Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en nationell strategi för kontroll och bekämpning av den spanska skogssnigeln.
Spanska skogssnigeln rapporterades första gången i Sverige år 1975. Ingen tycks då ha anat dess aptit och livskraft. Den tilläts sprida sig med människans omedvetna hjälp genom transporter av jord, växter och liknande. På 1990-talet hade sniglarna blivit så många att deras skadeverkan och förökningsförmåga på allvar började uppmärksammas. Sedan dess har problemen gång efter annan tagits upp även i riksdagen i form av frågor och motioner, som dock inte har resulterat i några konkreta åtgärder.
Den fuktiga väderleken i år i delar av landet medförde att sniglarna blev föremål för fler klagomål och större publicitet än något tidigare år. En nyhet var att inte bara fritidsodlare ondgjorde sig över sniglarna, utan att klagomål nu även kom från trädgårdsnäringen och från jordbrukare som drabbats. Mitt i sommaren ställdes frågor i riksdagen till jordbruksministern om spanska skogssnigeln, men ännu finns inga tecken på att någon myndighet anser sig ha ansvar för att göra något åt problemen. Från vetenskapligt håll nöjer man sig med att intresserat följa snigelns spridning till allt större delar av landet.
Sverige är inte ensamt om att ha besvär med den spanska skogssnigeln. Den förorsakar problem även i Danmark och Norge, liksom litet längre söderut i Europa. Grundorsaken till problemen är att det saknas naturliga fiender som kan balansera snigelns stora förökningsförmåga. I våra grannländer finns särskilda jordbruksforskningsinstitut som sysslar med frågor av praktisk betydelse. Dessa institut har engagerat sig i bl.a. information och bekämpning av spanska skogssnigeln. Norska forskare deltar dessutom i ett internationellt flerårigt forskningsprojekt kring spanska skogssnigeln. I Sverige har däremot snigelproblemet bedömts som mindre viktigt därför att det tidigare bara har berört fritidsodlare och för att det inte har presenterats några tillräckligt intressanta forskningsprojekt för forskningsråd och liknande finansiärer. Sverige har erbjudits möjlighet att vara med i det internationella projektet, men svenskt deltagande har enligt uppgift inte kunnat finansieras.
I tidigare diskussioner om åtgärder riktade mot den spanska skogssnigeln har det hänvisats till utredningar och uppdrag rörande s.k. invasiva arter (nya arter i landet). Men spanska skogssnigeln har redan så stor spridning att den inte är aktuell för skyddsåtgärder mot nykomlingar. Den har heller inte bedömts hota de nationella miljömålen och finns inte upptagen på listor över skadegörare som ska bekämpas. Därför anser sig olika myndigheter inte ha skyldighet att agera.
Sammanfattningsvis gäller således att den spanska skogssnigeln kan sprida sig fritt och med förödande effektivitet härja i en hela tiden ökande andel av landets trädgårdar. Den förefaller gynnas av den pågående klimatförändringen, men det är oklart hur långt norrut den kan tänkas bli ett problem (vilket i sin tur kan vara beroende av i vilken utsträckning den kan få avkomma vid korsning med svenska skogssnigelarter). Inga vetenskapliga försök görs beträffande bekämpning, varken med godkända preparat, ännu inte godkända preparat (godkända utomlands) eller preparat som tillfälligt prövats och sägs ha haft effekt.
Mot bakgrund av att såväl yrkesmässig odling som fritidsodling kan förväntas få fortsatt växande problem med den spanska skogssnigeln och att hittills inga åtgärder vidtagits från svensk sida bör riksdagen i skrivelse till regeringen påtala behovet av en nationell strategi beträffande den spanska skogssnigeln. En sådan strategi bör innefatta både internationellt erfarenhetsutbyte och inhemska försök med bekämpning. Vidare bör ingå information till yrkesodlare och fritidsodlare och även en bättre övervakning av snigelns fortsatta spridning.