Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återta utförsäljningsbemyndigandet gällande Telia Sonera, Nordea, SBAB, Vin & Sprit och Vasakronan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen, i samband med fortsatta utförsäljningar av statligt ägda bolag, säkerställer att dessa bereds i enlighet med regeringsformens beredningskrav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ersättningar till ledande befattningshavare ska vara tydliga, kontrollerbara och försvarbara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska redogöra för utförsäljningsrådets roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om de statliga företagens innovationsdrivande potential.
De statliga företagen är i flera fall framgångsrika företag, och de representerar stora värden. Det faktum att de statliga företagen är mycket välskötta och varje år ger viktiga bidrag till välfärden ger därmed inte några hållbara skäl till varför regeringens omfattande utförsäljningar nu brådskande måste genomföras. Detta medför sammantaget ett stort ansvar och ställer krav på en långsiktig och professionell förvaltning. Regeringen har inte tagit detta ansvar. De statliga företagens utdelningar ger varje år viktiga intäkter som kan användas till investeringar i vård, skola och omsorg, något som naturligtvis kommer att försvinna i och med att de statliga företagen säljs ut. När företagen säljs ut är det rimligen också slut på utdelningarna till statskassan, och en hög kontinuerlig avkastning har bytts mot en engångssumma.
År 2006 var ytterligare ett framgångsrikt år för de statliga företagen och utdelningen till statskassan 2007 blev därmed också den högsta någonsin, 37 miljarder kronor. Det innebar en ökning med 39 procent från året innan då utdelningen till staten var 26,5 miljarder kronor. De senaste tre åren har de statliga företagen kunnat uppvisa resultatförbättringar om sammanlagt 150 procent. Under 2006 steg dessutom marknadsvärdet på det statliga börsnoterade aktieinnehavet med över 30 procent, att jämföra med Stockholmsbörsens All-Share Index som samtidigt ökade med 24 procent.
De statliga företagens värde uppskattas idag till totalt cirka 770 miljarder kronor. Enligt Näringsdepartementets bedömning var värdet för det totala statliga företagsinnehavet cirka 350 miljarder kronor i slutet av år 2002. Under denna period av fem år har värdet således mer än fördubblats.
Genom att använda utförsäljningsmiljarderna till att betala av på statsskulden minskar statens räntekostnader men samtidigt går staten också miste om stora utdelningar. Tillsammans delar de sex företagen högst upp på regeringens utförsäljningslista bara under 2007 ut drygt 16 miljarder kronor till statskassan. Det är dubbelt så hög avkastning som om företagen istället sålts för att betala av på statsskulden, vilket regeringen nu vill göra. Regeringen bortser dessutom i sina kalkyler helt från bolagens värdeökning. En avkastningsanalys kan inte bara ta hänsyn till den årliga utdelningen utan måste också innefatta värdeökningen. Annars skulle ingen äga aktier i företag där utdelningarna, dvs. direktavkastningen, understiger låneräntan.
Den utförsäljning av de statliga företagen som regeringen redan påbörjat är av stor betydelse för statsfinanserna och samhällsekonomin på kort och lång sikt. Staten äger 55 företag eller koncerner, av vilka 42 ägs helt och 13 tillsammans med andra. Omkring 190 000 personer är anställda i dessa företag. De statliga företagen representerar därmed mycket stora värden och är också viktiga arbetsgivare i stora delar av landet.
Regeringen vill sälja ut statliga företag till ett värde om minst 50 miljarder kronor per år, eller 200 miljarder kronor under mandatperioden. Högst upp på utförsäljningslistan står Telia Sonera, Nordea, OMX, Vasakronan, SBAB och Vin&Sprit. Tillsammans är de värda cirka 250 miljarder kronor. Därmed motsvarar de en tredjedel av den statliga bolagsgruppens samlade värde. Regeringens mål är att alla statliga företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, vilket motsvarar större delen av värdet i den statliga bolagsgruppen, på sikt ska säljas ut.
Utförsäljningarna är en usel affär för staten. Inga som helst ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu hastigt måste genomföras har ännu anförts av regeringen. Regeringens utförsäljningar grundar sig därmed helt och hållet på ideologiska argument, staten ska inte äga. Detta innebär att de ideologiska skygglapparna har fått ersätta rationella och ekonomiska överväganden, och med all sannolikhet kommer det att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.
Trots att mycket stora gemensamma tillgångar nu står på spel och trots upprepade påstötningar från oss socialdemokrater har regeringen fortfarande inte redogjort för utförsäljningarnas konsekvenser för de berörda marknaderna, jobben eller statsfinanserna. Istället har man hänvisat till sitt valmanifest. Dock nämns utförsäljningarna inte någonstans i Alliansens gemensamma valmanifest och det folkliga mandat som regeringen återkommande hänvisar till för dessa utförsäljningar av historiska proportioner är därmed mycket tveksamt.
Den redan genomförda utförsäljningen av 8 procent av Telia Sonera kostade enligt en rad börsanalytiker skattebetalarna 1,7 miljarder kronor. Försäljningen av 8 procent av Telia Sonera föregrep dessutom PTS utredning om kopparnätens framtid. Vem som i fortsättningen ska äga accessnätet är därför av mycket stor betydelse, inte minst av konkurrenshänsyn. Telia Sonera äger accessnätet, dvs. bredbandsfibrer och telefonkablar över hela landet, och Telia Sonera är därmed det enda företag som kan erbjuda en rikstäckande infrastruktur. Ännu är det oklart hur regeringen ska lösa dessa problem, och utrymmet för en fullgod lösning krymper samtidigt för varje procent av Telia Sonera som regeringen säljer ut.
Telia Sonera och Nordea men även SBAB är goda exempel på hur ett ansvarstagande och långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter. Nordea har utvecklats mycket starkt genom flera samgåenden mellan nordiska banker. Staten har under denna tid varit en aktiv och ansvarstagande ägare. Idag är Nordea ett av Sveriges viktigaste företag, med stor betydelse för Stockholms attraktionskraft som finanscentrum i norra Europa. Också för Telia Sonera har det statliga ägandet varit av mycket stor vikt för utvecklingen av bolaget under en period av sammanslagningar och internationell expansion. Och idag spelar företaget en avgörande roll för Sveriges position som ett ledande IT- och telekomland. Huvudkontoret i Stockholm och FoU-verksamheten i Sverige bidrar också väsentligt till Sveriges attraktionskraft. Även utförsäljningen av det statliga bolåneföretaget SBAB kan få stora konsekvenser. Den prispress på boräntorna som SBAB tvingat fram riskerar nämligen att upphöra i och med att företaget säljs ut. Enligt RUT:s beräkningar har SBAB:s agerande bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån på sin bostadsrätt sparat omkring 14 000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. Det är därför olyckligt att regeringen inte presenterar några förslag på hur konkurrensen på bolånemarknaden ska kunna säkerställas efter det att SBAB sålts ut.
Riksdagen bör kräva av regeringen att den, innan några åtgärder vidtas, återkommer till riksdagen med information om eventuella förestående strukturförändringar med anledning av utförsäljningen av OMX. Av särskild betydelse är då Stockholms utveckling som finanscentrum. Hittills har dock beredningen av utförsäljningen av OMX, liksom i övriga fall, varit undermålig och viktiga frågor som t.ex. OMX roll för den finansiella infrastrukturen i Sverige återstår fortfarande att lösa. Ansvaret för detta vilar därför tungt på regeringen.
Regeringen bröt mot grundlagens beredningskrav när utförsäljningspropositionen under våren 2007 drevs genom riksdagen. Detta konstaterade riksrevisor Lennart Grufberg redan innan riksdagsbeslutet om utförsäljningspropositionen fattades, bland annat då regeringen inte efterfrågat synpunkter från myndigheter med expertkunskap, t.ex. Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen. Riksrevisorns rapport var en fullständigt unik varningsklocka som borde fått regeringen att stoppa upp försäljningsprocessen och förse riksdagen med ett fullgott beslutsunderlag. Men istället valde regeringen att kritisera Riksrevisionen och drev utan ytterligare underlag, konsekvensanalyser eller kunskapsinhämtning igenom förslaget i riksdagen. I efterhand har de borgerliga ledamöterna i Riksrevisionens styrelse bekräftat riksrevisorns mycket kraftiga kritik och dömt ut regeringens beredning av utförsäljningsproppen som grundlagsvidrig. En enig styrelse konstaterade dessutom att regeringen inte heller gjort den genomgång av för- och nackdelar med en utförsäljning av respektive bolag som utlovades i budgetpropositionen. Därför kan man med fog säga att riksdagens utförsäljningsbeslut fattades i blindo. Detta är mycket olyckligt och kan komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.
Vi socialdemokrater har underkänt utförsäljningspropositionen som beslutsunderlag för riksdagen, dess nio sidor plus bilagor utgjorde ett mycket tunt underlag och trots att utförsäljningarna kan få mycket stora följder för de marknader där bolagen är verksamma, för huvudkontorens placering, företagens forskning och utveckling samt sysselsättningen, saknar propositionen helt analyser om dessa konsekvenser. Utan framgång krävde vi ytterligare information från regeringen och åtskilliga utskottsinitiativ till bättre beslutsunderlag avfärdades också av de borgerliga utskottsmajoriteterna.
Hanteringen av ärendet kring utförsäljningen av statliga företag har präglats av en regelmässig brist på öppenhet, insyn och dialog. Istället har regeringen valt att hemlighålla, mörklägga och driva fram processen så fort som möjligt till varje pris. Sakligt sett är detta ett exempellöst respektlöst sätt att hantera vår gemensamma egendom till värden av flera hundra miljarder kronor. Mot bakgrund av den kraftiga kritik som riktats mot regeringens utförsäljningar är det enda rimliga att utförsäljningsprocessen avbryts och att regeringen återkommer till riksdagen med ett grundlagsenligt beslutsunderlag.
Det utförsäljningsråd som nu tillsatts reser fler frågetecken än vad det ger svar. Rådet ska bidra med utlåtanden om analysfasen och försäljningsprocessen. Men det finns bara kompetens från näringsliv och bankväsende i rådet och viktiga frågor som utförsäljningarnas konsekvenser för konkurrens, jobbtillfällen och statsfinanser kommer därmed att lämnas utan svar. Än allvarligare är dock att utförsäljningsrådets medlemmar i flera fall redan från början diskvalificerat sig genom jäv.
Regeringen kommer under hösten att besluta om nya riktlinjer för ersättning till företagsledningen i de statliga företagen. Detta innebär med mycket stor sannolikhet att statliga företags vd:ar åter kommer att få möjlighet till bonusavtal utöver den vanliga ersättningen. Möjligheten till vd-bonus avskaffades 2003 av den tidigare socialdemokratiska regeringen, och vi ifrågasätter nyttan av att denna nu återinförs av regeringen. Det är orimligt att statliga företag ytterligare ska späda på den bonushysteri som nu råder i svenskt näringsliv.
Bonusavtal med ledande företrädare i statliga bolag kommer dessutom inte att leda till mer välskötta bolag. Forskare har inte kunnat hitta några tydliga samband mellan förekomsten av bonusavtal och företagens resultatutveckling. Däremot riskerar de att leda till allvarliga tapp i förtroende för de statliga bolagen bland allmänheten. Statliga bolag borde agera förebilder för näringslivet och deras ersättningar till vd:ar och andra ledande befattningshavare ska vara tydliga, kontrollerbara och försvarbara.
De statligt ägda företagen bör vara goda föredömen inom innovationsområdet. Innovativa statligt ägda företag har mycket att bidra med till det svenska innovationssystemet. Genom att aktivt arbeta strategiskt med sina innovativa processer kan statligt ägda företag stärka Sveriges konkurrenskraft, bland annat genom samarbete med högskolor och universitet, kommersialisering av forskningsresultat och genom att tillsammans med andra aktörer göra insatser för att utveckla företagandet i den lokala miljön. En teknikdriven upphandling med höga krav medverkar till en ökad innovationskraft hos leverantörer. Förutom ökad effektivitet i den egna kärnverksamheten kan höga krav utveckla innovationer inom andra områden. Det är därför mycket olyckligt att regeringen inte längre avser att utnyttja de statliga företagen för att främja svenskt innovationsklimat. Detta passiva ägande är ytterligare ett tecken på regeringens syn på de statliga företagen som i första hand utförsäljningsobjekt.