Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att minska kattstammen i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att katten ska ha samma skydd i lagstiftningen som t.ex. hundar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ägares skyldighet att registrera, märka och kastrera sina katter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kattägares ansvar för tillsyn av sina djur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska betraktas som brott och vara förenat med sanktioner att överge sina djur.
Det kraftigt ökande kattbeståndet kräver omedelbara åtgärder. Enligt den fristående ideella organisationen Manimalis fanns år 2004 ca 1,6 miljoner katter i Sverige. Det är en ökning med 33 % eller 400 000 katter sedan 1998. Ingen vet exakt hur många de hemlösa katterna är, men man räknar idag att det finns ca 100 000. Med tanke på att ett okastrerat kattpar beräknas få två kullar med i genomsnitt 2,8 överlevande kattungar som i sin tur får två kullar med lika många överlevande kattungar osv. kan alla som klarar enkel matematik förstå att kattproblemet är överhängande. På köp- och säljsidorna på webben kan man konstatera att tusentals katter är till försäljning eller söker nya hem. I våra lokaltidningar finns dagligen annonser om upphittade katter. Tyvärr är tillgången på katter betydligt större än efterfrågan. Därför har många katter inget värde. Vem som helst kan få en katt helt gratis. Kattens status och värde måste höjas genom att vi minskar kattstammen.
Kattklubbar, katthem, miljökontor, poliser, veterinärer och andra djurvänner kan alla intyga att antalet katter som är hemlösa och som far illa är ett reellt problem. Till detta kommer problemen i våra bostadsområden där många irriteras av ”kattplågan” och som snarare vänder sitt missnöje mot katten i stället för oansvariga kattägare. Cirka 100 ideella katthem i landet gör ett fantastiskt jobb – ofta med mycket små ekonomiska resurser – men kan bara ta hand om en bråkdel av de hemlösa katterna. Hur många katter de än tar in och placerar ut i hem står ändå en lika lång kö av katter ”utanför dörren” till katthemmet. Många ovälkomna kattungar kommer därför till världen för att avlivas – ibland med primitiva metoder. Andra lämnas vind för våg någonstans eller blir kvar vid sommarstugan. Resultatet av det bristande ägaransvaret leder till att katten förvildas, drabbas av skador och sjukdomar, kanske svälter eller fryser ihjäl och ställer till med stor irritation i bostadsområdena. Vi har svårt att tänka oss att släppa ut våra hundar, får, getter, kor och hästar och hoppas på att de ska klara sin egen försörjning vintertid, men tusentals katter överges och lämnas åt sitt öde varje år. Det är hög tid att det ställs krav på kattägarna. Det kan ske genom att de blir ålagda att registrera, märka och kastrera sina katter – såvida de inte används till avel.
I lagen om tillsyn över hundar och katter finns reglerat vilket ansvar djurägarna har vid hållandet av dessa djurslag. Lagen bör stärkas så att samma krav ställs på kattägare som på hundägare när det gäller ansvar och tillsyn. Det är dags att ändra på synen att katter ska få springa fritt och föröka sig och därmed riskera att fara illa och därtill ställa till olägenheter för andra. Det bör ställas särskilda krav på kattägare när det gäller tillsynen i tätbebyggda bostadsområden. Det bör också enligt djurskyddslagen vara brottsligt och förenat med sanktioner att överge sin katt.
I en kvällstidning den 29 oktober 1997 fanns ett reportage om katter. Av det framgick att kattlagen förberetts i 54 år. Dåvarande minister Annika Åhnberg fanns på bild med en katt i famnen och lovade att man skulle fatta beslut om obligatorisk märkning och registrering av katter. Så blev det inte. Nu har ytterligare 10 år gått utan att något har hänt i frågan.
Miljö- och jordbruksutskottet har tidigare behandlat denna motions förslag i två betänkanden. Av 2005/06:MJU18 framgår att jordbruksminister Ann-Christin Nykvist fått ta del av Djurskyddsmyndighetens rapport (dnr 2005-501) och genom den fått ytterligare underlag för att intensifiera den beredning som pågick inom Regeringskansliet för arbetet med att stärka ägaransvaret för katter. Motionens yrkanden lämnades därför utan vidare åtgärd i avvaktan på resultatet av den fortsatta beredningen av dessa frågor
Av 2006/07: MJU13 framgår bl.a. att den s.k. Hundansvarsutredningen, SOU 2003:46, inte omfattar katter och att det i dagsläget inte finns något underlag för lagstiftningsåtgärder i detta avseende. Det pågår beredning av frågorna i Regeringskansliet, men tillsynsfrågorna beträffande katter är mer komplicerade än beträffande hundar. ”Sammanfattningsvis kan således konstateras att nu gällande regelverk ställer vissa krav på kattägare vad beträffar tillsyn samt att arbete pågår inom Regeringskansliet med frågorna. Utskottet är medvetet om problematiken och kommer också att följa de kommunala initiativ som tagits för utarbetande av föreskrifter på detta område. Något riksdagsuttalande framstår inte som behövligt.”
Tillsynsfrågan beträffande katter är inte mer komplicerad än beträffande hundar. Det handlar ytterst om synen på katten och ägaransvaret. Det finns tyvärr många myter och okunskap vad gäller katter – även i riksdagen. För somliga är denna viktiga djurskyddsfråga en ”icke-fråga” eller ”nonsensfråga”. Andra anser att just denna djurskyddsfråga inte är en fråga för riksdagen. Någon har uttryckt att man tar ifrån katten ”rätten till det roliga att föröka sig” om man förordar kastrering. En del tror att man måste hålla katten i band ute på bondgårdarna. Denna okunskap innebär i förlängningen att tusentals katter lämnas åt sitt öde varje år i ett land som anser sig ha mycket långtgående djurskyddslagar.
Frågan om kattens status, om behovet av märkning och kastrering, om ägaransvar och kattens självklara rätt till samma skydd som andra husdjur har beretts tillräckligt många år. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.