Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska ha ett nationellt klimatmål som avser åren 2015, 2020 och 2050 med en åtminstone linjär minskning för mellanliggande år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att detta mål ska innebära större reduktioner av växthusgasutsläpp än vad Sverige blir ålagt av klimatkonventionen och dess protokoll och av EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det nationella målet ska avse verkliga utsläpp från Sverige såsom de redovisas till klimatkonventionen och EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att dubbla styrmedel är motiverade både för att klara dubbla mål och för att säkra att dessa mål nås.
Sedan riksdagens klimatstrategiska beslut 2002 har Sverige haft dubbla klimatmål. Det ena målet är att Sverige 2008–12 ska ha växthusgasutsläpp som högst uppgår till 104 procent av 1990 års utsläpp och som ger ytterligare utrymme för att köpa utsläppsrätter inom EU och utanför EU och möjlighet att räkna sänkor från växande skog. Det andra målet är det nationella mål som anger att Sverige 2010 ska ha växthusgasutsläpp som högst uppgår till 96 procent av 1990 års nivå, utan avräkning för handel och sänkor.
I båda fallen räknas utsläppen av de sex gaser som ingår i Kyotoprotokollet där de övriga gaserna räknas om till samma växthusverkan som koldioxid i ett hundraårsperspektiv.
Denna dubbla målstruktur har varit ifrågasatt hela tiden, men vi kan nu konstatera att den har tjänat Sverige väl i de olika internationella klimatförhandlingarna. Sverige har kunna visa på en högre ambitionsnivå. Sverige åtog sig på detta sätt att år 2010 och åren däromkring släppa ut ca 13 procent, eller drygt 9 miljoner ton koldioxidekvivalenter, mindre än vad vi var tvungna till. Det målet kommer vi att klara och kanske överträffa.
Sverige kan, trots att vi är ett litet land, få en stor tyngd i den internationella klimatpolitiken, liksom Storbritannien och Tyskland som också både har såväl höga klimatambitioner som verkliga minskningar av utsläppen att visa upp.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2008 att koldioxidskatten i det närmaste ska tas bort för verksamheter som ingår i den handlande sektorn.
Detta utgår från ett nationalekonomiskt teoretiskt perspektiv som har väldigt lite med verkligheten att göra.
Utsläppshandeln är inte ett nollsummespel, där en ökning av utsläppen på ett ställe leder till motsvarande minskning någon annanstans. Ingen vet hur stor ramen kommer att bli efter 2013, utan detta bestäms bland annat av den faktiska utsläppsutvecklingen.
Faktum är att tilldelningen av utsläppsrätter inte är klar ens i Sverige för perioden 2008–2012.
En kraftig sänkning av koldioxidskatten ger en tydlig signal om att det är okej att öka fossilanvändningen inom till exempel fjärrvärmesektorn. Detta ger säkra ökningar av de svenska utsläppen och minskar därmed Sveriges klimatpolitiska trovärdighet. Om denna ökning kommer att kompenseras av minskningar i andra länder kan vi helt enkelt inte veta.
Det finns även andra skäl att tillbakavisa resonemanget om att det är förkastligt med dubbla styrmedel och att man bara ska använda ett styrmedel för ett mål. Så gör vi inte när det gäller trafiksäkerhet, folknykterhet eller brottsbekämpning. Vi använder så många styrmedel som behövs för att nå de mål vi vill uppnå.
Klimatpolitiken är en stor politisk utmaning, och Sveriges riksdag bör inte avhända sig några medel för att uppnå målen. Om vad som krävs är dubbla eller flerdubbla styrmedel ska vi använda dem.