Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de privata rehabiliteringsproducenternas roll i hälso- och sjukvårdens ansvarsområde bör tydliggöras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om det bör tillåtas att de medel hälso- och sjukvården får förfoga över används till rehabiliteringsmetoder som innehåller såväl medicinska som arbetslivsrelaterade inslag.
I budgetpropositionen som offentliggjordes den 20 september 2007 framgår att Försäkringskassans medel för köp av tjänst i form av aktiva åtgärder (arbetslivsinriktade åtgärder) ska fasas ut och vara helt överförd till hälso- och sjukvården samt företagshälsovården 2009. Det är positivt att man skall satsa på rehabilitering. Den rehabilitering man bör satsa på för att nå effekt på arbetsåtergång bör innehålla såväl medicinska inslag som arbetslivsinriktade inslag. Detta bör ges regeringen tillkänna.
I landet finns idag flera privata aktörer som sedan 1992 levererat sådan rehabilitering och utredning på uppdrag av Försäkringskassan. Dessa producenter som idag levererar evidensbaserade sammanhängande multimodala arbetslivsinriktade rehabiliteringar finns inte omnämnda som möjliga vägar/verktyg för hälso- och sjukvården att använda för att uppfylla den rehabiliteringsgaranti som budgetpropositionen ger dem medel till.
Försäkringskassan har sedan 1990 haft medel för att köpa arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Bakgrunden till detta beslut var bl.a. Rehabiliteringsberedningens betänkande. I syfte att skapa en mer aktiv sjukförsäkring genomfördes i början av 1990-talet ett flertal förändringar där såväl arbetsgivaren som Försäkringskassan fick ett större och aktivare ansvar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Försäkringskassan fick möjlighet att på egen hand köpa aktiva arbetslivsinriktade åtgärder. Den tidigare rollfördelningen där Försäkringskassan var helt beroende av sjukvårdens och arbetsförmedlingens insatser visade sig inte fungera på ett tillfredsställande sätt.
Upphandlingen av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster och utredningar har skett genom offentlig upphandling. Många rehabiliteringsaktörer på flera orter i landet har byggt upp och utvecklat sina verksamheter för att möta Försäkringskassans behov. Sett i dagens perspektiv kan vi konstatera att det i den inledande fasen fanns brister i beställarkompetens hos Försäkringskassan och kvalitetsbrister hos leverantörerna. Genom ett gott samarbete har dessa brister successivt kunnat minskas. En förening, PRiMA (rehabiliteringsproducenter inom medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering), har byggts upp i syfte att utveckla metoder och kvalitén inom branschen.
Fram till juni 2007 hade Försäkringskassan avtal med drygt 300 rehabiliteringsproducenter från norr till söder med stor variation på erbjudna tjänster. Under våren genomfördes en ny upphandling där kvalitetskraven var mycket stora och avtal har nu skrivits (från 070801) med fem stora rehabiliteringsproducenter. Syftet med upphandlingen var bl.a. att minska ned på antalet producenter och säkerställa att de producenter som avtal ingicks med hade en evidensbaserad arbetslivsinriktad rehabilitering och kunde erbjuda stor leveranssäkerhet. I upphandlingen var landet indelat i sex regioner och avtal har slutits med i grova drag fyra leverantörer per tjänst och region.
Professor Irene Jensen med kollegor vid Karolinska Institutet har i en sjuårsuppföljning av en systematisk multimodal rehabiliteringsinsats hos en av rehabiliteringsproducenterna visat på god lönsamhet. De personer, som genomgått rehabiliteringen, har en högre arbetsåtergång och färre sjukersättningsfall än de som inte fått någon insats. Bäst effekt var det om insatsen kom tidigt i sjukfallet.
Verksamheten inom arbetslivsinriktad rehabilitering och utredningar har börjat styras effektivt under de 16 år som Försäkringskassan haft uppdraget, en erfarenhet som nu helt kan gå till spillo om inte hälso- och sjukvården tar vara på den.
De ärenden som under åren kommit till de privata rehabiliteringsklinikerna har alla mer eller mindre kroniska besvär. I samtliga fall är de väl dokumenterade medicinskt och vården har konstaterat att man inte ”kan komma längre”. Ofta har den sjukskrivne skickats runt under flera år mellan vårdcentral, röntgen, specialistläkare, sjukgymnast m.fl. instanser. En utdragen, illa sammanhållen process med långa passiva väntetider är inte bra för individen, vilket också idag är vetenskapligt bevisat. Det som krävs är inte ytterligare punktinsatser utan en samordnad multimodal rehabilitering, vilket också professor Irene Jensen visat i sin forskning. För att lyckas med en arbetslivsinriktad multimodal rehabilitering krävs även goda kunskaper om arbetets och arbetsplatsens villkor.