Motion till riksdagen
2007/08:Kr342
av Louise Malmström och Jan Björkman (s)

Det gemensamma ansvaret för bevarandet av folkbildningens särart och utvecklingsmöjligheter


s45228

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att slå vakt om folkbildningens särart och utvecklingsmöjligheter samt att på nationell nivå påbörja en dialog med lokala och regionala bidragsgivare kring detta.

Motivering

Folkbildningen har i ett helt sekel bidragit till att minska kunskaps- och klassklyftor i Sverige och väckt engagemang som lett till att Sverige, jämfört med många andra länder, har en livaktig demokrati där många människor gör sin röst hörd.

Den folkbildningsproposition, Lära, växa, förändra, som lades fram förra året slog fast värdet av detta och värdet av att folkbildningen även i framtiden får möjlighet att utvecklas utifrån sin särart. I propositionen konstateras också att det är ett gemensamt ansvar för stat, kommuner, landsting och huvudmän att erbjuda dessa förutsättningar.

Även i årets budgetproposition påpekas att folkbildningen har en omfångsrik verksamhet, att målgrupperna för verksamheten har nåtts i hög omfattning och att deltagare i såväl studiecirklar som folkhögskolekurser är nöjda med sin utbildning.

Ändå finns det skäl att känna oro kring framtidens folkbildning. Sedan den politiska majoriteten skiftade förra året har flera kommuner, landsting och regionförbund i landet beslutat att kraftigt begränsa eller helt upphöra med sitt stöd till folkbildningen. På flera håll förs också en diskussion kring hur man i högre utsträckning ska kunna styra mot, uppdra åt och beställa verksamhet från studieförbund och folkhögskolor. Blir detta verklighet förloras hela poängen med folkbildningen, då kan vilken kommersiell utbildningsleverantör som helst ta över dess verksamhet.

Det är viktigt att förstå folkbildningens kärna för att kunna förstå motiven för samhällets stöd till folkbildningen. Folkbildningens praktiska genomförande ska naturligtvis kunna granskas utifrån olika kvalitetsindikatorer. Men detaljerna måste folkbildningen själv finna former för. Precis som deltagandet är fritt och frivilligt för den enskilde, behöver en god folkbildning vara befriad från pekpinnar och tvång. Syftet med statens bidrag till folkbildningen bör därför vara att utveckla och stärka den, inte att styra och begränsa den.

Folkbildningen är, och ska vara, ett alternativ till det institutionaliserade lärandet. Det unikt folkbildningsmässiga är synsättet med utgångspunkt i bildning och den enskildes och gruppens egna målsättningar och riktmärken. Folkbildningens värden behöver samhällets stöd för att kunna hävda sig i en ekonomiserad verklighet på samma sätt som ett demokratiskt samhälle behöver folkbildningens värden för att kunna utvecklas och fortleva.

För att folkbildningen ska kunna bli den där mötesplatsen och plantskolan för utvecklingen av demokratiska samhällsmedborgare som vill skapa opinion och påverka i hela landet måste alla nivåer ta sitt ansvar för att slå vakt om dess särart och bidra till dess utveckling. Med tanke på att bidragen till folkbildningen från kommuner och landsting redan mellan 1991 och 2006 minskade med 40 % jämfört med KPI och att den minskningen har accelererat det senaste året är det hög tid att man från nationell nivå tar initiativ till samtal med regioner, landsting, kommuner och huvudmän om folkbildningens angelägenhet och det gemensamma ansvaret för dess utveckling.

Stockholm den 4 oktober 2007

Louise Malmström (s)

Jan Björkman (s)