Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om producentansvar och insamling av returvaror.
Historiskt har det som har blivit över vid konsumtion kallats för avfall eller sopor. Det som gällde tidigare, var att transportera bort det från boendet eller från företaget och sedan lägga det på hög, dvs. ett kvittblivningsproblem. I takt med att tiden har gått har synen på avfall förändrats. Med kretsloppspropositionen tydliggjordes användningen av avfallet i form av att återanvända, återvinna, elda och deponera i nämnd ordning. Huvuddelen av det som tidigare var avfall är idag returvaror. Trots det har inte gällande lagstiftning hängt med. Detta försvårar när det gäller myndigheternas ansvarsområden och tillståndsgivning.
Vi kan räkna med en fortsatt kommersialisering av returvarorna och det är enbart av godo. Ett tydligare producentansvar med materialinsamling istället för insamling av förpackningar behövs för att underlätta för det enskilda hushållet och för att få största möjliga miljöeffekt. Insamling av förpackningar var bra när det infördes men utvecklingen innebär att det har passerat bäst före-datum och nu behöver lagstiftningen om returvaruhanteringen utökas och moderniseras.
Det finns skäl att se över hur begreppen sopor, avfall och returvaror används. Vad är att betrakta som returvara och vad är att betrakta som avfall? Ja, svaret bör rimligtvis vara att det som går att återanvända, återvinna eller elda är returvaror och det som ska deponeras är avfall.
Inte minst när det gäller eldning av returvaror och miljöbedömningen av detta finns det frågetecken idag. Det saknas ett helhetsgrepp på miljökonsekvenserna. Ett exempel på detta är att istället för att vid vissa tillfällen ge dispens för eldning av returvaror i en panna som inte är godkänd för detta, så ska varorna transporteras med lastbil 50 mil enkel resa. De utsläpp som blir följden av transporten beaktas inte. Detta är ett område bland många där det pågår ett antal transporter som är att betrakta som mer eller mindre onödiga och miljöbelastande.
Med detta tankesätt följer också en översyn av de statliga myndigheternas ansvar för dessa verksamheter. Normal industriproduktion kan ligga utanför Naturvårdsverkets ansvarsområden utöver utsläppsfrågorna. Returvaror som energi skulle kunna ligga under Energimyndigheten.
Med en utökning av producentansvaret att inte enbart gälla förpackningar, med ett förtydligande av de officiella begreppen samt med en översyn av de statliga myndigheternas roller flyttar vi fram miljöfrågorna ett antal steg.