Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bättre balans i miljöbalkens tillämpning mellan det generella biotopskyddet och andra likvärdiga miljömål.
I gällande miljöbalksförordning saknas bestämmelser som medger ändring eller upphävande av det generella biotopskyddet. Det finns möjlighet för en länsstyrelse att lämna dispens om så kallade ”särskilda skäl” föreligger. Även om viljan att ge dispens finns är utrymmet för dispenser i princip obefintligt med dagens lagstiftning. Det uppstår problem då det som lantbruksföretagaren upplever som särskilda skäl inte stämmer överens med vad myndigheterna och lagstiftaren uppfattar som ”särskilda skäl”. Vid kontakter mellan beslutsmyndighet och lantbruksföretagare med besked om ställningstagande/beslut hänvisas i beskedet/beslutet ofta till olika miljömål. Två av miljömålen – ”ett rikt odlingslandskap” och ”ingen övergödning” – riskerar enligt vårt sätt att se det att hamna i konflikt med varandra med dagens miljöbalksförordning.
Problemet enligt ovan uppstår i kollisionen mellan ambitioner att skydda och bevara biotoper och i att bedriva ett miljömässigt och ekonomiskt uthålligt jordbruk. Problemet växer i takt med pågående strukturrationalisering av det svenska jordbruket. Det är en rationalisering som innebär sammanslagning av brukningsenheter och därmed vidhängande förändringar i gårdarnas arrondering. Att få genomföra förändring av den nya brukningsenhetens arrondering är en av drivkrafterna i strukturrationaliseringen och en förutsättning för ett miljömässigt och ekonomiskt uthålligt brukande av marken.
Beskrivningen enligt ovanstående har lett fram till ett i princip totalstopp för att ta bort odlingshinder i åkermarken, vilket i sin tur innebär ett stort problem för att rationalisera driften av fastigheterna. Både ur miljö- och
effektivitetshänseende utgör nygamla odlingshinder i en omarronderad jordbruksfastighet ett problem. Det blir oundvikligen dubbelkörningar när fälten blir små och flikiga på grund av odlingshinder. Den moderna maskinparken utvecklas därtill på ett sådant sätt att det blir allt svårare att bruka skiften rationellt om det finns odlingshinder i vägen. De hinder som skyddet av biotoperna utgör i form av bevarade åkerholmar, murar, rösen, diken etc. riskerar att innebära en totalt sett större miljöbelastning på grund av större åtgång av insatsmedel såsom drivmedel, gödselmedel, växtskyddsmedel och ökad markpackning. Skyddet av biotoperna får även stora ekonomiska konsekvenser eftersom de på gårdsnivå utgör fördyrande faktorer i brukandet av den aktuella enheten.
Sammantaget innebär detta risk för att brukandet av det aktuella skiftet upphör med följd att både åkern och det som skulle skyddas försvinner. I det läget har det bästa blivit det godas fiende. Det är därför rimligt att eftersträva en balans i hänsynstagandet mellan de båda miljömålen ”ett rikt odlingslandskap” och ”ingen övergödning” och att en avvägning av de båda miljömålen sker på gårdsnivå vid bedömningen av effekterna av ett skydd av biotoper.