Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om sanktionsavgift efter fångstens värde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nyttjanderätter.
De två största problemen i framför allt Östersjön men också i Västerhavet är övergödningen och överfisket. Överfisket går att rätta till, om vi snabbar oss, men övergödningen är det sämre med. Tidvis är drygt en tredjedel av Östersjöns bottenyta i det närmaste död och även om tillförseln av kvävande näringsämnen skulle upphöra i morgon dag, tar det åtskilliga decennier innan havet har återhämtat sig.
Överfisket kan dock bromsas genom kloka politiska beslut i nära samförstånd med fiskerinäringen och i överensstämmelse med den vetenskapliga expertisen. Fiskekvoterna ska därför inte få överstiga de tal som forskarna rekommenderar, bifångsterna ska inte längre få slängas över bord utan i stället landas som all annan fisk, och det illegala svartfisket måste snarast stävjas med tuffa medel.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen insåg fiskerinäringens betydelse för en stor grupp människor i vårt land. Man hyste förståelse för yrkesfiskarnas önskemål om fortsatt arbete och för kustsamhällenas kamp för överlevnad. Samtidigt var tillämpningen av försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen självklara faktorer i arbetet för ett långsiktigt hållbart fiske.
Den inställningen ligger också till grund för dagens socialdemokratiska fiskeripolitik; en helhetssyn som omfattar alla aspekter på ett fiske i kris. Det övergripande målet är en ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar fiskeproduktion som speglar konsumenternas efterfrågan. Konsumenternas tydliga lyhördhet inför forskarnas råd måste respekteras.
Vi socialdemokrater i riksdagens miljö- och jordbruksutskott är eniga med regeringen om att överfiske och illegalt fiske måste förhindras för att vi återigen ska få friska bestånd av torsk och andra fiskar i Östersjön och Västerhavet. Vi vet att sex av Sveriges tolv viktigaste fiskbestånd ligger utanför de biologiskt säkra gränserna och att torskbeståndet på västkusten bara är 5 % av vad det var för 30 år sedan. Därför måste vi göra kraftfulla insatser mot det illegala fisket.
Vi menar att en av grundstenarna i fiskelagstiftningen är att skydda fiskebestånden mot utfiskning. Därför är det av stor vikt att kontroller kan genomföras och att sanktioner kan tillämpas. Regelverket för sanktionsavgifter ska vara enkelt att använda.
Enligt vår mening ska dock de sanktionsavgifter som fastställs utgå från det värde som fångsten beräknas till och inte differentieras efter fartygets storlek, vilket propositionen föreslår. Vi menar att fångstens värde är ett mer rättvist och mer verkningsfullt beräkningssätt, eftersom det inte ska löna sig att fuska.
Vad gäller finansieringen av fiskekontrollen har vi socialdemokrater i tidigare sammanhang förklarat att vi inte anser att mer resurser behöver tillföras kontrollsystemet för tillfället. Vi förespråkar en annan inriktning på kontrollen: att mer effektivitet och mindre kvantitet ska prägla verksamheten. Vi föreslår även att EU:s fiskeländer utvecklar ett bättre samarbete om fiskekontrollen och förordar en gemensam personalstyrka för detta ändamål.
För att komma till rätta med de minskande fiskebestånden föreslår vi – återigen – en bättre förvaltning och ett bättre kvotsystem. Fiskeförvaltning är alltid viktig, inte bara vid tilldelning av resurser. Den kan innebära vilken sorts fisk som är lämpligast att fiska, vilka redskap som ska användas och vid vilka tidpunkter som fisket ska ske.
Kvotfördelningen kan förbättras genom att Fiskeriverket tilldelar kvoter, eller nyttjanderätter, som är enskilda eller regionala eller i kombination under en viss tid. De ska dock inte vara överförbara, dvs. möjliga att sälja vidare.
Nyttjanderätterna innebär ett mer skonsamt fiske där yrkesfiskarna inte behöver stressa fram fångsten av rädsla för att någon annan kommer före. Nyttjanderätter ger möjlighet att arbeta på de tider då fisket ger bäst avkastning.
Vi anser vidare att det ska åligga Fiskeriverket att utfärda etableringstillstånd för fiske inom nya segment. När fiskebestånden nu krymper bör det krävas tillstånd för tillträde till fiske av annan art; yrkesfiskaren ska till exempel inte kunna byta från sillfiske till ett annat fiskesegment efter eget gottfinnande.
Dumpningsförbud för fisk bör införas i svensk fiskelagstiftning. I dag dumpas exempelvis 200 ton torsk årligen i Kattegatt. Siffrorna är lika oroväckande inom andra fiskeområden. Dumpningen måste upphöra och fångad fisk ska vara landad fisk. All fisk som fångas ska föras i land.
Vi vill att skrotningen av den svenska fiskeflottan ska ske riktat, gentemot de fartyg där insatsen har effekt. Regeringen måste också ta ett större socialt och ekonomiskt ansvar för skrotningen. Flera svenska fiskeföretag balanserar i dag på ruinens brant. De har investerat stora lån i fartyg och redskap, och möjligheterna att ställa om till annat fiske är uttömda. De skrotningspremier som finns stimulerar inte till strukturomvandlingen. Ersättningen är för liten och används på fel sätt; de fartyg som skrotas är de med låg kapitalkostnad och dålig effektivitet. Fiskeflottan måste anpassas till villkoren för fiskbeståndens överlevnad. Regeringen bör använda medel från EU:s strukturfonder och hjälpa de svenska fiskarna att gå i land på ett ekonomiskt godtagbart sätt. En anpassad fiskeflotta innebär dessutom att det illegala fisket minskar.
Slutligen vill vi att fiskprodukter ska märkas på samma sätt som köttprodukter. Konsumenternas behov av att veta var och när fisken är fångad och om och hur den är beredd måste tillgodoses. På samma sätt som nötköttet märks med uppgifter om ursprung, uppfödning och tillverkning bör det införas ett märkningssystem för fiskhandeln. Importörerna måste ta ansvar för vilken fisk som importeras och handlarna ta ansvar för vilken fisk som säljs. Om handlaren saluför importerade fiskarter, med osäkra uppgifter om ursprung och bestånd, är även detta viktig information.