Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det inom ramen för Lissabonstrategin och dess genomförande inte ska överföras ytterligare beslutskompetens till EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta fram en svensk strategi innehållande konkreta förslag inom klimat- och havsmiljöfrågan att driva inom EU inför kommande uppdateringar av EU:s Lissabonstrategi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att jämställdhetsarbetet ska vara integrerat i alla politikområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder för att motverka skattefusk och svartarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen utifrån riktlinjerna i Lissabonstrategin ska lägga fram förslag på konkreta åtgärder för att motverka klimatförändringar och främja en hållbar utveckling i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen, som en del i arbetet med genomförandet av Sveriges del i Lissabonstrategin, bör lära av andra länders arbete med social ekonomi och mot bakgrund av svenska förslag inom området social ekonomi utarbetar en svensk strategi för socialt företagande.
I regeringens skrivelse 2007/08:23 Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning – Uppföljningsrapport 2007 redovisar regeringen sina ståndpunkter för åtgärder inom ramen för EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning, den s.k. Lissabonstrategin. Redovisningen bygger på de åtgärder som regeringen lämnat i sin budgetproposition för statsbudgeten 2008, och i dessa frågor hänvisas till Miljöpartiets parti- och kommittémotioner inom respektive utskott och upprepas inte ytterligare här. I denna motion tas bara vissa särskilda ärenden upp där vi finner det anmärkningsvärt att regeringen inte redovisat några ytterligare åtgärder i Sverige eller hur man avser att agera inom EU för att lyfta fram särskilda frågor, framför allt med inriktning på miljöområdet.
Lissabonstrategin antogs vid EU:s toppmöte i Lissabon år 2000. Vid Europeiska rådets toppmöte i mars 2005 fastställdes vid en halvtidsöversyn den linje som nu gäller. Strategin bygger på att tre delar, socialpolitiken, den ekonomiska politiken och miljöpolitiken, ska stödja varandra.
Från Miljöpartiets sida vill vi starkt betona att Lissabonstrategin ska bygga på varje enskilt lands särskilda förutsättningar och behov och att ytterligare beslut på EU-nivå inte ska eftersträvas. Beslut ska inte påtvingas utan i möjligaste mån vara nationellt beslutade. Det är viktigt med erfarenhetsutbyte som också kan vara lärande. Men utgångspunkten ska alltid vara eget beslutande utifrån våra egna förutsättningar. Samtidigt är det också viktigt att EU:s regelverk inte hindrar medlemsstater från att ta sitt nationella ansvar och gå före i aktiv miljöpolitik. Det har varit särskilda problem då överbetoningen av den fria rörligheten för varor skett på bekostnad på skydd av miljö, natur och hälsa. Det är t.ex. orimligt att delstater i USA har större frihet att främja användningen av biodrivmedel och stimulera ny teknik genom att ställa krav på inblandning än vad medlemsstater i EU har.
När det gäller de tre områden som Lissabonstrategin ska vila på är det särskilt viktigt att det fastslås att det inte får ske någon ytterligare överflyttning av beslut, eller kompetens, inom socialpolitiken, utbildningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska politiken. Inom miljöpolitiken finns det dock redan i dag en del överstatliga beslut, som i vissa fall kan vara befogade eftersom en del miljöproblem går över nationsgränser. Men det är endast när den nationella miljöpolitiken inte får önskvärda effekter som Miljöpartiet kan acceptera ytterligare överföringar av beslutskompetenser. Inom ramen för Lissabonstrategin och dess genomförande är det alltså viktigt att framhålla att det inte ska överföras ytterligare beslutskompetens till EU. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är med besvikelse vi tagit del av regeringens skrivelse. Lissabonstrategin ska ju vila på tre ben och då är det beklagligt att regeringen så fatalt inriktar all sin politik på den klassiska ekonomiska politiken, dit vi även räknar in arbetsmarknadspolitiken och berörda delar av socialpolitiken, utan hänsyn till den tredje hörnstenen, miljöpolitiken.
I inledningen, 1:1 Inledning, skriver regeringen själv att inriktningen för regeringen i denna uppföljningsrapport är att fokus ska vara att göra det lönsamt att arbeta och driva företag. Det är förvisso viktigt, men regeringen tycks helt ha missat klimatdebatten och de krav som ställs på politiken bl.a. utifrån IPCC- och Sternrapporterna som kommit det senaste året. I stället skjuter man frågan framför sig genom att hänvisa bl.a. till den tillsatta Klimatberedningen.
Den av EU fastställda Lissabonstrategin följer stora delar av inriktningen på de 24 riktlinjerna. Men miljöfrågorna avspeglas tyvärr inte på ett sätt som kan sägas innebära att strategin är just tredelad, vilket vi djupt beklagar.
I de underliggande bilagorna till rapporten saknas till stor del gröna nyckeltal. Den enda som finns redovisas i bilaga 3, Strukturindikatorer – Sverige jämfört med övriga EU år 2006. I denna finns utsläpp av växthusgaser, energiintensitet i ekonomin samt godstransporter i relation till BNP. Inte i något av dessa tre exempel finns Sverige med i topp 3 i EU. Detta samtidigt som Sverige i många ekonomiska indikationer ligger i topp 3 i EU. Sverige har uppenbart mycket kvar att göra inom miljö- och klimatområdet, och vi beklagar djupt att regeringen inte jobbar aktivt med att försöka bli bättre inom dessa områden i EU.
I skrivelsen skriver regeringen att man ”prioriterar åtgärder som minskar utsläppen av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser” (s. 21). Det anser vi givetvis är bra men vi saknar åtgärder, såväl på kort som på lång sikt, för uppnå denna prioritering. Vi är också frågande till vart regeringens prioritering från förra året, havsmiljö, tog vägen? Det vore bra om regeringen kunde hålla fast vid sina prioriteringar lite längre än ett år. Vi är av uppfattningen att förra årets prioritering inte är uppnådd och därmed bör finnas kvar samtidigt som en ny prioritering kring klimatfrågan lyfts upp. Dessvärre verkar regeringen aktivt backa från åtagandet att hejda förlusten av den biologiska mångfalden till år 2010. Eftersom detta åtagande kom till vid EU-toppmötet i Göteborg under det förra svenska ordförandeskapet ger det olyckliga signaler om den nya regeringen så flagrant struntar i det åtagande som ska var uppfyllt till slutet av dess mandatperiod. Det stärker knappast den svenska trovärdigheten i EU:s miljöarbete.
EU:s klimat- och energipolitiska mål som antogs vid EU-toppmötet i mars 2007, som bl.a. innehåller en målsättning att minska utsläppen av växthusgaser med 20 % till år 2020, anser vi givetvis vara ett bra första steg, även om det inte räcker. Men vad som är än mer otillfredsställande är att det inte avsatts några ekonomiska resurser för att uppnå målen och att väldigt lite hänt sedan toppmötet i mars 2007.
Nuvarande Lissabonstrategi ska gälla fram till 2008. Det är därför hög tid att börja arbeta för vad som ska komma efter denna tidpunkt då vi kan utgå från att EU kommer att fortsätta med någon form av Lissabonstrategi. Därför bör regeringen omedelbart sätta i gång arbetet med att arbeta fram förslag på för framtiden relevanta förändringar av Lissabonstrategin. Framför allt är det viktigt att Sverige arbetar för att miljöfrågorna tydligare och mer konkret ska finnas med i strategin, samt att de tydligt finns integrerade i alla delar.
Mot den bakgrunden anser vi att regeringen ska ta fram en svensk strategi innehållande konkreta förslag inom klimat- och havsmiljöfrågan att driva inom EU inför kommande uppdateringar av EU:s Lissabonstrategi. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi saknar också jämställdhetsarbetet som borde vara integrerat i samtliga riktlinjer, framför allt kring sysselsättning, välfärd och företagande, men som nu inte tycks tas på så stort allvar av regeringen. Detta bör ges regeringen till känna.
Under dessa riktlinjer har regeringen lagt in ett avsnitt gällande åtgärder mot fusk och överutnyttjande. Vi skulle vilja lägga till att man också lägger in åtgärder för att motverka skattefusk, och då kanske framför allt svartarbete. Detta är ett område som är minst lika viktigt att komma till rätta med. Skatteverket kom i oktober 2007 med en rapport som visade att staten går miste om uppskattningsvis 133 miljarder svenska kronor på grund av skattefusk, fel eller misstag. Regeringen lyfter fram en punkt om certifierade kassaregister, som varit framgångsrikt, men vi anser att mycket fattas för att öka legitimiteten för skattesystemet. Detta bör ges regeringen till känna.
Den ekonomiska tillväxt och sysselsättning som bygger på, eller för sitt fortbestånd förutsätter, en ohållbar användning av naturresurser, utsläpp m.m. kommer inte att vara beständig. Ju längre vi dröjer med anpassningen, desto svårare blir den. Denna insikt bör ligga till grund för regeringens arbete med sysselsättning och tillväxt. I stället – med några få undantag – lyser den med sin frånvaro.
Riktlinje 11 är den av de 24 riktlinjerna som tydligast tar utgångspunkt i miljöpolitiken. Regeringens åtgärder under denna riktlinje kännetecknas av att regeringen inte avser att göra något utan att man i stället tillsätter utredningar, anför att frågor bör ses över, att frågor bereds inom Regeringskansliet och att man ska återkomma med förslag. Inga skarpa förslag redovisas utan de aktiva åtgärderna hänskjuts till en kommande klimatproposition 2008. Detta är i stark kontrast till många övriga riktlinjer där man lägger fram konkreta förslag om arbetsmarknadspolitik, förändrad a-kassa och sänkta inkomstskatter.
Det är förvånande att inga initiativ tas för hur och inom vilka områden regeringen avser att agera för att stärka miljöarbetet, med särskild inriktning på klimatfrågan, utifrån EU:s åtaganden om Lissabonstrategin och hur detta ska genomföras i Sverige. Regeringen har snarast använt EU som förevändning för att slippa vidta konkreta åtgärder på hemmaplan. Regeringen har inte heller redovisat något konkret om vad man vill att EU ska göra på klimatområdet. Miljöpartiet har i andra sammanhang redovisat en rad förslag på konkreta frågor regeringen bör driva för att stärka EU:s klimatpolitik.
EG-kommissionens beslut att ge flera länder, inklusive Sverige, bakläxa på sina nationella planer för tilldelning av klimatutsläpp är en glädjande signal om att systemet med utsläppsrätter kan komma att tas på allvar. EU har, och måste, ta chansen att strama upp systemet. Färre utsläppsrätter, och där priset per utsläppsrätt är högt för inköp av fler utsläppsrätter, kommer att påverka industrins investeringar, så att den blir mer energieffektiv och mer baserad på förnybar energi. Införandet av flyget och eventuellt andra fossila transportslag i utsläppshandelssystemet bör ske genom en separat bubbla, eftersom flygets betalningsvilja för utsläppsrätter är mycket större än t.ex. den internationellt konkurrensutsatta stålindustrins betalningsförmåga för utsläppsrätterna.
Regeringen bör också verka för en snabb utfasning av de subventioner för kolbrytning som i dag finns inom EU. Dessa subventioner kan omöjligen vara förenliga med de klimat- och energipolitiska mål som antogs vid EU-toppmötet i mars 2007 och som bl.a. innehåller en målsättning att minska utsläppen av växthusgaser med 20 % till år 2020.
Sverige är världsledande på kunskapsintensiv produktion. Denna utveckling måste fortsätta och då är satsningar på miljöteknik oerhört viktiga. Ett investeringsprogram bör tas fram för att höja energieffektiviteten och få fram bättre och ny teknik som minskar klimatpåverkan. Utfasningen av kol och olja måste påskyndas. Sverige ligger långt framme i utvecklingen av solenergi. Den svenska miljöteknikbranschen omsätter redan i dag över 100 miljarder kronor och har en potential att öka betydligt. Regeringen har avsatt 80 miljoner kronor för att utveckla svensk miljöteknik 2007 och ytterligare 150 miljoner kronor vardera för åren 2008–2009. Vi anser inte att detta är tillräckligt utan ytterligare satsningar behövs.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att regeringen utifrån riktlinjerna i Lissabonstrategin ska lägga fram konkreta förslag för att motverka klimatförändringar och främja en hållbar utveckling i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
I en av de tre delarna som Lissabonstrategin ska vila på, den sociala politiken, anser vi att regeringen tydligare ska lyfta upp detta område, inte minst för att integrera människor som står långt från arbetsmarknaden. Vi anser inte att frågor som denna ska beslutas på EU-nivå. Däremot bör vi ha en ambition att lära av andra länder i EU hur de arbetar med dessa frågor. Utvecklingspotentialen inom den sociala ekonomin är stor i Sverige och de potentiella samhälleliga vinsterna likaså. Inom den sociala ekonomin får människor möjlighet att använda sin kreativitet och initiativförmåga till att skapa en verksamhet som kommer andra till del. Människor ges möjlighet att utvecklas i gemenskap, och engagemang i enskilda organisationer är ofta ett slags skola i demokrati. Socialt företagande ger arbetstillfällen, ofta även för människor som har svårt att klara konkurrensen på den reguljära arbetsmarknaden. Miljöpartiet har en rad förslag för att ta bort en del av de hinder som finns för organisationernas verksamhet, vilka bl.a. finns med i partimotion 2005/06:Fi229 Social ekonomi – en sektor med möjligheter. Vi ska inte återupprepa alla dessa förslag utan ber regeringen läsa denna motion för att få tips på vad som kan göras i Sverige inom detta område.
Begreppet social ekonomi är ett samlingsnamn för en mängd olika verksamheter och en mångfald av organisationsformer. Gemensamt för alla verksamheter är att de har ett samhälleligt mål för sin verksamhet där den ekonomiska delen och eventuell vinst endast är ett medel för att uppnå detta. Inom den sociala ekonomin förekommer såväl frivilligt arbete som professionellt arbete, dvs. både volontärer och anställda.
Den sociala ekonomin bör vara lika uppmärksammad som den offentliga och den privata sektorn är. Det går inte att dra någon tydlig gräns mot de två etablerade sektorerna utan den sociala ekonomin verkar mellan och i samverkan med de båda. Man kan säga att den sociala ekonomin har en överlappande roll. Den sociala ekonomins verksamheter uppstår ofta när den offentliga sektorn, eller det lokala privata näringslivet, brister eller drar sig ur sitt åtagande i ett lokalt område. Vad som kännetecknar innehållet i verksamheten beror på de behov som finns i lokalsamhället.
Utifrån ovanstående anser vi att regeringen, som en del i arbetet med genomförandet av Sveriges del i Lissabonstrategin, bör lära av andra länders arbete med social ekonomi och mot bakgrund av svenska förslag inom området social ekonomi utarbetar en svensk strategi för socialt företagande. Detta bör ges regeringen till känna.