Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att det globala målet för klimatpolitiken ska vara en minskning av växthusgasutsläppen med minst 60 % till 2050 från 1990 års nivå eller vad som krävs för att begränsa temperaturökningen till högst 2 grader jämfört med förindustriell nivå.
Riksdagen beslutar att Sveriges mål för minskning av växthusgaser för 2050 ska vara minst 80 % räknat från 1990 års nivå och att minskningen fram till dess helst ska ske med tyngdpunkt tidigt under perioden eller åtminstone i jämn takt, dvs. vara minst linjär.
Riksdagen beslutar att Sveriges mål för minskningen av växthusgaser för 2020 ska vara minst 40 % räknat från 1990 års nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska vara världsledande i klimatpolitiken med tidigare och mer långtgående mål och innovativa medel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för nya Kyotoperioder med vidare åtaganden 2013–2017 osv. och att dessa slås fast så tidigt som möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att utsläppsutrymmet av växthusgaser för jordens människor ska fördelas lika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att subventionerna till kol inom EU avskaffas snarast.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att motsätta sig koldioxidförvaring som metod för att begränsa växthuseffekten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avvisa kärnkraft som farlig, olämplig och ineffektiv för att minska utsläppen av växthusgaser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att ha utsläppsmål på EU-nivå som inte innefattar sänkor och utifrån inköpta utsläppsrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska arbeta för införandet av en miniminivå på koldioxidskatt inom EU.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att Sverige ska kräva en internationell koldioxidskatt som omfattar bunkerbränslen vid internationella transporter.2
1 Yrkandena 7 och 9 hänvisade till NU.
2 Yrkandena 11 och 12 hänvisade till SkU.
Miljöpartiet de gröna vill göra Sverige världsledande på klimatomställning av samhället. Genom att föregå med gott exempel kommer Sverige att vinna respekt och därmed lättare kunna påverka andra länder.
Klimatkatastrofen är global, samtidigt som alla utsläpp sker lokalt. Effekterna av ett förändrat klimat är redan synliga och skrämmande. Alla partier i Sverige och många regeringar i världen säger sig nu vilja värna miljön och vidta åtgärder för att förbättra situationen. Den gröna rörelsen driver på för att den nu ökade insikten om problemet också leder till konkreta handlingar för att minska klimatkatastrofen. För att begränsa temperaturhöjningen globalt till max 2 grader i jämförelse med förindustriell (runt år 1850) nivå behöver utsläppen av växthusgaser sluta öka senast 2025 och minskas med ungefär 60 procent till 2050. Med något slags krav på rättvisa blir det ett betydligt större åtagande att minska utsläppen för de rika länderna, 80–90 procent. Det är viktigt att minskningen påbörjas omgående och inte skjuts till slutet av tidsperioden.
Det främsta instrumentet för att åstadkomma de nödvändiga minskningarna av utsläppen är FN. Klimatkonventionen från 1992 var det första steget. Det andra steget var förslaget på det så kallande Kyotoprotokollet 1997 som satte upp kvantitativa, bindande mål för ett antal länder, främst för EU:s då 15 medlemsländer, Japan, USA, Ryssland, Ukraina och ett antal länder i Östeuropa som nu är medlemmar i EU.
Det är lätt att visa att Kyotoprotokollet är för lite och för sent, men det är den plattform mänskligheten har att arbeta utifrån. Vi vill bygga vidare på Kyoto med flera åtagandeperioder och med fler länders deltagande. Det är av största vikt att USA förmår att ta sitt ansvar och ratificerar Kyotoprotokollet och dess uppföljare.
Vi ska också använda oss av alla andra tillgängliga instrument. Dit hör andra globala organisationer som Världshandelsorganisationen WTO och Världsbanken men också regionala organisationer. EU är en viktig organisation i kraft av sin storlek och därför att EU haft en viss pådrivande roll, låt vara att konkurrensen inte varit så hård. Men det var EU som räddade Kyotoprotokollet efter att USA hoppat av. Där spelade både miljökommissionär Margot Wallström och miljöminister Kjell Larsson (under det svenska ordförandeskapet 2001) en hedersam roll. EU:s utsläppshandelssystem ser också ut att bli riktningsgivande för andra länders utsläppssystem – även för vissa delstater i USA.
Det finns i grunden bara en rättvis princip för fördelning av utsläppsminskningarna. Det är att dela de acceptabla utsläppen för ett visst år med antalet människor på jorden. En medborgare i Mali ska ha rätt att släppa ut lika mycket som en medborgare i Kanada.
Kyotoprotokollet uttrycker denna värdegrund genom att det slår fast att rika länder har åtaganden medan fattiga länder inte har det.
Mekanismen för ren utveckling, CDM (clean development mechanism), är ett sätt att i Kyotoprotokollet försöka jämna ut orättvisorna. Den ska, välvilligt tolkad, leda till att fattiga länder får tillgång till modern, ren teknik för att minska sina utsläpp och att de rika länderna betalar dem för detta.
För att de framtida Kyotoprotokollen för 2013–2017, 2018–2022 och så vidare ska bli mer och mer relevanta för att möta klimathotet krävs inte bara god vilja och bred kompetens under själva förhandlingarna. Det krävs också eldsjälar, länder, kommuner, företag, frivilligorganisationer, sammanslutningar av länder och så vidare som går före. Det finns inget bättre argument för att övertyga någon om vad som är möjligt än att peka på att det faktiskt finns och fungerar. Länder som utvecklar ny teknik, nya styrmedel och som sätter upp egna utsläppsmål är de som driver processen framåt. Det är inte något starkt folkligt tryck som har pressat fram de klimatavtal vi har. Politikerna i de flesta länder tar råd av forskarsamhället, och de är oroade av vad de hör. De försöker dels att inte göra för mycket på grund av trycket från de egna lobbyisterna från den gamla industrin, dels att inte göra för lite för att inte behöva skämmas inför andra nationer. Det senare kan mer positivt uttryckas som att ta möjligheten att få en internationell hjälteroll eller att handla efter samvete.
Sverige har, även det utan större konkurrens, varit föregångare flera gånger; genom riksdagsbeslutet om ”koldioxidtak” redan 1988, införandet av koldioxidskatt 1991, en mycket stor satsning på biobränslen, de lokala investeringsprogrammen LIP och deras uppföljare Klimp, genom trängselskatten i Stockholm och genom nationella klimatmål för 2010 och 2020 som går längre än vad EU beslutat.
Storbritannien har spelat en liknande roll med många innovativa grepp och radikala klimatmål. Danmark bar nästan ensamt upp vindkraftutvecklingen under några år och har därmed skapat ett stort koldioxidfritt alternativ till fossil kraft. Danmark är också världsledande när det gäller energieffektivisering. Tyskland har gjort stora insatser för vindkraft, solvärme och solceller. Kina är världsledande vad gäller solvärme. Det finns alltså länder som visat att man kan gå före. Det är möjligt.
Vi vill verka för att EU fortsätter att spela en ledande roll genom mer ambitiösa klimatmål. EU-toppmötet den 8–9 mars 2007 beslutade om att minska EU-ländernas utsläpp av växthusgaser med 30 procent till år 2020 under förutsättning att andra industriländer förbinder sig till jämförbara minskningar. I avvaktan på en global uppgörelse åtar sig EU att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. EU-toppmötet visade med sitt beslut att den missförstått dynamiken i klimatförhandlingarna genom att föreslå att utsläppen ska minskas med 20 procent ovillkorligt och 30 procent om andra länder skärper sig. Vi menar att det är genom att EU binder sig vid 30 procent som man tvingar andra länder att skärpa sig. Sverige bör driva att EU ska vara ledande inte bara vad gäller generella mål utan i alla detaljer för hur de ska tolkas och uppnås.
Vad gäller mål har det ett egenvärde att de slås fast så tidigt som möjligt för att sända ut tydliga signaler till industrin för dess långsiktiga investeringar och inriktning för forskning och utveckling. När Sverige genom klimatpropositionen 2002 bestämde sig för målet att minska växthusgasutsläppen med 4 procent från 1990 till 2010 var det givetvis alldeles för lite. Men det var ändå 8 procent bättre än vad EU hade tilldelat oss. Om hela EU hade gjort som Sverige och Storbritannien skulle växthusgasutsläppen i EU kunnat minska med 16 procent i stället för 8 procent. Dessutom fanns det ett antal detaljer i det svenska klimatmålet som gjorde åtagandet starkare. Den svenska skogen växer mer än den avverkas, men det svenska målet gäller exklusive ”sänkor”, det vill säga exklusive det koldioxidupptag skogstillväxten innebär. Då, 2001, var det en allmän uppfattning att Sverige skulle bli nettoköpare i den kommande handeln med utsläppsrätter. Men målet gäller verkliga utsläpp, utan avräkningar. Vidare visste man att det skulle bli möjligt att köpa ytterligare utsläppsrätter från projekt i länder i syd, men sådana skulle inte heller få användas för att klara målet.
Det nationella målet för 2020 om 25 procents minskning av växthusgasutsläppen från 1990 års nivå är konstruerat på samma sätt. Det har förstås sina fördelar om det nationella målet är enkelt jämförbart med det mål som kommer att förhandlas fram inom EU, men om det dels är mycket bättre än vad EU:s bördefördelning (fördelningen mellan länder utifrån EU:s totala andel) förelägger Sverige, dels är striktare i detaljerna är det bara en fördel.
Det är givetvis önskvärt att alla länder får bestämda åtaganden för hur mycket de får släppa ut. Viktigast är att USA får det. USA släpper ut mest i hela världen. Landet har ratificerat klimatkonventionen och undertecknat men alltså inte ratificerat Kyotoprotokollet. USA intar också en särställning genom de extremt höga utsläppen per invånare. Det är nästan fem gånger världsgenomsnittet som i sin tur är mer än dubbelt så högt som världen tål.
Tabell 1 Utsläpp 2003
Källa: Oak Ridge National Lboratory http://cdiac.ornl.gov/trends/emis/meth_reg.htm, egna beräkningar.
Tabellen ovan gäller koldioxid, inte samtliga växthusgaser, och även koldioxiden är beräknad på ett annat sätt än vad som redovisas till klimatkonventionen. Men den ger ändå en god bild av var problemen finns. Indiens utsläpp (2003) per invånare ligger inom ramen för vad som kan anses hållbart medan Kina (2003) ligger strax däröver, på hälften av den svenska nivån. De svenska utsläppen var 1,61 ton kol per invånare 2003. Kyotoländerna (inklusive USA och Australien) står för hälften av världens utsläpp. Mot bakgrund av detta är det bråttom att de rika länderna minskar sina utsläpp.
Det finns flera skäl för det. Det är i de rika länderna
den största skulden till problemet finns,
det finns mest pengar,
den mesta forskningen och utvecklingen sker och
den bästa administrativa kapaciteten finns för att genomdriva fattade beslut.
Det är givetvis också viktigt att få med Kina, Indien och andra utvecklingsländer, men det är kontraproduktivt att försöka tvinga dem. Det är förståeligt att de har en avvaktande hållning. De vill först se att de rika länderna menar allvar med sina åtaganden. Eftersom fattiga länder kommer att drabbas hårt av klimatförändringar kommer deras regeringar att utsättas för samma press som alla andra att göra sitt.
Om EU, USA och Japan gör stora åtaganden om minskningar kan det finnas en möjlighet att de stora utvecklingsländerna kommer med i uppföljningen av Kyoto, direkt år 2013. Om det inte går finns det en ny chans 2018 och under tiden ett antal mjukare möjligheter. En sådan är att de berörda länderna gör åtaganden vad gäller energiintensitet. Det är åtaganden som innebär att utsläppen ska öka betydligt långsammare än bruttonationalprodukten (BNP).
En annan är sektoriella överenskommelser, till exempel vad gäller malmbaserat stål. Om alla världens malmbaserade stålverk gör ett kollektivt åtagande för sina utsläpp, med möjlighet att köpa och sälja av varandra, skapas möjligheter att investera i en radikalt bättre teknik i länder såväl inom som utom Kyotosystemet. Idag använder stålindustrin stenkol som reduktionsmedel därför att det är så mycket billigare än alla andra alternativ. Branschöverenskommelser om utsläpp skulle också vara möjliga inom branscherna för cement-, kalk- och oljeraffinaderier.
Världshandelsorganisationen, WTO, skulle kunna spela en positiv roll här i sin strävan efter rättvis konkurrens. Andra medel för att föra fattiga länder närmare Kyotosystemet är olika fonder för tekniköverföring, lindrigare regler för patenträtt och bilateralt bistånd med klimatpolitiska styrmedel.
Gentemot USA och Australien kan man i värsta fall tänka sig hårdare metoder, exempelvis gränsjusterade tullar för vissa energiintensiva produkter för att de inte ska skaffa sig konkurrensfördelar genom sämre klimatpolitik. Men huvudspåret måste ändå vara övertalning, och det kan gå ganska fort. USA:s president George Bush och hans administration tycks nu äntligen ha gett upp sina försök att förneka växthuseffekten. Än viktigare är att ett antal delstater i USA, däribland New York och Kalifornien, har egna utsläppsmål och kommer att införa egna varianter av utsläppshandel som senare kanske kan samordnas med EU:s. Även i Australien har delstater tagit egna initiativ.
En av hörnpelarna i Kyoto är mekanismen för ren utveckling, CDM, för projekt som länder med åtaganden genomför i fattiga länder utan åtaganden. Den har ett hedervärt syfte, men den fungerar också som ett alibi för att inte vidta åtgärder mot utsläppen på hemmaplan. Detta är negativt på flera olika sätt. Man tappar i omvandlingstryck i de rika länderna. Man köper sig fri. Detta minskar också trovärdigheten gentemot de länder som inte har åtaganden. Projekten är vidare av högst varierande kvalitet och relevans. En stor del av dem handlar om uppsamling av metan från soptippar, något som borde ske ändå av brandskyddsskäl och på kommersiella grunder. En annan stor grupp projekt handlar om freonavveckling, där nedläggning av en freonfabrik kan generera många utsläppsrätter men där det inte finns något hinder för att en ny likadan fabrik uppförs i närmaste stad.
Vi anser att det är mycket viktigt att både skärpa kriterierna för CDM och att begränsa användningen av dem. ”Sänkor”, alltså betalning med utsläppsrätter för skogsplantering inom CDM, bör inte tillåtas.
Visserligen är det sant att skogsavverkning, i meningen minskning av beskogad yta, leder till stora utsläpp av koldioxid. Men skogen ger många ekosystemtjänster, och utsläppshandel är ett alldeles för trubbigt instrument för att skydda regnskogar och biologisk mångfald. I värsta fall kan skogar huggas ned utanför systemet och sedan återplanteras och då generera utsläppsrätter.
Ytterligare en nackdel med CDM är att de kan tendera att ersätta vanligt bistånd. Rika länder bör kunna ge bistånd till fattiga länder för bra, robust och miljövänlig teknik för bland annat fattigdomsbekämpning utan att som motprestation kräva utsläppsrätter som betalning.
Ett exempel på vad vi bör satsa på i biståndet är solceller. Detta är ofta det bästa och billigaste sättet att få fram kilowattimmar till ljus, mobilladdare, radio, tv och kanske ytterligare någon applikation för de nästan två miljarder människor som inte har tillgång till elnät. Genom att på detta sätt skapa marknad för solceller gynnar vi också våra egna intressen. Fler solceller ger billigare solceller, och det innebär att den tidpunkt då solceller i stor skala kan ersätta kolkraft i soliga länder kommer tidigare.
Vad gäller utsläppshandeln är det viktigaste för framtiden att tilldelningen blir restriktiv. Men det är också ohållbart att all tilldelning sker gratis. Särskilt illa är att den till största delen sker efter ”historiska utsläpp”, vilket för Sveriges del betyder efter vilka utsläpp företagen hade åren 1998–2001. Detta belönar förorenaren och straffar till exempel dem som gick över till biobränslen redan innan denna tidpunkt. Det finns också ett stort mått av godtycke, som ökar ju mer produktionsvolym och teknik förändras utifrån basåren.
Ett enkelt sätt att ta bort godtyckligheten är att istället fördela utsläppsrätterna genom att staten auktionerar ut dem. Tyvärr har också det nackdelar. Om allt auktioneras ut, och tilldelningen är restriktiv, kommer stora delar av den tunga industrin att gå med förlust. Kraftindustrin kan däremot klara sig ganska bra, bland annat för att den kan lasta över sina kostnader till konsumenten.
Det är därför bättre om man i möjligaste mån kan tilldela utsläppsrätter efter ”bästa möjliga teknik” eller ”riktmärken”. Ett riktmärke kan beskrivas enligt följande.
Kolkraftverk släpper ut 800–1 100 gram koldioxid per kilowattimme, gaskraftverk kanske 300 gram och biokraftvärmeverk inget alls. Om man tar ett genomsnitt för Europas elproduktion och lägger på ett minskningsbeting kan man få som resultat att alla får 150 gram per kilowattimme. Det ger i så fall en kraftig extrakostnad för kolkraftverken, en måttlig extrakostnad för gaskraftverk och en direkt intäkt för biokraftvärmeverken som ju kan sälja sina rätter.
”Bästa möjliga teknik” innebär i princip att inga elproducenter får någon tilldelning eftersom det finns flera sätt att producera, eller ersätta, el utan utsläpp. Kyotoavtalet omfattar fem gaser förutom koldioxid. EU-kommissionen vill att fler sektorer och fler gaser tas in i utsläppshandeln. Det finns problem med detta. Om transporterna tas in i systemet får man ännu större skillnader i betalningsförmåga. Bilarna kommer att äta upp utrymmet för den tunga industrin. Eftersom den tunga industrin inte kommer att acceptera att bli uppäten kommer den att se till att tilldelningen blir så generös att priserna för utsläppsrätter blir mycket låga, och då kommer systemet inte att leverera några utsläppsminskningar. Att ta in andra gaser är också olämpligt. De släpps ofta ut i små mängder, beräknas indirekt och med stora osäkerheter. För gaser som svavelhexafluorid (i transformatorer) och perfluorkarboner (i aluminiumindustrin) tar jämförelsetalen med koldioxid inte hänsyn till deras extremt långa uppehållstid i atmosfären, upp till 50 000 år. Dessa gaser bör regleras med lagar och förordningar.
I Sverige domineras utsläppen av tillverkningsindustrin såsom stål, cement, kalk, oljeraffinaderier, papper och massa. Men i resten av EU och världen är elproduktion från kol den största utsläppskällan. För att utsläppshandeln ska bli ett effektivt klimatpolitiskt instrument krävs att den framför allt slår hårt just mot kolkraften.
Oljeförbrukningen drivs helt och hållet av transportsektorn där det inte finns någon storskalig ersättning. Biobränslen kan inte ersätta världens bensin, diesel och flygbränsle fullt ut, fast de kan göra en del av jobbet. Förbrukningen måste minska genom snålare fordon, ändrat förarbeteende och ändrade transportmönster. Det krävs många andra medel än höjd skatt för att påskynda utvecklingen. Med höjd drivmedelsskatt som enda instrument krävs en höjning som är politiskt och socialt oacceptabel.
Situationen för kol är en helt annan. Kol används huvudsakligen, till cirka 75 procent, i kraftverk, och det är där ökningen sker. Det gäller för stenkol och ännu mer för brunkol. I ett kolkraftverk produceras runt 1 kilo koldioxid per kilowattimme. Fossilgaskraft, som är det främsta alternativet idag, ger bara en tredjedel så stora utsläpp. Biokraftvärme och vindkraft ger inga utsläpp alls.
I investeringsperspektivet kan all världens kolkraft ersättas av annan kraft. 36 procent av världens koldioxidutsläpp kommer från kol – det mesta av det från kolkraft. Kol ger dessutom upphov till stora mängder av andra växthusgaser. Grovt sett kan man säga att kol är halva problemet, och det är ett tekniskt och ekonomiskt ganska lätt problem att lösa.
I EU i allmänhet och i Tyskland i synnerhet är det svårt att få genomslag för den enkla sanningen att antingen har man kol eller klimatpolitik. I Tyskland åtnjuter kolbrytningen direkta statssubventioner, vilket är förbjudet enligt EU:s Romfördrag och därför kräver dispens från EG-kommissionen. Hittills har EG-kommissionen gett sådana dispenser. Vi kräver ett omedelbart stopp för detta.
Hälften av USA:s el kommer från kol. Australien är världens största kolexportör. Detta förklarar varför just dessa länder gjort allt för att krångla till och sabotera klimatförhandlingarna.
Olje- och gasindustrin kan överleva en tuff klimatpolitik. Utfasningen av olja kommer att ta tid. Dessa företag har dessutom en bred och tung teknisk kompetens och kan lättare ställa om för att producera och sälja biodrivmedel, pellets, solceller och vindkraft.
Kolgruvor och kolkraftverk har däremot nästan inga anpassningsmöjligheter. Däremot har de oerhört väl upparbetade politiska kanaler och ett förstklassigt propagandamaskineri i alla länder där de finns, bland annat i USA och EU. Om kollobbyn inte trängs tillbaka finns det också en risk att kolbaserad produktion av bensin och diesel kommer att ta fart.
Kolkraftens hopp står nu till att de lyckas övertyga marknad och politiker att koldioxidförvaring är ett sätt att göra kol miljöanpassat. Tanken är att koldioxiden skiljs av från kraftverkets rökgaser och sedan trycks ned i ett hål i marken där den ska stanna för evigt. Detta koncept hårdlanseras nu av världens kolföretag, däribland Vattenfall. Konflikträdda politiker lyssnar gärna. I EG-kommissionens energipaket från januari 2007 föreslås koldioxidförvaring som en huvudstrategi för klimatmålet. Man föreslår också att tolv demonstrationsanläggningar ska vara i drift 2015.
Det finns en lång rad invändningar mot koldioxidförvaring:
Tekniken är komplex och inte prövad.
Den är till skillnad från förnybar energi och effektivisering per definition inte hållbar.
Den rymmer många miljörisker, framför allt att väsentliga delar av koldioxiden läcker ut.
Det kommer att ta lång tid, åtminstone 25 år, innan en stor del av koldioxiden från en stor del av fossilanvändningen kan lagras.
Den tar pengar från förnybar energi och effektivisering, som kan leverera utsläppsminskningar inom betydligt närmare tid.
Tekniken kan inte användas i liten skala, i till exempel bilar,
Det kan visa sig bli för dyrt, så att tekniken aldrig blir kommersiell.
Hypotetiska ”koldioxidfria kolkraftverk” i framtiden legitimerar fortsatt konventionell kolkraft i nutid.
Det kan upplevas som svårt att säga nej till en viss teknik, men i detta fall, exempelvis i EU:s energipaket och i International Energy Agency’s scenarier, förutsätter man helt enkelt att tekniken kommer.
Man kan, som International Energy Agency, EU-kommissionen och Vattenfall, anta att ”kol kommer att användas” och att det gäller att minimera dess klimatpåverkan.
Kolets framtid är den mest dramatiska klimatpolitiska frågeställningen. Resurserna av olja och gas är små jämfört med kolet. De kända resurserna räcker för 155 år med dagens förbrukning, enligt energibolaget BP, och kanske 300 år enligt andra källor. Oljan räcker 41 år och gasen 65 år enligt BP:s uppskattning 2006.
Som svenskar har vi ett särskilt ansvar i denna fråga. Vattenfall är en världsledande aktör för koldioxidförvaring som dessutom ägs av svenska staten. Däremot har vi inga kolgruvor och kolkraftverk att slå vakt om. Om inte Sverige kan tala klartext om kolet och framtiden, vem kan då göra det? Det första som behöver göras inom EU är att få en snabb utfasning av kolsubventioner och att få fram sunda principer för utsläppsrättshandeln.
Det är också viktigt att få stopp för de många olika indirekta subventionerna som stater ger till fossila energikällor.
Kärnkraft är inte en bra metod att minska koldioxidutsläppen. Kärnkraft är ett farligt, dyrt och långsamt sätt att minska utsläppen jämfört med energieffektivisering och vindkraft. Ledtiden för en enstaka reaktor, alltså tiden från idé till drift, är kanske tio år i genomsnitt i världen, men ledtiden för ett större kärnkraftsprogram är mycket längre. Den innebär att man förlorar tid och pengar. Allt som liknar dagens kärnkraft är också oerhört ohållbart; om kärnkraften fördubblas blir det brist på uran – och betydligt tidigare om man ska ta någon hänsyn till miljö och andra markintressen och demokratiska processer.
Utveckling av ny kärnkraftsteknik som transmutation och bridreaktorer innebär visserligen att resursbasen ökar väldigt mycket, men det kostar oerhört mycket pengar, tar mycket lång tid och något säkert resultat kan ändå inte utlovas. Fusion är så avlägset att vi redan vet att denna teknik är irrelevant i perspektivet år 2050. Men på några få år har en vindkraftsproduktion på cirka 50 TWh/år byggts upp i bara de tre länderna Tyskland, Danmark och Spanien. Det kommer att gå fortare i framtiden och med en än mer målmedveten satsning kan det gå mycket fortare i många länder.
Solceller är idag för dyra för att konkurrera med kolkraftverk. Det finns dock många sorters konkurrerande teknik, hundratals nischmarknader och produktionen växer nu med 40 procent om året. Det går sannolikt att pressa kostnaderna avsevärt, samtidigt som kolkraften i alltfler länder belastas med en allt större del av sina miljökostnader.
Vätgas kan vara framtidens energibärare vid sidan av elektricitet. Väte är rent vid förbränning och det är användbart för många ändamål. Men vätgas är inte renare än sitt ursprung, så vätgas framställt från kol eller kärnkraft är inget framsteg ur grön synpunkt. Det finns också många om och men på vägen till vätgassamhället. Det kräver stora investeringar för produktion och transporter och dessutom en avsevärd teknikutveckling.
Bränsleceller är en nästan utsläppsfri teknik för småskalig förbränning som ser ut att äntligen få sitt genombrott för mobiltelefoner och bärbara datorer. Om bränsleceller är framtiden för bilmotorer och vilket bränsle och teknik de i så fall kommer att använda kan vi däremot inte veta.
Den nya tekniken kommer att ge oss fler möjligheter och bidra till lösningar. Övergripande fokus för oss i den rika delen av världen bör vara att minska den totala energikonsumtionen och utveckla energieffektiv teknik.
Energieffektivitet åstadkoms till viss del genom ekonomiska styrmedel men främst genom helt andra metoder. Den obligatoriska energimärkningen av kylskåp med mera är ett mycket effektivt sätt att få konsumenter att efterfråga snålare apparater.
En annan metod att få ut energieffektiv teknik är samordnad upphandling, exempelvis av just kylskåp. En sådan tävling 1991, där priset var att få sälja tusen kylskåp plus äran, ledde till att Electrolux satte igång sitt arbete för att få ned energiförbrukningen. Därmed blev Electrolux världsledande i en utveckling som antagligen kommit ändå, men lite senare. Den sedan tio år pågående värmepumpboomen beror till väsentlig del också på en teknikupphandling.
Ekonomiska styrmedel fungerar inte särskilt bra för byggnader. Den som bygger huset vill hålla ned byggkostnaderna för att kunna sälja det med vinst. Ett energieffektivt hus är dyrare att bygga och visserligen billigare att bo i, men svårare att få sålt. Två effektiva klimatpolitiska medel är Boverkets byggnormer, som tvingar byggarna att skärpa sig, och EU:s direktiv om energideklaration för byggnader som visar för köparen vad det kostar att värma upp huset och på så sätt skapar en marknad för energieffektivitet.
Idag står transporter för en stor del av samhällets klimatpåverkan. Över 90 procent av alla transporter på jorden sker med hjälp av fossil energi. I takt med ökad levnadsstandard i utvecklingsländer, samt ökad trafik i länder som redan har hög trafikintensitet, kommer trafiken att stå för en allt större påverkan, både i fråga om andel och i absoluta tal.
Nationella utsläpp ingår i Kyotoprotokollet medan internationella transporter ligger utanför avtalet. För att minska transporternas klimatpåverkan är en fortsättning av Kyotoavtalet en central faktor. Detta måste dock även omfatta den internationella sjöfarten och flyget som expanderar kraftigt.
Inom EU, liksom i varje enskilt medlemsland, fortsätter transportsektorns klimatpåverkan att öka. Tekniska framsteg i fordonens effektivitet och introduktion av förnybara bränslen har ätits upp av trafiktillväxten, som ökar något mer än den ekonomiska tillväxten. Särskilt oroande är utvecklingen inom lastbilstransporter, och flyget, vilka ökar kraftigt. Järnvägen förmår inte konkurrera med lastbilarna, och lågprisflyget innebär att nya marknader öppnas för flygresor.
European Environment Agency (EEA) har i en rapport (No 3/2006) identifierat de mest oroande utvecklingarna inom transportsektorn. Dessa är att lastbils- och passagerartransporterna fortsätter att öka, att utsläppen av växthusgaser ökar, flygtrafiken ökar ohejdat samt att fyllnadsgraden i lastbilar och personbilar minskar.
Miljöpartiets trafikpolitik, både nationellt och internationellt, syftar till att minska tillväxten av trafiken parallellt med att förnybara drivmedel vinner marknadsandelar.
Arbetet bör i första hand inriktas på åtgärder inom godstransportsektorn så att en större andel av godset transporteras på järnväg eller med sjöfart. Detta kan ske först när vägtransporternas kostnader ökas. I detta sammanhang är introduktionen av kilometerbaserade skattesystem och vägavgifter de viktigaste verktygen.
Ett annat viktigt område för insatser är utbyggd infrastruktur. Inom EU planeras stora investeringar i motorleder, framför allt i öst-västlig riktning och i Östeuropa. Dessa investeringar hotar att bygga fast samhället i ett beroende av lastbilstransporter och att helt slå sönder de kollektiva och ekologiskt hållbara godstransportsystemen som finns. Investeringar i sådana leder bör upphöra och ersättas med investeringar i utbyggnad, effektivisering och upprustning av kollektivtrafik, järnväg och sjöfart.
Ett tredje område för insatser är lång- och kortväga kollektivtrafik för persontransporter. Medlemsländerna och EU bör ta ett större övergripande ansvar för att en större andel av persontransporterna sker med kollektiva färdmedel, både i och mellan tätorter.
Ett fjärde område för aktivt arbete på EU-nivå och global nivå är att införa skatter på flyg för att motverka den kraftiga utveckling som nu sker. Att inlemma flyget i handelssystemet kommer inte att räcka för att hejda tillväxten.
Även ökad effektivitet i fordonsparken och en påskyndad introduktion av förnybara bränslen är viktiga frågor på internationell nivå.
I första hand vill Miljöpartiet använda de styrmedel som är mest optimala för en minskad klimatpåverkan, dock utan att det drabbar alltför orättvist ur regional och social synpunkt. Hittills har miljöskatter varit de i särklass mest effektiva styrmedlen. Miljöpartiet anser att en miniminivå på koldioxidskatt bör införas inom EU. Vi är också öppna för andra lösningar om de har samma eller högre effektivitet.
En viktig inriktning är att ändra, minska eller helt ta bort de system som i första hand gynnar användning av fossila bränslen. Att transporterna ska bära sina miljökostnader är en viktig princip som även i fortsättningen bör hävdas. Att inkludera hela transportsektorn i EU:s utsläppsbubbla är förmodligen det minst effektiva styrmedel som finns, däremot kan det inte uteslutas att en egen bubbla för transporter kan vara ett alternativ.
En internationell skatt på flygbränsle vore det bästa, men i väntan på den bör nationella flygskatter införas. För ökad omfattning bör bilaterala flygskatteavtal införas mellan länder med högre klimatambitioner. En möjlighet är att intäkter från flygskatt används för fattigdomsbekämpning.
Jordbruket är fundamentalt för människors försörjning. Vi kan avstå från resande men vi kan inte avstå från mat. Därför är jordbrukets utveckling avgörande för miljön och klimatet.
EU:s jordbrukspolitik medför, förutom många andra ledsamheter, en onödigt stor klimatpåverkan på grund av intensiv användning av handelsgödselkväve. Detta ger upphov till utsläpp av dikväveoxid och lustgas både vid gödselfabriken och genom näringsläckage. Detta måste ändras, exempelvis i linje med den svenska avgiften på handelsgödsel som återförs till näringen.
Cirka en femtedel av de globala växthusgasutsläppen kommer från jordbruket, däribland en stor del från avskogning för betesmarker och produktion av foder till köttdjur. Av klimatskäl måste därför köttkonsumtionen minska. Subventioner till köttproduktion måste till exempel upphöra, undantaget den del som är ekologisk och småskalig. Ett av de stora problemen är importen av foder, exempelvis soja, till köttdjur som produceras på ohållbart sätt. Den importen måste begränsas.
Sverige är en stor livsmedelsimportör. Det krävs en yta tio gånger större än Sveriges jordbruksareal för att upprätthålla svensk matstandard på nuvarande nivå. Det finns ett samband mellan vårt goda liv och miljöeffekter i andra delar av världen.
Transporter av livsmedel måste minska radikalt och lokal produktion av livsmedel främjas i hela världen.
Begreppet livsmedelssuveränitet måste få genomslag. Livsmedelssuveränitet är ”folkens rätt till hälsosam och kulturellt anpassad mat, framställd med ekologiska och hållbara metoder, samt deras rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem”.
Ekologiskt kretsloppsjordbruk måste vara målet för hela världen. Ett sådant innebär att uppdelningen av spannmålsgårdar och djurgårdar försvinner och att varje gård har det antal djur som behövs för att jorden ska gödslas på rätt sätt. Då försvinner behovet av konstgödsel och den klimatpåverkan som såväl framställning som användning av konstgödsel innebär. På en ekologisk gård med både djur och odling av växter kan gödseln ge biogas för energiframställning innan den återgår i kretsloppet.
En studie gjord av Beras (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society) visar att en övergång till ekologiskt jordbruk på gårdar runt Östersjön är nödvändig för att minska kväveläckaget till Östersjön. Man får då också minskade utsläpp av växthusgaser med 10 procent. Om livsmedlen används lokalt blir minskningen av växthusgaser 20 procent. Om man dessutom minskar köttproduktionen med 75 procent blir minskningen av växthusgaser 40 procent. I det senare fallet minskar också arealbehovet väsentligt.