2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 Makroekonomisk politik 2
4.1 Finanspolitiska ramverk 4
4.2 Regeringens syn på lönebildningen 5
5 Mikroekonomisk politik 6
5.1 Tillväxt i små och medelstora företag 6
5.2 Regional framtid 7
5.3 Jobbtillväxt genom miljösatsningar 7
5.4 Miljöanpassad infrastruktur 9
5.5 Offentlig upphandling 10
5.6 Satsningar på forskning och utveckling 11
5.7 Skattesystem för rättvisa 13
6 Sysselsättningspolitik 14
6.1 Jobbtillväxt i offentlig sektor 14
6.2 Jobbtillväxt genom ökat bostadsbyggande 15
6.3 Satsningar för ett jämställt arbetsliv 15
6.4 Arbetsmarknaden 16
6.5 Arbetsmarknadspolitik 16
6.6 Arbetslöshetsförsäkring 17
6.7 Arbetsförmedling 17
6.8 Arbetsmiljö 18
6.9 Kollektivavtal 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om makroekonomisk politik, mikroekonomisk politik och sysselsättning.
EU:s stats- och regeringschefer beslutade vid toppmötet i Lissabon år 2000 att anta en strategi för att ”EU ska vara den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen år 2010, byggd på social trygghet och hållbar utveckling”. Lissabonstrategin innehåller en rad riktlinjer vad gäller miljö, sysselsättning, ekonomi och sociala frågor. I sig är det inget större fel på ambitionerna, men det ramverk som omger processens genomförande sätter i själva verket krokben för de goda intentionerna. Genomgående anges marknadsliberala avregleringar, konkurrensutsättning och privatiseringar som vägen till förverkligande av målen.
Det handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning – uppföljningsrapport 2007 som regeringen föreslår i skrivelse 2007/08:23 – utgår dels från Lissabonstrategins riktlinjer, dels från regeringens budgetproposition 2007/08:1. Det är en politik som Vänsterpartiet avvisar eftersom den leder till stagnerande tillväxt, ökad arbetslöshet, större utanförskap och större klass- och könsklyftor. Vänsterpartiet har här formulerat en alternativ motion till skrivelse 2007/08:23 Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning – Uppföljningsrapport 2007. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Svensk ekonomi fortsätter på flera sätt att gå mycket bra. Även om de slutliga tillväxttalen för det senaste året och prognoserna för de närmaste åren fått revideras ned något jämfört med vårpropositionen växer svensk ekonomi i god takt, fortsatt högre än euroområdet och USA, i ett läge där det har rått en stark internationell högkonjunktur.
Arbetslösheten har under det föregående året fortsatt sjunka och sysselsättningen har ökat. Ännu står dock många människor utanför arbetsmarknaden av olika skäl. Anmärkningsvärt i denna situation är att regeringen själv räknar med att den öppna arbetslösheten kommer att börja stiga igen efter nästa år. Den totala arbetslösheten stabiliseras på över 6 % 2010 enligt regeringens prognoser.
En nyckelfråga är hur det goda ekonomiska läget skall kunna tillvaratas, och hur de växande resurserna skall kunna komma alla tillgodo och trygga en hög framtida standard. Regeringen saknar i detta avseende en fungerande politik. Den politik som presenterats av regeringen och som sammanfattas i handlingsprogrammet gör dock allt annat än att ”lägga grunden för en långsiktig sund ekonomisk utveckling och ökad välfärd”. Den innebär istället försuttna möjligheter och bidrar konsekvent till ökade klyftor och en nedmontering av den svenska modellen.
I ett läge då stora överskott har genererats i de offentliga finanserna, presenterar regeringen en politik som inte innebär några stora reformer eller nödvändiga strukturella investeringar för framtiden. Den makroekonomiska analys och politik som regeringen presenterar i handlingsprogrammet, liksom i budgetpropositionen och andra dokument, innebär att stora samhällsekonomiska utmaningar, som behovet av att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män, förbättrad infrastruktur, krafttag mot klimatförändringarna, ett stärkt utbildningsväsende och en utbyggd välfärd, antingen blir behandlade med måttligt intresse och svaga åtgärder eller utsatta för direkt kontraproduktiv hantering.
Den svenska välfärdsmodellen – som i internationell jämförelse uppvisar mycket goda resultat – kan sägas vila på tre grundvalar: en arbetsmarknadsmodell där kollektiva parter kan förhandla fram trygga och flexibla villkor, solidariskt finansierade och heltäckande socialförsäkringar samt allmänt tillgängliga välfärdstjänster. Regeringen angriper genom sin politik vart och ett av dem. Stora skattesänkningar urholkar möjligheterna till en utvecklad gemensam välfärd. Socialförsäkringarna blir dyrare och ger mindre, varför legitimiteten för dem eroderar och fackföreningarna försvagas genom en rad åtgärder. Vänsterpartiet avvisar bestämt denna inriktning på den ekonomiska politiken.
Det är ganska oklart vad Lissabonriktlinjen om ”effektiv resursfördelning” (#3) innebär. Klart torde dock vara att strukturella och långvariga inkomstskillnader inte bara innebär årliga skillnader i konsumtionsutrymme och livsmöjligheter mellan människor, utan också omvandlas till förmögenheter och påverkar hela samhällsutvecklingen och ekonomins funktionssätt.
Betraktar man de svenska hushållen som en helhet har förmögenhetsutvecklingen varit formidabel flera år i rad. Under 2006 växte hushållens finansiella nettoförmögenhet med 185 miljarder kronor, eller drygt 11 procent.1 Nordea rapporterade i augusti 2006 att hushållssektorns nettoförmögenhet sedan 2002 vuxit med 1 200 miljarder kronor.2 Men begreppet ”hushållen” döljer det faktum att förmögenheten är mycket ojämnt fördelad. En tredjedel av hushållen hade en mycket låg eller till och med negativ förmögenhet, samtidigt som den mest förmögna tiondelen av hushållen ägde motsvarande 60 procent av den samlade nettoförmögenheten.
Ett handfast fenomen som växelverkar med de vidgade klyftorna är den kraftiga prisstegringen på fastighetsmarknaden, särskilt i attraktiva storstadsområden. Inkomstutvecklingen för förmögna grupper genererar en efterfrågan på sådana ”produkter”, där stora värden kan lagras och där prisförändringarna kan bli stora. Samtidigt innebär detta att de som en gång haft den finansiella styrkan att ta sig in på ett mer exklusivt segment av marknaden kan tillgodogöra sig en snabb förmögenhetstillväxt, som i sin tur kan omsättas på olika sätt. Den sammantagna effekten är en minskad social rörlighet, dels på grund av att inkomstspridningen överlagras i trögrörliga förmögenheter, dels för att den ekonomiska skiktningen cementeras i själva boendestrukturen.
Den här bilden kompletteras av ett tryck på att förhållandena på arbetsmarknaden skall anpassas till den framväxande förmögenhets- och inkomststrukturen. En starkt ojämlik inkomst- och förmögenhetsstruktur i samhället pockar på en skarp tudelning av arbetsmarknaden; lågkvalificerade tjänster med små utvecklingsmöjligheter och lågavlönad personal efterfrågas av penningstarka grupper som själva har en mycket stark position på arbetsmarknaden.
De vidgade förmögenhetsklyftorna leder alltså på flera sätt till en sämre långsiktig ekonomisk utveckling och ett samhällsekonomiskt mindre rationellt resursutnyttjande. Det är anmärkningsvärt att de fördelningspolitiska aspekterna av regeringens politik inte ägnas något intresse i skrivelsen.
Regeringens bedömning av vad som bidrar till ”ekonomisk stabilitet för hållbar tillväxt” och ”ekonomisk och finanspolitisk hållbarhet” ligger förvisso i linje med de marknadsliberala skrivningar som återfinns i formuleringen av Lissabonstrategin. Denna inriktning leder dock till en långsiktigt destruktiv resursöverföring bort från gemensamma välfärdslösningar, samt svårigheter att på allvar bekämpa arbetslösheten.
Systemet med utgiftstak för staten motverkar offensiva välfärdssatsningar men tillåter ofinansierade skattesänkningar. Denna budgeteringsmodell är medvetet utformad för att försvåra en politik som överför resurser från privat sektor till gemensamt beslutade utgifter och investeringar. Systemet innebär en inskränkning av den ekonomiska politikens räckvidd och inbjuder till en oansvarig hantering av de gemensamma resurserna. Vänsterpartiet menar tvärtom att det är nödvändigt med en långsiktig ökning av överföringen från privat till offentlig konsumtion. Alternativet är att välfärdstjänsterna privatiseras och/eller minskar i tillgänglighet för de flesta.
Vänsterpartiet menar att den offentliga sektorns andel av den samlade ekonomin långsiktigt måste öka. Särskilt angeläget är det med en omfördelning av resurser via statens budget till investeringar i anställningar i den offentliga sektorn.
När det gäller de offentliga finansernas struktur är Lissabonriktlinjerna från början utformade för att påbjuda en högerinriktad politik, även om formuleringarna vid en första anblick är diffusa. Vad det innebär att ”i tillfredsställande takt minska den offentliga skulden för att stärka de offentliga finanserna” förefaller särskilt oklart i en situation då det för svensk del gäller att det finns en stor offentlig nettoförmögenhet. Att ”reformera och förstärka pensions-, socialförsäkrings- och hälso- och sjukvårdssystemen för att se till att de är finansiellt hållbara” framstår också som en missriktad åtgärd när just ett robust, tillgängligt och kostnadseffektivt system ”reformeras” till att bli mindre heltäckande och därmed mindre effektivt i att sprida risker och erbjuda medborgarna en samhällsekonomiskt gynnsam trygghet.
Regeringen framhåller i skrivelsen det mycket höga finansiella sparandet och den snabbt minskande konsoliderade bruttoskulden. Ett högt offentligt sparande är dock knappast ett självändamål. Om behoven är stora kan det till och med vara negativt med ett högt finansiellt sparande, eftersom det indikerar ett ekonomiskt utrymme som inte nödvändigtvis används på ett produktivt sätt. Finns t.ex. behov av utbyggnad av infrastrukturen kan en sådan politik vara direkt tillväxt- och sysselsättningshämmande. I budgetpropositionen presenteras den prognos för den s.k. konsoliderade bruttoskulden som korresponderar mot det stora finansiella sparandet. Bruttoskulden beräknas redan 2010 vara nere i motsvarande 24,5 procent av BNP (26,0 procent i skrivelsen). Detta är anmärkningsvärda siffror. Maastrichtkriterierna för den konsoliderade bruttoskulden är i sig ett uttryck för synsättet att den offentliga sektorns storlek skall begränsas. De tar inte hänsyn till de offentliga finansernas nettoställning.
En stor, välskött och dynamisk offentlig ekonomi kan naturligtvis ha en stor bruttoupplåning och samtidigt stora tillgångar. En liten konsoliderad bruttoskuld antyder att den offentliga sfären i ekonomin har en mer begränsad betydelse. Till och med Maastrichtkriterierna stipulerar en gräns för den offentliga bruttoskulden på 60 procent av BNP. Många europeiska länder ligger i dag högre. Genomsnittet för länderna i euroområdet var enligt Eurostat 69,1 procent år 2006. Av EU:s 27 medlemsstater var det sex som år 2006 hade lägre konsoliderad bruttoskuld än 25 procent: Estland, Luxemburg, Lettland, Rumänien, Bulgarien och Irland. Det är länder med en mycket begränsad offentlig välfärdssektor.
Såväl det finans- som penningpolitiska ramverket bidrar genom sin konstruktion till vidgade skillnader i fördelningen mellan arbete och kapital. Detta slår även igenom i regeringens syn på lönebildningen: ”att säkerställa en löneutveckling som bidrar till makroekonomisk stabilitet och tillväxt”. Löneökningar ”hanteras” som samhällsekonomiska problem, till skillnad från växande vinstandelar. Regeringen bedömer att lönerna de kommande åren ”utvecklas något snabbare än vad som bedöms vara förenligt med näringslivets betalningsförmåga”. Politiken inriktas därmed på att på olika sätt minska arbetstagarnas möjlighet att tillgodogöra sig en god inkomstutveckling i ett läge där vinsterna varit rekordstora, medan lönernas andel av förädlingsvärdet trendmässigt sjunkit under en tid. Vänsterpartiet har avvisat flertalet av de åtgärder som regeringen presenterar i skrivelsen. Vi menar att denna politik försvagar löntagarna och bidrar till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor liksom till utvecklingen av en lågproduktiv låglönemarknad, vilket är till långsiktigt förfång för hela den svenska ekonomin. Ett strukturellt problem är att de förment opolitiska ramverken för den ekonomiska politiken underlättar och underbygger just en sådan politik.
Småföretagen diskuteras i samhällsdebatten alltför mycket i klump, som en enhet. I verkligheten är småföretagen vitt skilda till sin karaktär och verkar inom mycket skilda områden, under skilda villkor. Många företag startas av ett genuint intresse för att driva eget men det finns också små affärsrörelser som startats på grund av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, t.ex. med anledning av diskriminering. I företagssektorn finns också enmansbolag som drivs vid sidan av löneanställning, konsultbolag med begränsat fast kapital, underleverantörer med stark beroendeställning gentemot större beställare och innovativa IT-företag med stort finansiellt riskmoment i verksamheten. Alla kan de vara småföretag, men förändringar i politik och marknadsförhållanden påverkar dem inte likvärdigt. I huvudsak måste småföretagsamheten betraktas branschvis. Men det finns mer allmänna frågor som kan stärka företagandet, till nytta för stärkt samhällsekonomi och allmänt välstånd.
Nyföretagande och utvecklingsmöjligheter för många småföretag är en självklar del av en bredare jobbsatsning för full sysselsättning. En komplex och avancerad samhällsekonomisk struktur har behov av olika sorters verksamheter som agerar inom olika sektorer. Onödiga trösklar, t.ex. i form av krångliga regler och höga sjuklönekostnader, tenderar att minska intresset för att starta och driva företag. Det är dessutom viktigt att småföretagarna har tillgång till de gemensamma försäkringssystemen.
Små företag kan ha alltför små marginaler för att klara av långvariga sjukdomar och funktionsnedsättningar bland personalen. Vänsterpartiet vill satsa på småföretagare genom att avskaffa hela sjuklöneansvaret för dem med färre än tio anställda. Det leder till en minskad bortsållning av funktionshindrade och sjuka från arbeten och en vilja till nyanställningar. Det anses av företagarna själva kanske vara den viktigaste reformen.
En helt central fråga för flertalet små och medelstora företag är efterfrågan på deras tjänster och produkter. Det är när det finns avsättningsmöjligheter som dessa företag kan expandera sin verksamhet. Regeringens politik är felriktad för många små och medelstora företags efterfrågeutveckling. De kraftfulla satsningar som genomförs för att göra de rikaste grupperna i samhället rikare skapar knappast nämnvärt större efterfrågan på vardagstjänster eller på dagligvaror. Om t.ex. småbarnsföräldrar med låga inkomster får en ökad ekonomisk trygghet, om deltidsarbetande kvinnor får möjligheten att gå upp till heltid eller allra mest om arbetslösa får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden genom vår kraftfulla satsning på en expansion av offentlig sektor, ökar efterfrågan i ekonomin på ett annat sätt. Vänsterpartiets sammantagna politik skulle därför på ett mer effektivt sätt gynna tillväxten av jobb i de små och medelstora företagen än de förslag regeringen presenterar.
Bredbandsinfrastrukturen är fortfarande inte fullt utbyggd. Detta drabbar både företag och privatpersoner i de utsatta regionerna i Sverige. Långsamhet och avbrott i IT-trafiken hejdar såväl utbyggnad av befintliga företag såsom etablering av nya. Samtidigt får inte IT-utbyggnaden tas till intäkt för att dra ner på den fysiska närvaron av verk och myndigheter i regionerna. För att göra Sverige rundare kräver Vänsterpartiet bredband i hela landet. De genomgripande nedskärningar av servicen som nu är aktuella, bl.a. av Försäkringskassan, Skatteverket och Arbetsförmedlingen, kommer i hög grad att drabba landsbygdens tre miljoner invånare. Det är en utveckling som också skall ses mot bakgrund av polisens nästan totala frånvaro i många kommuner, den pågående totala nedläggningen av Svensk Kassaservice, SJ:s prioritering av storstadstrafiken, nedläggningen av många apotek i mindre kommuner, tingsrätternas försvinnande från större delen av landet och infrastrukturens sämre utveckling utanför storstäderna.
Vänsterpartiet föreslår nu ett ettårigt moratorium som innebär att Skatteverket, AMS och Försäkringskassan måste stoppa sina konkreta serviceförsämringar landet runt till dess att regeringens nya strategi och handlingsplan för landsbygdens utveckling blir klar i Regeringskansliet. Att samtidigt som detta arbete pågår i regeringen tillåta en nedmontering av väsentlig service och infrastruktur anser vi helt oacceptabelt.
Landsbygden har på grund av outvecklad infrastruktur aldrig fått en ärlig chans att visa hela sina utvecklingskraft i en tid då dessa regioners rika resurser blir alltmer efterfrågade. Vänsterpartiet anser att regeringen via ett moratorium bör visa de aktuella verken och företagen att en bra service till medborgarna går före kortsiktiga ”vinstintressen”. Man kan inte prata om ”regional konkurrenskraft” utan att ta hänsyn till dessa för utsatta regioner avgörande frågor.
Det är dags att slopa föreställningen om att en radikal miljöpolitik förhindrar god ekonomisk utveckling. Sverige har ett mycket bra utgångsläge med potential att skapa modern, högkvalitativ och långsiktig inhemsk sysselsättning och exportmöjligheter inom miljöteknik- och energisektorn.
Uppskattningar baserade på kvalificerade bedömningar från branschorganisationer visar att endast energiomställningen kan skapa åtminstone 170 000 jobb i Sverige under en 15-årsperiod. Det gäller områden som solenergi, vindkraft och energieffektivisering (t.ex. elinstallation, VVS och byggnadsåtgärder som t.ex. isolering).
Omställningen från fossila bränslen till förnybar energi måste fortsätta som ett led i arbetet med att motverka växthuseffekten. Samtidigt måste kärnkraftsavvecklingen fortsätta. Vi vill att de samhällsägda företagen går i spetsen för energiomställningen. Stat och kommuner måste stimulera och underlätta energieffektivisering, teknikutveckling inom miljöområdet och produktion av förnybar energi. Regeringen skriver om en nationell plan för energieffektivisering som skall tas fram. Vänsterpartiet har i motion 2007/08:N286 föreslagit att ett energieffektivitetscentrum skapas eftersom dessa frågor på myndighetsnivå handhas av alltför många händer för att vi skall kunna skapa den kraft som behövs för att öka energieffektiviseringsarbetet. Kommissionen mot oljeberoende har i sin rapport föreslagit att ett ”råd” eller ”centrum för energieffektivisering” tillskapas med uppgift att driva på för en mera offensiv utveckling. Kommissionen anser att energieffektiviseringen kan bli en strategisk kraft åt en expanderande miljöteknikdriven tillväxt- och affärssektor, med produkter och tjänster för både hemmamarknaden och en växande global efterfrågan. Vi ansluter oss nu till detta förslag och föreslår att det redan första året får en budget på 1 547 miljoner kronor. Med dessa resurser bör inte arbetet för energieffektivisering tappa i tempo under uppbyggnaden.
Inom femton år ska den fossila bränsleförbrukningen minska med 80 procent. Det kräver stora satsningar på förnybara och miljövänliga drivmedel. Framför allt krävs en minskning av bilismen genom en kraftig satsning på kollektivtrafik och stora investeringar i spårbundna transporter. Genom en fortsatt energiomställning skapas en stark inhemsk marknad för de företag som arbetar med miljöteknik. Det ger en trygg bas och förutsättningar att ta täten i konkurrensen med andra länders näringsliv. Marknaden finns redan där och kommer att växa. OECD pekar ut miljöteknik som en av de viktigaste framtidsbranscherna i världen.
Redan idag sysselsätter miljöteknikföretag ca 100 000 personer i Sverige och branschen kan generera ytterligare 10 000–15 000 nya arbetstillfällen redan till 2010. De riktigt stora exportmöjligheterna finns inom områdena förnybar energi och energieffektivisering.
Vänsterpartiet har medverkat till en storsatsning på miljö- och energiforskning och till inrättandet av ett miljöteknikråd, Swentec, som skall stärka svenska företags affärsmöjligheter och konkurrenskraft inom miljöteknik. Vi föreslår en ytterligare förstärkning av forskningssidan med 100 miljoner kronor per år med fokus på biodrivmedel.
Det är viktigt att svenska företag kan vara delaktiga i internationella miljöteknikprojekt som nu startar upp, inte minst i Kina och Indien. En nationell strategi för att stärka den svenska miljöteknikexporten behöver tas fram. En nationell strategi skall samordna insatserna och ta fram tydliga mål för miljöexporten. Där bör även metoder utvecklas för att skapa en regelbunden dialog med de företag som arbetar med miljöteknik.
Regeringen står tämligen handfallen när det gäller offensiva förslag på hur miljöteknik och energiomställning kan skapa jobb och tillväxt. Det är häpnadsväckande mot bakgrund av de överhängande miljöhot vi står inför och risken är stor att Sverige nu förlorar en historisk möjlighet att driva på en nödvändig omställning och samtidigt vinna marknadsandelar i en garanterad framtidsbransch.
De klimatsatsningar som regeringen presenterar är i princip på stället marsch. Vänsterpartiet anser att det krävs mer kraftfulla insatser i Sverige och i världen. Vi behöver minska utsläppen i luften och i havet, samtidigt som vi satsar på förnybar energi. Regeringens kraftiga nedskärningar i skyddet av biologisk mångfald är ett hot mot utrotningshotade arter. Vi har som mål att satsa en procent av BNP på klimatåtgärder i budgeten 2010. Vi inrättar ett nytt klimatbistånd som skall förebygga klimatförändringar. För att minska utsläppen från trafiken satsar vi på kollektivtrafik och utbyggnad av järnvägen. 8 miljarder satsas under åtta år för att minska tågförseningarna. Vi startar två storskaliga försök med klimattaxa, dvs. avgiftsfri kollektivtrafik. Under tre år satsar vi över åtta miljarder för att utveckla lokal och regional kollektivtrafik. Genom att låna till investeringar i infrastruktur istället för att direktavskriva dem, kan staten öka järnvägsinvesteringarna med 42 miljarder fram till 2019. Vi investerar i havsmiljö och biologisk mångfald och etablerar ett centrum för energieffektivisering. Forskning och utveckling leder till ökad elproduktion från vindkraft och bioenergi, vilket gör det möjligt att avveckla kärnkraften.
Var och en av de åtgärder som vi presenterar på infrastrukturområdet kan aldrig leda till att vi vrider utvecklingen åt rätt håll, men tillsammans fungerar de som en radikal omställning till en miljöanpassad vägtrafik. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att det sker en förändring utanför vägtrafiken genom att vi skaffar oss en smartare och energisnålare transportsektor. Vägtrafikens andel av antal resor måste helt enkelt minska. Strukturellt och långsiktigt handlar det om att få till stånd en samhällsplanering och ett byggande som minskar behovet av fysiska transporter och en planering som bygger på mer energisnåla och miljövänliga transporter, t.ex. kollektiva transporter med järnväg och buss. Men det kan även vara användning av IT och bredband för att möjliggöra e-handel, virtuella möten och till och med virtuella resor.
Inom samhällsplaneringen finns stora möjligheter att minska transportsektorns miljö- och energipåverkan. Det kan t.ex. ske genom att bebyggelse förtätas, redan exploaterad mark tas i anspråk och infartsparkeringar byggs.
Genom ökad och förbättrad kollektivtrafik och järnväg ges stora möjligheter att minska vägtransporterna och miljöbelastningen, men effekten blir även att kraven på nya väginvesteringar minskar. Med en förbättrad samverkan mellan trafikslagen kan transporter bli mer effektiva. Därför är s.k. kombiterminaler väsentliga för ett transportsnålt samhälle. Även sjöfarten har en stor potential att minska miljöpåverkan, även om det finns åtgärder kvar att göra inom denna sektor.
På korta transportsträckor (vilket gäller merparten av alla förflyttningar) i större städer har gång och cykel en stor potential, vilket bl.a. kan stimuleras genom nya cykelbanor, lånecyklar och regionala cykelleder. I glesare bygder kan anropsstyrd kollektivtrafik minska bilresorna på kortare sträckor.
Det som nämnts här ovan är bara exempel på att vägtrafiken bara är en liten del i en omställning till ett ekologiskt och socialt hållbart transportsamhälle. Vi har här fokus på vägtrafiken men i motioner i samband med budgeten har vi också formulerat politik inom andra områden som behövs för att vända utvecklingen, som järnvägstrafiken, flyget och miljön, sjöfarten, kollektivtrafiken samt IT och bredband.
Regeringens intention att med olika grepp privatisera och göra allt större delar av välfärdssektorn vinstdrivande – det som bl.a. benämns ”att öka utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet” – leder varken till ökad valfrihet och inflytande för medborgarna, eller till effektivare utnyttjande av samhällets resurser.
Regeringens privatiseringsstrategi är klassiskt tvådelad – att först öka inslaget av privata utförare och olika typer av checksystem och privata tilläggsförsäkringar, för att därefter kunna övergå till alltmer av privat finansiering i stället för samhälleligt ansvar. Regeringens avskaffande av den s.k. stopplagen och klarsignalen till utförsäljning av akutsjukhus – något som emfatiskt förnekades i valrörelsen – utgör ett mycket dramatiskt steg i denna riktning. Vad som väntar i förlängningen borde oroa alla som är intresserade av en väl fungerande och allmänt tillgänglig sjukvård. USA är ett land med ett höggradigt privatiserat sjukvårdssystem, där få omfattas av vårdförsäkringar. USA är också det land i världen som lägger ned mest på sjukvård per capita – runt 15 procent av BNP. Samtidigt intar landet en av jumboplatserna bland OECD-länderna när det gäller medellivslängd. I Sverige är sjukvårdens andel av BNP ungefär 8 procent. Sverige har en högre förväntad medellivslängd, väsentligt lägre barnadödlighet, fler sjukhussängar och fler läkare per invånare.3
Vad beträffar den offentliga upphandlingen ställer sig Vänsterpartiet kritiskt till det synsätt som regeringen redovisar i skrivelsen. Vi anser att det behövs en lagstiftning kring den offentliga upphandlingen som bättre betonar medborgarnas intressen, snarare än den blinda tilltron till marknadsmekanismer. Regelverket måste bli enklare för de offentliga upphandlarna och det måste klargöras att upphandlare har rätt att, och skall, ställa krav på att leverantören tecknat kollektivavtal. Regeringen har i sin senaste proposition på upphandlingsområdet (2006/07:128) underlåtit att ta tag i sådana problem eller snarare försämrat och försvårat situationen. Regelverket kring offentlig upphandling leder i praktiken till stora kostnader för de offentliga aktörerna och försvårar över huvud taget möjligheten att bedriva verksamhet i offentlig regi utanför den snäva myndighetsutövningen.
Sverige är och skall fortsätta att vara en forskningsnation med högt utvecklad, kunskapsintensiv produktion inom många sektorer. För att det skall kunna ske krävs det tydliga åtaganden från samhällets sida. Det innebär en ekonomisk politik där vi kan överföra vinster i exempelvis industrin – som har tidigare offentliga investeringar i bl.a. forskning och utveckling att tacka för sin vinsttillväxt – till nya offentliga investeringar. Det är också angeläget att säkra möjligheterna till forskning och utveckling i små och medelstora företag. Innovationer är i de allra flesta fall en följd av många års utveckling, allt oftare med betydande forskningsarbete. I Sverige satsar staten stora resurser på grundforskning och den svenska forskningen håller en hög internationell kvalitet inom många områden. Den behovsmotiverade forskningen och utvecklingen har däremot fått stå tillbaka, vilket har inneburit att avkastningen på satsade forskningsmedel har varit låg.
Alltför få forskningsresultat har kommersialiserats. Samtidigt som universitet och högskolor naturligtvis måste ha sin akademiska frihet och bedriva forskning av icke-kommersiell natur har forskningsinsatser som skulle kunna leda till nya företag och nya jobb haft märkvärdigt svårt att ta sig utanför högskoleportarna. Det verkar som om människor med mer nära relationer till marknadens problem och behov har större framgång.
Det blir alltmer uppenbart att kommersiella framgångar sällan föds genom forskningsinsatser på högskolor utan oftare av människor med nära relationer till marknadernas problem och behov. Småföretag med utvecklade marknadsrelationer har en stor potential för att identifiera goda utvecklingsidéer – idéer som för kommersialiseringen allt oftare kräver kvalificerade FoU-insatser, exempelvis för att tillämpa nya tekniska rön. Regeringen har tagit initiativ vad gäller patenthanteringen. Det är bra, men processen för att få ner kostnaden och krånglet kring patent i Europa måste påskyndas. Ett problem är också att alltför få inhemska innovationer kommersialiseras av företag i Sverige. Därför är program som Forska & Väx viktiga att satsa på. Söktrycket är stort och så många som 83 procent av de småföretag som söker får inte finansiering. I programmet ingår idag så vitt skilda projekt för både offentlig och privat sektor som elfri värmepump, övervakning av intensivvårdspatienter med hjälp av mikrodialysteknik och separationsteknik för bioteknikindustrin. Därför vill Vänsterpartiet satsa 250 miljoner kronor under en treårsperiod utöver regeringens förslag.
Vi tror dock inte, till skillnad från regeringen, att privata donationer med avdragsrätt skall kunna säkerställa forskningen i Sverige utan ser det som viktigt att det offentliga står för grunden i forskningen.
När det gäller skapande, fördjupning, spridning och användning av kunskap är marknadskrafterna direkt olämpliga som drivmotor och gränssättare. Att underlätta för alla att höja sin kunskapsnivå hör till det offentligas viktigaste uppgifter. Utbildningens kvalitet och omfattning är avgörande för produktiviteten och de ekonomiska utvecklingsmöjligheterna. Utbildningen kan också bidra till ett jämlikare samhälle som ger alla en stark grund att stå på. En bred och högkvalitativ allmän utbildning är i ett litet land som Sverige förutsättningen för spetsforskning i världsklass.
Satsningar på forskning och utbildning har en särskild bäring på arbetsmarknaden – direkt för akademiker och indirekt mer brett. Vänsterpartiets stora satsning på den offentliga sektorn inryms i en medveten strategi för att lyfta kunskapsinnehållet på arbetsmarknaden.
Regeringens framtidsvision är en privatiserad och elitiserad utbildningssektor, som i kombination med skapandet av en lågproduktiv och lågavlönad tjänstesektor kommer att skapa stora klyftor i samhället och minska förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling och en stark välfärd. Det är inte en väg som vi vill att Sverige skall beträda.
Sverige bör istället satsa på att fler har möjlighet att utbilda sig och att möjligheterna till lärande finns genom hela livet. Genom att höja studiemedlen skulle än fler uppmuntras till eftergymnasiala studier, vilket är en långsiktigt nödvändig utveckling. Vuxna med dålig grundutbildning måste få chans att förbättra sin utbildning hela livet. Anställda måste ges kontinuerlig kompetensutveckling, anpassad så att lågavlönade och lågutbildade kan ta del av statligt stöd. Regeringen motverkar med sin politik möjligheterna till livslångt lärande genom att kraftigt beskära möjligheterna till studier för den som lämnat det obligatoriska skolväsendet. Studiemedlen ligger kvar på orimligt låga nivåer, och antalet platser i vuxenutbildningen minskas kraftigt, liksom antalet platser i och vägar till arbetsmarknadsutbildningar. Kvoten för antagning till högskolan för personer med arbetslivserfarenhet avskaffas och kompetenshöjande program som utbildningsvikariaten avskaffas. Det är en djupt destruktiv politik som kommer att låsa in individer och som på samhällelig nivå motverkar nödvändig omställning och utveckling av arbets- och näringslivet.
Ibland uppmålas en bild av att Sverige lider av s.k. brain drain. Det är en onyanserad bild. TCO har tidigare visat att det finns en nettoinflyttning av akademiker till Sverige. Att människor flyttar ut är inte heller i sig ett problem – många flyttar senare tillbaka och har med sig värdefull kompetens. Däremot finns ett stort problem med att många högutbildades kompetens inte tas tillvara, på grund av etnisk diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Därför är det viktigt med en förstärkt lagstiftning mot diskriminering och för en bättre arbetsrättslagstiftning, samt att arbeta med rättvisare rekryteringsprocesser och validering av utländsk högskoleutbildning.
Den behovsmotiverade forskningen och utvecklingen har varit alltför eftersatt, vilket har inneburit att avkastningen på satsade forskningsmedel har varit låg. Få forskningsresultat har kommersialiserats. Regeringens förslag att förstärka lärosätenas möjligheter att kommersialisera forskningsresultat genom holdingbolag är endast ett försök att privatisera den offentligt drivna forskningen.
Ett bättre sätt att tillvarata forskningsresultat är att förbättra förutsättningarna för högskolorna att söka patent på uppfinningar genom att avskaffa lärarundantaget. Lärarundantaget innebär att forskaren äger sina forskningsresultat och därmed rätten att söka patent på uppfinningar, till skillnad från anställda i andra branscher. Enskilda forskare saknar ofta resurser, kunskap och kanske även intresse av att kommersialisera sin forskning. Högskolan har bättre organisatoriska och ekonomiska förutsättningar att göra det, bl.a. inom ramen för nuvarande kommersialiseringssystem.
Sammantaget presenterar Vänsterpartiet en politik för utbildning, forskning och utveckling som har betydligt bättre förutsättningar att möta framtidens behov av kompetent och flexibel arbetskraft och utveckling av ny teknik och nya branscher än den regeringen föreslår. Det är en politik som går hand i hand med det övergripande mål vi sätter upp för vår strategi för hållbar tillväxt och sysselsättning i alla regioner, nämligen att säkra en långsiktigt hållbar samhällsutveckling genom gemensamt ansvarstagande för välfärd, miljö och varje individs möjlighet att genom utbildning, arbete och deltagande i samhällslivet leva ett fullvärdigt liv.
Målsättningen för Vänsterpartiets skattepolitik är att få fler människor i arbete, trygga välfärden och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Hög sysselsättning är en förutsättning för att få resurser till den offentligt finansierade välfärden. Sverige har haft en tradition att en stor del av välfärdssystemet betalas via skatterna. Vi har t.ex. haft offentliga socialförsäkringssystem istället för privata. Vi vill bygga vidare på den modellen för att organisera och finansiera den generella välfärden. Samtidigt måste hänsyn tas till hur olika förutsättningar för kvinnor och män kan ta sig olika ekonomiska uttryck. Kvinnors lägre inkomst av arbete får betydelse för nivån på sjukförsäkring, a-kassa och pensioner.
Vi avvisar regeringens jobbskatteavdrag som vi menar är fördelningspolitiskt orättfärdiga och påtagligt minskar statens inkomster och som bidrar till ökade ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män. Vi föreslår istället en ökning av inkomsterna från statlig inkomstskatt genom att begränsa möjligheterna att göra grundavdrag vid högre inkomster. Dagens skattelättnader för utländska nyckelpersoner föreslår vi tas bort helt. Utvärdering har visat att åtgärden i stort sett inte har någon betydelse för rekrytering av kvalificerade personer. Det är dessutom ett avsteg från likformig beskattning.
Regeringen föreslår ökade möjligheter till avdrag för dubbel bosättning. För att öka rörligheten på arbetsmarknaden föreslår vi att ytterligare steg tas.
Vi är mycket kritiska till regeringens försämringar för sjuka och arbetslösa. På det här området föreslår vi att möjligheten till skattereduktion för avgifter till fackförening och a-kassa återinförs.
Möjligheten att få skattereduktion för hushållsnära tjänster bör tas bort. Vi tror inte att den möjligheten påtagligt kommer att öka antalet jobb eller minska skatteundandragande. Dessutom är det ett rejält bakslag i strävandet att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. Hittills har också få visat intresse för reformen.
I syfte att skapa fler jobb har regeringen tagit bort förmögenhetsskatten. Det finns en föreställning om att ett borttagande av förmögenhetsskatten skulle innebära en kraftig ökning av riskvilligt kapital. Vi tror att det sambandet är starkt överdrivet. Även om förmögenhetsskatten uppvisat vissa brister menar vi att den har fördelningspolitisk betydelse och naturligtvis skall vara kvar. I en översyn av skattesystemet kan andra metoder prövas för en stabilare bas och för att det skall upplevas som rättvist.
Vänsterpartiet menar att det finns utrymme att höja bolagsskatten. Vårt förslag kombineras med en rad åtgärder inom andra områden för att underlätta för framför allt mindre företag. Det gäller t.ex. borttagande av sjuklöneperioden för företag med upp till tio anställda och åtgärder för att stimulera forskning. Det sociala skyddsnätet för småföretagare måste också förbättras. Det är även viktigt att stärka och underlätta kreditgarantiföreningarnas arbete till stöd för många mindre företag.
Regeringens sysselsättningsstrategi innebär få konkreta jobbsatsningar utan bygger på fromma förhoppningar om att avregleringar, utförsäljningar, riktade skattesubventioner och hårdare press på sjuka och arbetslösa skall leda till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Dessutom skall stora delar av arbetsmarknadspolitiken bantas bort, vilket leder till sämre möjligheter till omställning och kompetensutveckling av arbetskraften. Vänsterpartiet avvisar den politiken, som i det fall den alls leder till ökad sysselsättning gör det på bekostnad av löner och anställningsvillkor och innebär att Sverige slår in på en väg där vi tävlar om konkurrenskraften med länder med väsentligt lägre produktivitet, lägre kompetensnivå hos arbetskraften och svagare facklig organisering.
Vänsterpartiet menar att en kraftfull satsning på fler anställda i kommuner och landsting är en effektiv och rationell väg för att öka sysselsättningen och samtidigt höja nivån på den svenska välfärden. I vår budgetmotion skapar vi utrymme för 150 000 nya jobb i offentlig sektor under en treårsperiod. Satsningen innebär en nettokostnad för offentlig sektor på 6,4 miljarder kronor 2007, då 40 000 personer beräknas kunna anställas, och växer över tiden.
Det är en satsning på reguljära jobb som ger omedelbara samhällsekonomiska vinster genom minskad arbetslöshet. Det är också en satsning på ökad kvalitet i de länge eftersatta verksamheterna inom utbildning, omsorg och hälso- och sjukvård som kommer att vara samhällsekonomiskt lönsam också på längre sikt.
Drygt 100 kommuner har i dag bostadsbrist och främst saknas det hyresrätter. En följd av dagens låga investeringar i ny- och ombyggnad är att förslitningarna till sist överstiger investeringarna, vilket ger ett sjunkande realkapital. Sverige är i dag det enda land i Västeuropa med sjunkande realkapital i bostadssektorn. I klartext betyder det att vi får sämre boendekvalitet år efter år. Om inte bostadsstandarden skall sjunka ytterligare och trångboddheten på sikt öka måste det produceras fler nya bostäder och tre gånger så många hyresrätter som i dag måste byggas om. En satsning på byggandet är också en jobbsatsning. Ett miljövänligt och energieffektivt byggande inriktat på att åtgärda samhälleliga boendebehov skapar även indirekta effekter på sysselsättningen genom att öka den ekonomiska aktiviteten i leverantörsledet. För varje bostad som färdigställs går det åt 4–6 årsarbetskrafter.
Ett tillräckligt stort bestånd av hyreslägenheter är också en viktig faktor för ökad sysselsättning och omställning på arbetsmarknaden. En bostadsmarknad som präglas av brist på hyresrätter och allt större krav på kontantinsatser och möjligheter att ta banklån är i första hand orättvis och segregerande, men den är dessutom samhällsekonomiskt olönsam eftersom den hämmar den geografiska rörligheten för stora grupper av befolkningen.
Ökad jämställdhet i arbetslivet är ett angeläget mål. Men också på detta område kan vi konstatera att regeringen saknar ambitioner och verksamma förslag. Konkurrensutsättning av offentlig verksamhet, avdrag för hushållsnära tjänster och skattesänkningar, det s.k. jobbavdraget som anses öka marginalnyttan att gå från deltid till heltid, utgör kärnan i regeringens strategi för ökad jämställdhet.
Ingenting tyder på att kvinnors löner ökar, eller att arbetsvillkor förbättras genom att offentliga verksamheter övertas av privata aktörer. Tvärtom finns belägg från exempelvis utvärderingar av konkurrensutsättning av äldreomsorgen i Stockholms stad för att såväl bemanning som arbetsmiljö och löner försämrats i de privat drivna enheterna.
Skattesubventioner av hushållsnära tjänster skall enligt regeringen ge utökade möjligheter för kvinnor att konkurrera med män på arbetsmarknaden. Det kan eventuellt gälla för ett mycket tunt skikt av redan gynnade, men på strukturell nivå finns inga jämställdhetsvinster att hämta i en sådan subvention. Tvärtom innebär systemet att skattemedel som annars kan användas till exempelvis fler anställda i barn- och äldreomsorgen istället används för att lätta bemedlade mäns samvete över att de inte tar sitt ansvar för hushållsarbetet.
När det gäller jobbavdraget är det för det första så att lönenivån inte ändras genom skattesänkningar. Relationen mellan gruppen mäns och gruppen kvinnors löner förblir oförändrad oavsett skattesats. Dessutom är jobbavdraget utformat så att lejonparten av skattesänkningarna i kronor räknat går till de mest högavlönade, där de allra flesta är män. Jobbavdraget skall enligt regeringen medföra att marginaleffekterna av att gå från deltid till heltid minskar, vilket anses öka framför allt kvinnors arbetskraftsutbud eftersom de i högre grad än män jobbar deltid. Det resonemanget bygger på antagandet att kvinnor väljer att jobba deltid enbart på grund av rent ekonomiska överväganden. Det är mycket förenklat – en stor grupp kvinnor är idag deltidsarbetslösa, därför att arbetsgivaren endast erbjuder deltidsanställning. I övrigt är kvinnors deltidsarbete ett komplext fenomen som hänger samman med ojämn fördelning av det obetalda hemarbetet, orimligt tunga jobb, ohälsosamma arbetsplatser med litet inflytande m.m. Det är alltså mycket tveksamt om regeringens förslag ens kommer att ha marginella effekter på kvinnors deltidsarbete.
För att komma tillrätta med den strukturella diskrimineringen av kvinnor krävs genomgripande förändringar på och utanför arbetsmarknaden. Istället för konkurrensutsättning av välfärdsverksamheter vill vi öka kvalitén genom att anställa fler och satsa på kunskapshöjning och demokratisering i den till stora delar kvinnodominerade kommunsektorn. Rätten till heltidsarbete och tillsvidareanställning är avgörande för att kvinnors undersysselsättning skall kunna brytas. En individualisering av föräldraförsäkringen är ett mer verksamt sätt att åstadkomma ett jämnt ansvarstagande för barn än regeringens jämställdhetsbonus. Därutöver vill vi göra en storsatsning genom att avsätta 10 miljarder kronor i ett viktat statsbidrag till kommunerna för att premiera de kommuner där kvinnors lönesituation förbättras.
Regeringens politik utgår från att fler personer skall söka fler jobb med lägre krav på löne- och anställningsvillkor. Försämrad arbetsrätt skall ge fler tillfälliga anställningar. Lägre ersättning från a-kassan och hårdare sökkrav skall sänka reservationslönerna. Dyrare medlemskap i facket skall ge färre medlemmar och därmed svagare facklig förhandlingsposition. Den differentierade finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen syftar till lägre lönekrav i branscher med hög arbetslöshet. Resultatet av denna politik kommer att synas fullt ut först efter ett antal år och kommer att bli mycket kännbart vid kommande lågkonjunktur.
Regeringens arbetsmarknadspolitik går i huvudsak ut på att skära ner på resurserna till och byta namn på olika åtgärder. För de arbetssökande är den mest påtagliga förändringen kraftigt sänkta ersättningsnivåer i a-kassa och aktivitetsstöd. Anställningsstöd ersätts med nystartsjobb, ungdomsgarantin ersätts av jobbgarantin för ungdomar osv. Samtidigt som personer i program skall erbjudas billiga åtgärder tas stora delar av vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning av god kvalitet bort. Arbetsmarknadspolitiken omvandlas till en stormarknad som skall öka utbudet av billig arbetskraft, samtidigt som alltmer utrymme avsätts för skattesänkningar med en mycket skev fördelningsprofil. Neddragningen av de arbetsmarknadspolitiska programmen i allmänhet och arbetsmarknadsutbildningarna i synnerhet riskerar att försämra arbetsmarknadens funktionssätt. Allt fler flaskhalsar riskerar att uppstå på grund av att den arbetskraft som finns tillgänglig inte har den kompetens som efterfrågas. I synnerhet för mindre företag är bristen på arbetsmarknadsutbildningar ett stort problem, då dessa sällan har möjlighet att själva finansiera utbildningar. Den reguljära utbildningen kan heller inte så snabbt åtgärda brister på arbetsmarknaden som arbetsmarknadsutbildning i bristyrken kan göra. Vänsterpartiet anser att regeringens arbetsmarknadspolitik är direkt kontraproduktiv i rådande konjunkturläge. För att ta tillvara den efterfrågan på arbetskraft som finns och underlätta matchningen vill vi därför satsa på 10 000 fler platser i månaden på arbetsmarknadsutbildningar än regeringen.
Enligt forskningen ger sänkt arbetslöshetsersättning liksom det faktum att färre överhuvudtaget får ersättning lägre reservationslöner. Enligt mer primitiva nationalekonomiska teorier ger alltid lägre löner fler jobb. Men det är inte ett jämnt tryck nedåt på lönenivån som skapas med den här typen av politik. Istället stimulerar det ökade ekonomiska trycket på de arbetslösa inrättandet av lågproduktiva och mycket lågt avlönade jobb och ökade löne- och inkomstklyftor på sikt. Att öka investeringarna i lågproduktiva istället för mer kvalificerade och kunskapsintensiva sektorer ger på sikt lägre tillväxt. Den ökade otryggheten gör också människor mindre förändringsbenägna. Löntagarna i Sverige har i jämförelse med andra länder varit mer positiva till strukturomvandling. Att skapa nya produktiva jobb har varit viktigare än att rädda gamla jobb genom protektionism. Nycklarna till denna förändringsvilja och omställningsförmåga, som lett till hög tillväxt och minskade ekonomiska och sociala klyftor, har varit en bra arbetslöshetsförsäkring, aktiv arbetsmarknadspolitik och vuxenutbildning. Vänsterpartiet är skarpt kritiskt mot regeringens politik på detta område som riskerar att leda inte bara till ökade klassklyftor utan också till ekonomisk stagnation.
Arbetsförmedlingen har ett viktigt uppdrag att förmedla jobb så att lediga platser snabbt blir tillsatta. En förutsättning för att matchningen skall vara effektiv är att Arbetsförmedlingen har en god överblick över de lediga jobb som finns tillgängliga i alla branscher och över hela landet. För arbetsgivare som söker personal är det avgörande att de ansökningar som kommer in är seriösa och inte av kvantitativa sökkrav framtvingade ansökningar från arbetssökande som varken har rätt kvalifikationer för eller egentlig önskan att ta jobbet. Vänsterpartiet är därför kritiskt till generella krav på sökintensitet som ersättning för kvalitativt matchningsarbete. Av samma skäl avvisar vi regeringens slopande av den s.k. 100-dagarsregeln, som gav arbetssökande möjlighet att begränsa sitt sökområde till det/de yrken man har erfarenhet av och/eller utbildning för, samt till det geografiska närområdet.
Vi är också kritiska till regeringens ambitioner att konkurrensutsätta och decentralisera arbetsförmedlingsverksamheten. Att dela upp arbetsförmedlingsverksamhet på privata aktörer med begränsad yrkesbaserad och geografisk räckvidd minskar rörligheten och försvårar en god matchning. Vinstdrivande arbetsförmedlare har dessutom en – helt logisk – tendens att endast ta sig an de personer som blir lättplacerade och därmed lönsamma, medan den offentliga arbetsförmedlingen dräneras på resurser till dem som är i störst behov av aktiva insatser för att hitta ett jobb.
I Sverige har arbetsmarknadspolitiken varit en viktig del av den ekonomiska politiken. Aktiv arbetsmarknadspolitik med offentligt finansierade arbetsmarknadsutbildningar, heltäckande arbetsförmedling och en bra arbetslöshetsförsäkring har varit framgångsrecept.
Enligt Vänsterpartiet är det viktigt att arbetsmarknadspolitiken förblir en del av den ekonomiska politiken. En nationell arbetsförmedling måste ges förutsättningar att erbjuda kvalitativa insatser som ökar de arbetssökandes anställningsbarhet samt förmedla alla typer av jobb så att god yrkesmässig och geografisk rörlighet uppnås. En privatiserad och sektoriserad arbetsförmedling kan leda till situationer där det samtidig råder hög arbetslöshet och brist på arbetskraft.
I Sverige har arbetslinjen hittills inte betytt att människor skall ta vilket jobb som helst oavsett villkor och arbetsmiljö. På samma sätt som det har varit viktigt att ha ett lönegolv i form av en arbetslöshetsförsäkring har det varit viktigt med ett väl fungerande förebyggande arbetsmiljöarbete på hela arbetsmarknaden. Skyddsombud, arbetsmiljöinspektörer och arbetsmiljöforskare har varit nyckelpersoner i detta arbete. Just dessa institutioner har regeringen nu gett sämre förutsättningar. Minskade anslag till inspektion, utbildning av skyddsombud och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet drabbar främst det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Effekten av regeringens politik blir att arbetsmiljöarbetet blir mer reaktivt och mindre förebyggande. Fokus läggs på enskilda personer som redan drabbats av ohälsa, mindre på de arbetsmiljöer som skapar ohälsoproblem.
Regeringen vet också att facken via skyddsombuden inte kan täcka upp förlusten av arbetsmiljöinspektörer. Regeringen har gjort det dyrare att vara med i facket vilket lett till färre medlemmar och mindre inkomster. De s.k. partsmedlen som bl.a. användes till arbetsmiljöutbildning har också tagits bort. Sammantaget riskerar denna nedrustning av det långsiktiga och sytematiska arbetsmiljöarbetet att få mycket negativa samhällsekonomiska konsekvenser i form av ökade sjuktal och arbetsolyckor. Vänsterpartiet vill istället stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Resurser till skyddsombud och tillsyn måste ökas – inte minskas. Forskningen och kunskapsspridningen om arbetsmiljö och ohälsa måste återupprättas och systematiseras. Om parterna tecknar arbetsmiljöavtal kring det förebyggande arbetsmiljöarbetet, inklusive användning av företagshälsovård, bör staten stödja detta ekonomiskt.
Regeringen har sagt att man värnar om den svenska modellen med kollektivavtal. Samtidigt säger regeringen i budgetpropositionen för 2008 att de avtal som tecknats i den senaste lönerörelsen var för bra, i synnerhet på de lägst avlönade kvinnodominerade avtalsområdena. I syfte att sänka lönekraven från de fackliga organisationerna vill regeringen därför ändra finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen så att det blir dyrare för medlemsgrupper med hög arbetslöshet. Det är ett anmärkningsvärt försök att styra lönebildningen politiskt, och där udden riktas mot de grupper som redan har den mest utsatta positionen på arbetsmarknaden. Den krasst nyliberala logiken att det är för höga löner som orsakar arbetslöshet ligger till grund för den här politiken, och syftet är att slå sönder den solidariska lönepolitiken och att avsäga sig allt politiskt ansvar för att kompensera för strukturella förändringar som orsakar arbetslöshet.
Regeringens angrepp mot den svenska modellen är mycket systematiska över hela linjen. Höjda medlemsavgifter i a-kassan, slopad skattereduktion för medlemskap i facket och generösare regler för visstidsanställningar underminerar den fackliga organisationsgraden. Sänkta ersättningsnivåer i både a-kassa och sjukförsäkring pressar reservationslönerna nedåt. Sammantaget verkar regeringen för att försämra fackets förhandlingsposition gentemot arbetsgivarna, vilket på sikt riskerar att leda till allt sämre kollektivavtal. Utan direkt konfrontation underminerar regeringen den svenska modellen bit för bit genom att ensidigt försvaga den fackliga parten. Det är inte bara en direkt arbetarfientlig politik, det stakar också ut vägen mot ökad instabilitet på arbetsmarknaden och i den svenska ekonomin.
Vänsterpartiet värnar kollektivavtalsmodellen och ser tvärtemot regeringen stora behov av att stärka de fackliga organisationernas förutsättningar att verka för löntagarkollektivets intressen. Vi avvisar därför bestämt den nuvarande regeringens politik på arbetsmarknadsområdet.
| [1] | Finansinspektionen, Sparbarometern, fjärde kvartalet 2006. |
| [2] | Nordea, Förmögenhetskällan – de svenska hushållens förmögenhetsutveckling, 2006. |
| [3] | OECD World Figures 2002 och LO-tidningen 061013, ”46 miljoner saknar sjukförsäkring i USA”. |