Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av kostnadsansvaret vid arkeologiska utgrävningar.
Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Så inleds den första paragrafen i kulturminneslagen. Kulturvård är viktigt, och det är få som motsätter sig den höga ambition som Sverige håller på området. Att få kulturvården att samverka bättre med det omgivande samhället är däremot viktigt. Vid exploatering av mark inför byggnation eller utökning av verksamhet ställs många intressanta projekt på spel eftersom kostnaderna för arkeologiska utredningar är höga och tiden från ansökan till genomförande kan vara orimligt lång.
I Östergötlands län finns ca 60 000 kända fornlämningar. Det är därmed ett av Sveriges rikaste län, sett till antal fornlämningar. Detta är naturligtvis en riktig skatt, inte minst för kulturhistorien och turismen, men i samband med att östgötska företagare vill utöka sin verksamhet är den kulturella rikedomen mest till förfång. Många företagare uttrycker det absurda i situationen att de ska stå för en kostnad som de sedan inte kan få någon som helst nytta av. Många nyinvesteringar och potentiella företagsutvecklingar blir därför aldrig av, vilket är ett allvarligt hot mot bland annat antalet arbetstillfällen inte minst på landsbygden. Än allvarligare är signalerna att detta till och med kan leda till att enskilda väljer att bryta mot lagen. Kostnadsansvaret vid arkeologiska utgrävningar bör därför ses över.
Under förra riksmötet väcktes en motion som berörde samma fråga. Kulturutskottet uttryckte då sin förståelse för att kulturminneslagens bestämmelser kan ha en hämmande effekt på en bygds utveckling och att olika intressen kan hamna i konflikt med varandra. Men anförde vidare att konsekvenserna för den enskilde arbetsföretagaren kan mildras genom att denne i vissa fall kan få kostnadsansvaret lindrat genom att ansöka om statsbidrag enligt förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Detta tycks dock inte vara så vanligt. Enligt Riksantikvarieämbetets (RAÄ) uppföljning av kulturmiljövårdsanslaget under åren 2000–2004 framgår att sammanlagt 16 miljoner har betalats ut till kategorin övriga arkeologiska åtgärder. Det motsvarar drygt 1 procent av det totala kulturmiljövårdsanslaget för de aktuella åren (källa: http://www.raa.se/publicerat/9172093986.pdf).
En översyn av kostnadsansvaret vid arkeologiska utgrävningar får därför ändå ses som viktig att genomföra i synnerhet som rapporten från BRÅ (Brott under ytan, februari 2007) slår fast att de flesta brott mot fornminneslagen beror på slarv vid jord- och skogsbruk eller annan exploatering av mark. Skälen anges vara okunskap, tidspress och effektivitetskrav. RAÄ konstaterar därvid att myndigheterna måste bli bättre på att samarbeta med markägare och exploatörer med hjälp av bättre information och tydlighet om vilka regler som gäller. Detta är säkert nog så viktigt, men att kostnadsansvaret också är en viktig faktor i sammanhanget kan ingen bortse från.