Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att lagstadga svenska som officiellt språk i Sverige.
Svenskan är officiellt språk i Finland (sedan 1919) och inom EU (sedan 1995). På Åland är svenskan det enda officiella språket. Det svenska språket har dock inte ställning av officiellt språk i Sverige. Däremot är minoritetsspråken finska, jiddish, meänkieli (tornedalsfinska), romani och samiska lagstadgat officiella språk i Sverige (sedan 1999).
Ett officiellt språk är ett språk som specifikt anges vara ett sådant i länders, delstaters eller andra områdens konstitutioner eller lagar. De officiella språken används i landets offentliga administration och är de språk som lagar, domar och myndighetsbeslut avfattas på. I Sverige finns ingen bestämmelse som ger svenskan särställning som officiellt språk. Det är i sammanhanget relevant att påpeka att inom universitetsvärlden frångås svenska idag i allt högre utsträckning till förmån för mer internationellt gångbara språk.
De officiella minoritetsspråken underlättar för olika nationella minoriteter i deras kontakt med domstolar och andra myndigheter i ett antal kommuner, företrädesvis i norra Sverige. Som sådana fyller de ett vällovligt syfte. I globaliseringens tidevarv borde dock även svenskan lagstadgas som Sveriges officiella språk. Det finns inte många länder som inte beviljat landets modersmål status som officiellt språk. Det har dock – så sent som 2005 – bedömts som alltför kontroversiellt och politiskt inkorrekt att göra svenskan till officiellt språk i Sverige.
Betänkandet ”Mål i mun” förde för några år sedan fram tanken på att lagfästa svenskan som officiellt språk i Sverige. Detta enligt många välmotiverade förslag fick stöd av flertalet remissinstanser, inte minst Svenska Akademien.
Den förra regeringen ville dock inte befästa svenskans framtida betydelse genom lagstiftning utan kunde enbart ställa upp på ett politiskt mål: att svenskan ska vara huvudspråk i Sverige. Det bör betonas att detta är ett konjunkturberoende och lättföränderligt mål.
Skälen som angavs i propositionen till att inte göra svenskan till officiellt språk angavs vara att (i) problem kan uppkomma i internationella sammanhang samt att (ii) en bestämmelse om att de som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska använda en klar och begriplig svenska kan uppfattas som diskriminerande mot dem som inte har svenskan som modersmål eller av annan anledning inte behärskar svenskan.
”Det politiskt korrekta språket är ett ohägn”, hävdade Sture Allén, ledamot, tidigare ständig sekreterare, i Svenska Akademien. Ingen torde hävda att svenskans status som officiellt språk i Finland (jämte det finska språket) eller inom EU (jämte övriga EU-länders officiella språk) i någon större utsträckning genererat negativa nationalistiska strömningar. Det borde vara möjligt att främja ett lands modersmål utan att bli betraktad som extremist.
Riksdagen ska som den naturligaste sak i världen kunna besluta att svenska ska lagfästas som officiellt språk i Sverige utan att anklagas för extremism eller rasism. Detta borde i själva verket ha skett mycket tidigare. Svenskan får inte diskrimineras längre.