Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att strandskyddslagstiftningen bör ses över med fokus på att den enskilda markägaren ges större utrymme att fritt förfoga över sin egendom.
Strandskyddsbestämmelserna upplevs i dag på många håll i landet som stelbenta och många upplever behovet av reformer som stort. Dessutom så inkräktar strandskyddet på den privata äganderätten, och det sätter käppar i hjulen för kommuner som planerar att utveckla sin kommun genom att skapa ett mer attraktivt boende. Enligt strandskyddets bestämmelser finns det ett generellt strandskydd 100 meter från strandlinjen, vilket kan utökas till 300 meter. Strandskyddets bestämmelser är snäva och hårt reglerade. Länsstyrelserna kan förvisso bevilja dispens men ett restriktivt förhållningssätt är utgångspunkten.
Strandskyddet syftar till att värna stränderna för att bevara goda livsvillkor för växt- och djurlivet och samtidigt ge allmänheten möjligheter till friluftsliv. Vi avser inte att föreslå några förändringar beträffande strandskyddets syften, men vi är övertygade om att strandskyddets ursprungliga syfte går alldeles utmärkt att kombinera med en förstärkt äganderätt och stärkt position för markägaren. Sveriges strandlinje är lång, mycket lång, och det vore märkligt om inte både markägarens och växt- och djurlivets intressen skulle kunna tillgodoses. I de flesta fallen sammanfaller de dessutom.
Ägare av strandnära mark måste kunna ges möjlighet att nyttja sin egen mark på det sätt som de själva väljer. Att bygga och bo i strandnära lägen bör generellt tillåtas och endast i undantagsfall förbjudas om stranden anses vara särskilt skyddsvärd. Bevisbördan för detta bör inte vara markägarens.
En annan mycket viktig aspekt att beakta är att mycket av landsbygdens framtid ligger i hur vi i framtiden väljer att betrakta strandskyddet. Mycket av attraktionskraften och utvecklingspotentialen för landsbygden ligger idag i ett attraktivt och därmed ofta sjönära boende. Att förvägra våra landsbygdskommuner denna möjlighet till utveckling vore mycket beklagligt. Men med dagens lagstiftning ger riksdagen signalen att Sverige är färdigbyggt, åtminstone vad gäller stränderna. Det går inte att hitta på något sätt att bygga vid stranden som är accepterat om det inte redan är bebyggt där. Särskilt viktigt blir detta i de områden i Sverige som hotas av avfolkning. Där skulle t.ex. möjligheten att få bygga sig ett hus vid havet eller en vacker sjö kunna vara skäl nog till att vilja vara kvar och pendla i stället för att flytta därifrån. Där skulle också sjönära näringar eller rekreation vara ett sätt att utveckla bygden och få folk att stanna kvar. Frågan om strandskydd är därför särskilt angelägen för befolkningen i gles- och landsbygd, samt i skärgård.
Vår förhoppning är att vi kan utveckla ett ändamålsenligt strandskydd som beaktar såväl behovet av att skydda strändernas naturvärden på ett långsiktigt hållbart sätt som behovet av utveckling i hela Sverige samtidigt som äganderätten stärks för den enskilde.
Miljöbalkens strandskyddsbestämmelser är omfattande och har stor betydelse för bland annat kommuner, markägare, allmänhet och naturvården. I dagsläget råder en negativ attityd, allt är förbjudet om inte dispens beviljas. En förnyad strandskyddslagstiftning bör ta sin utgångspunkt i ett helt annat perspektiv. ”Bevisbördan” borde vara den omvända. Markägaren bör ha rätten att foga över sin egendom på det sätt han eller hon önskar. Anser staten att ett område kräver extra bevakning eller bör skyddas är det upp till staten att argumentera och bevisa att det finns särskilda skäl till att utnyttja marken på ett visst sätt.