Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det svenska teckenspråket bör tillerkännas en folkrättslig ställning i det svenska samhället som motsvarar den ställning som givits nationella minoritetsspråk.1
Riksdagen beslutar att tillskjuta 2 miljoner kronor till anslag 28:8 Bidrag till biblioteksverksamhet utöver regeringens förslag för att täcka kostnaderna för ett resursbibliotek för döva.
Riksdagen beslutar att tillskjuta ytterligare 2 miljoner kronor till anslag 28:9 Bidrag till litteratur och tidskrifter för att regeringen ska ge Kulturrådet i uppdrag att särskilt stödja utgivning av teckenspråkiga barnböcker.
1 Yrkande 1 hänvisat till KU.
Teckenspråket är ett eget språk och får inte ses enbart som ett verktyg för döva att göra sig förstådda. I Sverige finns 8 000–10 000 barndomsdöva varav ca 3 500 barn. Totalt räknar man med att ca 30 000 personer i Sverige är teckenspråkiga. Barndomsdövas modersmål är teckenspråk och svenska deras andraspråk, ett språk som de lär sig i skolan.
Språket är en viktig grund för vår identitet och självkänsla. Genom språket samspelar vi med andra. Genom språket uttrycker vi våra känslor och våra åsikter. Genom det hävdar vi vår rätt och är delaktiga i det offentliga samtalet. Språket är också nyckel till utbildning och arbete. När vårt språk tas ifrån oss krymper vi som människor. När vårt språk nedvärderas nedvärderas vi också som människor.
I likhet med äldre människor inom de erkända nationella minoriteterna har de äldre döva vuxit upp utan att få använda sig av sitt modersmål i sin skolgång. De skulle lära sig ett språk som de inte kunde höra. Kampen för erkännande av teckenspråket har varit lång för de döva och deras föreningar. Först 1981 fastslog riksdagen teckenspråket som undervisningsspråk i dövskolorna. Ändå är teckenspråkets ställning i Sverige starkt i en internationell jämförelse.
Flera utredningar har behandlat teckenspråkets ställning. Den senaste utredningen ”Teckenspråk och teckenspråkiga – översyn av teckenspråkets ställning” SOU 2006:54 överlämnades i maj 2006.
Vi delar utredningens uppfattning att teckenspråkets ställning är en fråga nära förknippad med det hörande majoritetssamhällets attityder till och syn på döva och hörselskadade och vilken inställning olika maktsfärer i samhället haft och har till teckenspråket som språk. Teckenspråket har mer betraktats som ett kommunikationsmedel för dem som på grund av dövhet eller hörselskador inte kunnat tillägna sig de hörandes språk än som ett eget språk. Under de senaste årtiondena har insikten ökat att om teckenspråket är de dövas modersmål. Vi vill i första hand liksom utredningen att det svenska teckenspråket ska tillerkännas en folkrättslig ställning i det svenska samhället som motsvarar den ställning som givits nationella minoritetsspråk. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För synskadade finns en fungerande biblioteksservice, TPB (Talboks- och punktskriftsbiblioteket). För de teckenspråkiga finns hittills ingen fast motsvarighet, men Örebro stadsbibliotek och Länsbiblioteket i Örebro län har i fem år fått projektbidrag för att bygga upp en fungerande biblioteksservice för teckenspråkiga i hela Sverige, ett resursbibliotek. Det är av stor betydelse för de döva och andra teckenspråkiga att verksamheten får fortsätta och bli en fast verksamhet med statliga medel. Örebro stadsbibliotek skriver i ett remissvar på betänkandet Teckenspråk och teckenspråkiga (SOU 2006:54) att de är mycket positiva till att resursbiblioteket får bli en del av TPB. För detta krävs ett tillskott på 2 miljoner kronor första året med eventuell upptrappning under år två och tre.
Riksdagen bör besluta att tillskjuta 2 miljoner kronor till anslag 28:8 Bidrag till biblioteksverksamhet utöver regeringens förslag för att täcka kostnaderna för ett resursbibliotek för döva. Detta bör riksdagen besluta.
Det saknas så gott som helt böcker för döva barn. Utbudet är katastrofalt litet, enligt Sveriges Dövas Riksförbund (SDR). Ändå är det givetvis lika viktigt för dessa barn som för hörande att tidigt komma i kontakt med berättelser på det egna språket. Små barn kan inte läsa, och även döva ungdomar har ibland svårt att läsa därför att de inte helt behärskar det svenska språket. Många föräldrar till döva barn är dessutom själva nybörjare i teckenspråk, något som gör sagoläsning på teckenspråk svårt. Det blir därför inte en naturlig del av döva barns uppväxt. Men att producera teckenspråksböcker är dyrt, och därför behövs statens stöd.
Vi vill avsätta ytterligare 2 miljoner kronor till anslag 28:9 Bidrag till litteratur och tidskrifter för att regeringen ska ge Kulturrådet i uppdrag att särskilt stödja utgivning av teckenspråkiga barnböcker. Detta bör riksdagen besluta.