Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att Sverige snarast får ett kvinnomuseum.
Behovet av ett kvinnomuseum, alternativt en resursenhet för genusfrågor, har diskuterats länge. Det åligger redan nu de statliga museerna att beakta könsperspektivet i alla delar av sin verksamhet. Dessvärre är kvinnors villkor och historia fortfarande dåligt belysta på dagens museer.
Ett problem som inventeringen av museianställdas utbildningar visar är att många museitjänstemän saknar utbildning i genusvetenskap. Detta kan bero på att ämnet genusvetenskap är ett relativt nytt ämne inom universitetsvärlden, varför många museitjänstemän som varit yrkesverksamma länge inte hade möjlighet att komplettera med den kompetensen när de en gång utbildade sig. Detta innebär att det i praktiken är svårt att applicera ett genusperspektiv på museal verksamhet.
Forskningschef Inger Jonsson betonar att genusperspektivet inte automatiskt förs in genom att man lyfter fram kvinnor ur historien eller lägger till föremål med anknytning till kvinnors liv och arbete. Istället krävs det att museerna också problematiserar maktrelationen mellan könen och mer aktivt tar till sig kunskaper från genusvetenskaplig forskning.
Den dåvarande regeringen poängterar i propositionen Kulturpolitik (prop. 1996/97:3) det ansvar kultursektorn har för att belysa köns- och jämställdhetsperspektiv. Bevarandet av kulturarvet ska vara representativt och rättvist, men så ser det inte ut inom museisektorn. Det manliga kulturarvet och den manliga konsten har ofta varit normerande på museerna, medan kvinnors, ungdomars och barns historia varit underrepresenterad (Ds 2003:61 s. 17 f.).
De allmänna målen för kulturpolitiken brukar kallas kulturarvets demokratiska funktion och innebär att alla människor har rätt att få sitt kulturarv bevarat och tillgängliggjort. Detta budskap uttrycks årligen i de statliga institutionernas regleringsbrev, men utan att ge tillräckliga resultat.
Det var bakgrunden till att den dåvarande kulturministern 2001 tillsatte en arbetsgrupp vars huvuduppdrag var att utreda och ta fram förslag på åtgärder för hur genusperspektivet kan få större genomslag i museerna. Dessutom skulle arbetsgruppen Genus på museer undersöka möjligheterna för etablerandet av en resursenhet för genusfrågor, dit museerna skulle kunna vända sig för råd, stöd och hjälp i sin verksamhet. Utredningen blev klar 2006 och sedan dess har inga initiativ tagits från regeringen.
Miljöpartiet menar att det är viktigt att arbetet för att föra in ett genusperspektiv på de nuvarande museerna fortsätter och stärks men att det även behövs ett kvinnomuseum för en långsiktighet samt för en status och legitimitet i museivärlden.
En farhåga som nämns i samband med ett kvinnomuseum är att det skulle bli ett alibi för de andra museerna att slippa beakta könsperspektivet i sin verksamhet. Denna oro har visat sig obefogad i fallet Kvindemuseet i Århus som istället har fungerat som ett resurscentrum och en inspiratör. Ett kvinnomuseum skulle fungera som en resursbank och ett externt stöd åt museerna för att de utifrån genusvetenskaplig kunskap ska kunna granska och problematisera den egna verksamheten. Den skulle även fungera som pådrivare i genusfrågor och förmedla kontakter och forskning.
Två kvinnomuseer med kulturhistorisk utgångspunkt finns i Århus och Kongsvinger. I Bonn, Bryssel och London verkar tre konstmuseer med kvinnoprofilering. Kvinnomuseerna i Danmark och Norge har nationella uppdrag, vilket gett ett ökat intresse för och kunskapsspridning om kvinno- och genusfrågor vid andra museer. En klar parallell är tillkomsten av Arbetets Museum i Sverige som inspiratör och motor för arbetets historia.
Rapporten ”Kvinnomuseum som idé” pekar på behovet av ett kunskapscentrum i genusfrågor. Det behövs en verksamhet som dokumenterar genusperspektivet med utgångspunkt i konsten som informerar om pågående projekt och resultaten av dessa och som även arbetar praktiskt och utvecklar metoder.
Miljöpartiet menar att frågan är belyst och att det därför finns underlag för regeringen att bereda förslag om hur, var och när ett kvinnomuseum skulle kunna förverkligas. Frågan om finansiering av ett kvinnomuseum bör utredas i särskild ordning där även olika intressenter bör involveras. Vi menar att det bör finnas ett stort antal intressenter som kan vara beredda att bidra till att skapa ett kvinnomuseum, men självklart måste den löpande driften av ett sådant museum i framtiden inrymmas inom anslagsområde 17 i statsbudgeten.