Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Naturvårdsverket i uppdrag att göra en förvaltningsplan för Sveriges vildsvinspopulation.
Den svenska vildsvinsstammen utrotades under slutet av 1700-talet. Vildsvin fördes åter till Sverige genom inhägnade populationer från vilka djur rymde, och under 1970-talet kunde vi se att vilda populationer etablerat sig. 1980 beslutades att dessa populationer skulle utrotas (utom vid Tullgarn och Mörkö) och det dröjde till 1988 innan riksdagen beslutade att vildsvinet skall tillhöra den svenska faunan.
Jakten på vildsvin tillåts inte 15/2–15/4 men är annars fri, med undantag för kultingförande suggor. Trots detta är stammen ständigt växande, med ökande skador på mark och trafikolyckor som följd.
Främst i landets sydligare delar har vildsvinet kommit att bli ett stort problem för såväl markägare som trafikanter, då stammen idag beräknas uppgå till mellan 50 000 och 80 000 djur. Beräkningar på markägarnas förluster är svårberäknade, då klövvilt (där vildsvin ingår) inte tillhör den grupp djur markägaren kan söka bidrag för skadorna från.
I Vägverkets olycksstatistik ser vi att trafikolyckor med vildsvin ökat från 670 år 2004 till 1 020 år 2006. I juni 2007 skedde 64 trafikolyckor med vildsvin, jämfört med förra årets 50 under samma månad.
Naturvårdsverket arbetar med viltförvaltning, som styrs av svensk jaktlagstiftning och artskyddsförordningen. I Naturvårdsverkets arbete ingår att fatta beslut om jakt och skyddsjakt. För några arter görs förvaltningsplaner. Det rör sig om djur som orsakar någon form av skada. Det är nu dags att göra en förvaltningsplan för Sveriges vildsvinspopulation för att reglera stammen av vildsvin.