägger detta förslag. Man brukar vilja säga nej till ökad byråkratisering och ja till mindre krångel för företag. Men för alla dem som driver förskolor och skolor blir det bådadera. Att det dessutom går ut över barnen genom minskad tid är den viktigaste aspekten av alla för att säga nej till förslaget. Det kan dessutom inte anses som en uppgift för lärarna att ägna sin tid åt.
Även i föräldraförsäkringen räknar regeringen med att spara in en hel del genom ändrad beräkningsgrund för SGI genom multipliceringsfaktorn 0,97. Den sänks som tidigare nämns ytterligare från att ha sänkts till 0,989 i föregående höstbudget. Vi säger bestämt nej till denna sänkning.
Ensamstående föräldrar har ofta en ekonomiskt svårare situation än andra. Det gäller särskilt för dem som arbetar i yrken där löneläget är lägre, vilket gäller många kvinnor.
För att förbättra deras situation ekonomiskt vill vi göra en höjning av det särskilda bidraget, som utgör en del av bostadsbidraget, med 300 kronor per månad. Konstruktionen av bostadsbidraget är sådant att särskilt bidrag och bidrag till bostadskostnader minskas om inkomsten är högre än 117 000 kronor för ensamstående och för makar 58 800 för varje make. Därför utgör höjningen av det särskilda bidraget ett träffsäkert sätt för att förbättra situationen för alla föräldrar med låga inkomster, men omfattar i praktiken särskilt de ensamstående med låga inkomster. Kostnaden uppskattas till cirka 600 miljoner kronor och omfattar ungefär 170 000 barnfamiljer.
Hyran är ofta den största utgiften för studenter. För många studenter tar hyran nästan halva studiemedlet i anspråk. Ofta räknar bostadsbolag och banker in bostadsbidraget som en given inkomst för studenter. Men i själva verket är det inte särskilt många studenter som får bostadsbidrag. År 2005 rörde det sig om 12 procent av de studerande.
Bostadsbidrag kan man få om man är mellan 18 och 29 år, eller om man är studerande med barn. Bidraget behovsprövas. Läser man senare i livet har man alltså inte rätt till bostadsbidrag om man inte har barn, även om man har det tufft ekonomiskt. Det är inte rimligt. Miljöpartiet anser att bostadsbidraget fortsatt ska behovsprövas, men att den övre åldersgränsen ska bort så att alla som studerar har rätt att söka oavsett ålder. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna som sin mening.
Enligt Centrala studiestödsnämnden (CSN) är det ca 40 000 studerande med studiemedel per halvår som är över 29 år och som inte har barn. Miljöpartiet anser att dessa personer bör ha samma rätt som de yngre studenterna att få en ansökan om bostadsbidrag prövad. Miljöpartiet avsätter 40 miljoner kronor för detta ändamål. Detta är beräknat utifrån genomsnittligt bostadsbidrag till hushåll utan barn, vilket 2006 uppgår till 677 kronor per månad, och att andelen studerande som får bostadsbidrag kommer vara lika hög bland studenter över 29 år som bland de yngre.
Ett annat stort problem för många som söker bostadsbidrag är att man vid ansökan måste göra en uppskattning av hur mycket man kommer att tjäna det närmaste året. Bidragets storlek beror bland annat på hur stor inkomst man uppgett att man räknar med att få. Om det visar sig att man tjänat mer än man trott att man skulle göra blir man återbetalningsskyldig. Det kan bli kännbara belopp för studenten. För att förhindra detta skulle man kunna ändra rutinerna så att man söker bostadsbidrag halvårsvis. Då blir det lättare att uppskatta vad man kommer att tjäna, och blir det fel så blir det inte ett lika stort belopp att betala. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna som sin mening.