Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behoven av åtgärder för att minska konflikter kring hundar.
Enligt en tidigare utredning uppstår de flesta skador på människa av hund i samband med att ägarna försöker skilja hundar åt när det uppstår konflikt mellan hundar. Det kan ju tyckas vara en angelägenhet enbart för hundägarna. Dock inträffar ett antal fall årligen där för hunden helt främmande människor skadas. Vid några tillfällen skadas även barn och i vissa fall har skadorna varit av så allvarlig karaktär att de gett livslånga men.
Hundar används i ökad utsträckning även för skydd och då inte enbart professionellt av väktare och poliser. Privatpersoner använder i ökad utsträckning hundar i avskräckande syfte, och det är inte självklart att ägarna alltid har de kunskaper som fordras för att kontrollera hunden i de fall en hotfull situation uppstår.
Även bland kriminella har hunden blivit både vakt och vapen. Enligt många vittnesmål de senaste åren kan kriminella använda hundar för att sätta skräck i hela områden. Vi utgår från att det är hundarna som är de som far mest illa i dessa fall. Enligt vad vi har förstått är inte hunden av naturen
aggressiv mot människor utan de hundar som används för att skrämma och hota eller som skadar människor är hundar som utsatts för skadlig behandling.
Sedan har vi de så kallade kamphundarna som inte är en särskild sorts hundar utan enbart hundar som tränats av människan till aggressivitet och att skada andra hundar. I några fall där människor kommit till skada påstås det vara så kallade kamphundar inblandade.
Husdjur och bruksdjur har följt människan i tusentals år i huvudsak till gagn för människan. På individplanet har många människor utvecklat mycket djupa relationer till sina älskade vänner. Det är inte utan anledning hunden kallts för människans bäste vän.
Samtidigt ser vi varje år exempel på ohygglig vanvård av djur. Utsvultna hästar som förs till slakt, grisar som i panik skadar varandra under ovärdiga transporter, kor som står i spiltor utan vård i veckor, och det har till och med hänt att man grävt fram lik av kor i metertjockt träck. Varje år påstås det att vi människor enbart i Sverige överger tiotusentals kattor på ödsliga sommarställen.
Alla har uppenbarligen inte förmåga att ansvara för djur på ett sätt som gör att djuren fungerar bra och har ett värdigt liv. Människor som någon gång sparkats av en häst, bitits av en katt eller hund, fått ett nyp av en gås eller liknande kan mycket väl ha utvecklat onödig rädsla för djur i allmänhet eller specifikt. Sådan rädsla kan misstolkas av djur och i sin tur utlösa en aggression. Det finns därför många svårigheter förknippade med skötsel av djur och djur på allmänna platser. I takt med att vi blir allt mer stadsmänniskor blir troligen livet även tuffare för våra hundar som förmodligen har större behov av naturen än vi tror att vi själva har.
Det påstås även i litteraturen att ökad ensamhet i vårt moderna samhälle har inneburit att många skaffar husdjur, exempelvis hundar, för att fylla tomrummet. Forskning visar att djur kan betyda mycket för hälsan bland annat genom den tillit de visar. Vi kan därför konstatera att hundar gör stor nytta men att de även kan vara till problem. Orsaken kan mycket väl vara olämpliga djurägare. Förslag om hundkörkort har tidigare väckts men vi känner inte till om det är utrett.
Trots att hundar skall hållas i koppel förekommer det alltför ofta att hundar går lösa i gatumiljö. Hundar på rymmen är ovanligt men förekommer. Uppenbarligen saknas det resurser att beivra brott mot kopplingsplikten och resurser att infånga lösa hundar. Kontroller av hund och hundägare förekommer så vitt vi vet inte ens vid resa ut eller in i landet.
Hundkörkort har vi tidigare nämnt; registreringskontroller, besiktning av såväl hund som hundägare samt ökade resurser för att ingripa när problemhundar identifierats är några exempel på möjliga åtgärder. Det finns troligen mycket annat som kan göras för att minska konflikterna med hundar i samhället.
Det är dock inte självklart att riksdagen kan lösa problemen genom lagstiftning eller andra medel riksdagen förfogar över. Regeringen kanske kan arbeta med föreskrifter och förordningar eller med normgivning genom att initiera verksamheter kring frågan. Hundägare påpekar ofta att de förväntar sig något tillbaka från samhället för den hundskatt man betalar.
Det är trots allt inte tillfredsställande att så utbredda problem som detta med skador av hund och rädsla bland många boende i olika områden inte föranleder någon form av åtgärd från regeringens sida. Kanske finns det delar av problemet som är lättare att åtgärda, vi tänker då i första hand på hundar som används i kriminella sammanhang. Särskilda krav borde kunna ställas på ägare till hundar som fostras till aggressivitet om det är tillåtet.
Riksdagen bör enligt vår mening uppdra åt regeringen att ta frågan med konflikter kring hundar på allvar och vidta åtgärder för att minimera dessa problem, framför allt för hundens skull.