Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att betänkandet Konstnärerna och trygghetssystemen snarast måste leda till beslut.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur en bild- och formkonstnärsallians kan inrättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att även bild- och formkonstnärerna som upphovsmän till offentliga konstnärliga verk bör ha förhandlingsrätt när det gäller den individuella visningsersättningens storlek.
Riksdagen beslutar att tillföra anslag 28:20 Ersättningar och bidrag till konstnärer 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag för att motverka urholkning av anslaget för individuell visningsersättning.
Riksdagen beslutar att anslag 28:18 Bidrag till bild- och formområdet utöver regeringens förslag tillförs 7 miljoner kronor för uppräkning av anslaget till kollektivverkstäder och ateljéstöd.
I kulturpolitiken har bild- och formkonstnärerna länge varit en eftersatt grupp. Sedan regeringen år 2001 tillsatte den utredning som skulle ta itu med socialförsäkringsfrågor m.m. i förhållande till konstnärlig verksamhet och denna utredning ett och ett halvt år senare lade fram sitt slutbetänkande Konstnärerna och trygghetssystemen (SOU 2003:21) har ingenting hänt på bild- och formkonstnärernas område utom att försämringar av a-kassevillkoren har drabbat samtliga som yrkesmässigt utövar konstnärlig verksamhet.
Redan i oktober 2003 uttalade Klys (Konstnärers och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) i sitt remissvar på utredningens betänkande att det är ”av yttersta vikt att utredningens förslag, bedömningar och överväganden snarast leder till faktiska beslut och åtgärder från såväl riksdag och regering som berörda myndigheter”. I kulturutskottets betänkande 2006/07:KrU1 anför utskottet som svar på Vänsterpartiets motion exempel på åtgärder regeringen vidtagit för att i någon mån vidga utbudet av anställningstillfällen för konstnärer. Men dessa rör inte i något fall bild- och formkonstnärerna.
Vänsterpartiet instämmer i Klys uppmaning och återkommer till sitt tidigare yrkande. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att betänkandet Konstnärerna och trygghetssystemen snarast måste leda till beslut.
På teater- och dansområdet har man skapat smala öppningar för konstnärerna att ta sig in i en ”tredje anställningsform”. Det är ett fåtal av de mest kvalificerade frilansande konstnärerna som får chansen att inom Teater- respektive Dansalliansen ha tryggheten av en anställning mellan uppdragen och samtidigt vidareutveckla sig inom sitt konstområde. Nu tillkommer även musikerna. Det är endast när det gäller bild- och formkonstnärerna som det fortfarande saknas initiativ på detta område.
Vänsterpartiet känner till att det har förekommit lokala försök med konstnärsallianser för bild- och formkonstnärer. Från dessa borde man kunna hämta erfarenheter av hur en sådan verksamhet skulle kunna läggas upp, respektive vilka misstag som bör undvikas.
Detta är möjligen ett mer komplicerat projekt att komma till rätta med än när det gällt övriga konstnärsgrupper. Dels för att bild- och formkonstnärer mycket sällan har fast anställning (det har f.ö. skådespelare, musiker och dansare också alltmera sällan), dels kanske också därför att just när det gäller bild- och formkonstnärerna blir glappet så stort mellan den inkomst de har i dag och den avtalsmässiga inkomst de borde ha i paritet med övriga grupper.
Regeringen förespråkar en arbetslinje innebärande anställningar hellre än det den kallar för bidrag. Om de borgerliga partierna i regeringen vill visa att de menar allvar med den politiken bör de bygga vidare på modellen med allianser som Teateralliansen och Dansalliansen. Det är svårt att motivera att ett helt konstområde skulle lämnas utanför.
Riksdagen bör begära av regeringen att återkomma med förslag till hur en bild- och formkonstnärsallians kan inrättas.
Individuell visningsersättning (IV) är en upphovsrättslig ersättning för bild- och formkonstnärernas nedlagda arbete. Den utgår till de konstnärer vilkas konstverk visas offentligt och ger därmed en regelbunden inkomstförstärkning. Ersättningen är det konstnärsstöd som har störst bredd och som når flest konstnärer. Den omfattar en stor majoritet av de yrkesverksamma konstnärerna och fördelas enligt objektiva kriterier.
Ökande IV-anslag gynnar enligt statistik från BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige) främst kvinnor och yngre konstnärer. Man kan jämföra IV med den ersättning tonsättare får när deras musik spelas offentligt eller författarnas ersättning för bibliotekslån. Men i motsats till musiker och författare har bildkonstnärer, konsthantverkare, illustratörer och fotografer ingen förhandlingsrätt när det gäller ersättningens storlek.
Efter en tidigare vänsterpartimotion tog en enig riksdag för två år sedan beslut om att meddela regeringen att även upphovsmän till offentliga konstnärliga verk bör ha förhandlingsrätt när det gäller den individuella visningsersättningens storlek (se 2005/06:KrU10). Vänsterpartiet menar att det är hög tid att förverkliga det löftet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tills vidare, till dess att IV-frågan fått en acceptabel lösning, tillför Vänsterpartiet anslag 28:20 Ersättningar och bidrag till konstnärer 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag för att motverka urholkning av anslaget. Detta bör riksdagen besluta.
Även anslaget för kollektivverkstäder och ateljéstöd behöver en uppräkning. Vänsterpartiet tillför ytterligare 7 miljoner kronor till anslaget 28:18 Bidrag till bild- och formområdet för kollektivverkstäder och ateljéstöd. Detta bör riksdagen besluta.