Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ökad tillsyn och forskning kring miljöriskerna till följd av det kraftigt växande antalet djupa borrhål för värmepumpar.
I utskottets behandling av tillsynsfrågor 2006/07 hänvisas till ett utredningsbetänkande som är 12 år gammalt. Det föreslog visserligen åtgärder, utifrån dåvarande kunskapsläge, som syftade till att borrningar inte skulle bidra till försämrad vattenkvalitet. På den grunden har bl.a. en frivillig certifiering av borrare och borrföretag byggts upp. Men av de ca 300 borrare som genomgått utbildningen har bara ca 1/3 certifierats. Antalet verksamma borrare torde vara väsentligt många fler än vad dessa siffror antyder. Sedan dess denna utredning gjordes har en mycket snabb utveckling av energiborrningar ägt rum. Rimligen finns här med 300 000 bergvärmeanläggningar en ny verklighet som kräver uppmärksamhet för att förhindra att vi byggt en massa stuprör mellan jordskorpan och direkt ner till grundvattnet som på sikt riskerar dess kvalitet.
Här handlar det således inte enbart om tillgång på grundvatten utan också om dess kvalitet. Inte heller handlar det om anmälningsplikten i sig eller om de uppenbara risker som finns vid själva borrningen i form av läckage av olja eller andra ämnen. Frågan är mer omfångsrik än så. Finns det risk för att omfattningen av borrhål i kombination med nästan obefintlig möjlighet att upptäckta fel i borrningen leder till att grundvattnet blir otjänligt på sikt? Om tätningen inte fungerar, om borrningen gjorts felaktigt m.m. – om läckage av allt från jordskorpan orenat når direkt till grundvattnet – vilka blir då konsekvenserna på sikt? Följs effekterna upp?
Grundvatten av god kvalitet är ett av våra 15 utpekade miljömål. Grundvattnet ska ge en säker och hållbar dricksvattenförsörjning samt bidra till en god livsmiljö för växter och djur i sjöar och vattendrag. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet ska nås inom en generation, men underlaget för att utvärdera om målet kan nås är ännu magert. I internationellt perspektiv är grundvattnets tillstånd i Sverige gott, både vad gäller tillgång och kvalitet. Detta kan förklara varför grundvattenfrågorna haft en underordnad roll hittills i miljöarbetet. Samtidigt är denna insikt en direkt uppmaning att värna och vårda den unika grundvattenresurs som vi har.
Det faktum att SGU fått uppdrag att utreda behovet av ett nytt delmål till miljökvalitetsmålet ”Grundvatten av god kvalitet” och därvidlag ser på frågor om kunskapsspridning av riskerna för grundvattnet förändrar inte verkligheten. Det är självklart bra med mål, även med nya sådana – men de måste gå att följa upp och utvärdera.
Den viktigaste förebyggande åtgärden för att förhindra att grundvattnet förorenas är att inrätta skydd för ”större” vattentäkter. Samtidigt vet vi att kunskaperna om de flesta föroreningar är dåliga, att mark- och grundvattensystemet är ett trögt system och att andra miljökvalitetsmål som grundvattnet långsiktigt är beroende av är svåra att nå. Detta ställer naturligtvis särskilda krav på aktsamhet och kunskapssökande när det gäller den utveckling som vi nu ser med snabbt växande borrhål direkt ned till grundvattnet. I rask takt perforeras i dag den skyddande och renande ytan, och därmed riskerar vi att skapa en direkt kontakt mellan ytvattnets föroreningar och grundvattnet. Dessutom finns uppenbara risker för att borrhålen kan leda till saltvatteninträngning i grundvattnet.
SGU har i syfte att bringa lite ordning skärpt kraven på såväl borrare som borrhål. Marknaden för brunnsborrning har ökat mycket snabbt och riskerna för vårt grundvatten likaså. Uppenbart är att det i jakten på låga kostnader för köparen är möjligt för säljare att pressa priserna genom att borra djupt utan att följa SGU:s krav. Det är svårt för den enskilde som t.ex. köper ett nytt värmesystem att veta att man ska efterfråga Normbrunn 97, och det är när borrhålet väl finns på plats i princip omöjligt att kontrollera hur det gjorts. Riskerna är uppenbara för att prispressen i kombination med en svag kontroll från både köpare och tillsynsmyndigheter banar väg för ett långsiktigt hot mot grundvattnet. Det pågår i vissa kommuner diskussioner om att stoppa borrning för att metoder saknas att kontrollera om grundvattnet kan ges ett effektivt skydd. Å andra sidan finns det kommuner som ännu inte ställer några krav på Normbrunn 97. De långsiktiga effekterna av detta är självklart svårbedömda då det kan ta åtskilliga år innan resultatet blir synligt.
Det är mot denna bakgrund mycket angeläget att kraven på denna verksamhet skärps, att åtgärder för tillsyn och kontroll förbättras och att, framför allt, därmed kunskapsuppbyggnaden stärks. Här är det nödvändigt att både ställa tydliga krav och framför allt att stärka forskningen för att utveckla tillförlitliga metoder som förhindrar att grundvattnet smutsas ned via stuprör direkt från jordytan, kanske via saltvattendepåer.
Inför arbetet med nästa miljömålsproposition förutsätter jag att denna fråga har hunnit beaktas – vilket inte synes bli fallet av de åtgärder som omnämnts i utskottets behandling föregående år.