Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om att sänka arvoden för riksdagsledamöter till samma nivå som medelinkomsten bland förvärvsarbetare i Sverige.
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om att kompensera riksdagsledamöterna för deras tunga arbetsbörda, inte med pengar, utan genom att ge dem bättre arbetsvillkor och semester.
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om att inleda en diskussion om hållbar konsumtion i samhället.
I Sverige idag, har vi ökade klyftor mellan fattiga och rika. Globalt ser situationen ännu värre ut. Tjugo procent av världens befolkning, främst från rika länder såsom Sverige, lever i överflöd, medan åttio procent av världens befolkning lever i fattigdom, många av dem i extrem fattigdom. Samtidigt som allt fler både från rika och fattiga länder strävar efter en bättre levnadsstandard ökar den globala påfrestningen på jorden till den grad att den hotar vår existens. Situationen är ohållbar. En förändring måste till och där måste vi politiker ta vårt ansvar. Vi är folkets representanter, det är vår skyldighet!
Sverige präglas av politikerförakt. Politikerförakt har till viss del grund i att politiker på höga poster har högre inkomster och förmåner än genomsnittsmedborgaren. Det blir då en trovärdighetsproblematik då heltidspolitikerna, i detta fall riksdagsledamöterna och statsråden, har andra förutsättningar och kan föra en annan livsstil än dem de representerar. När man väl kommer till konkreta förslag som påverkar människors vardag har man, av förklarliga skäl, svårt att förstå hur det drabbar människor med en annan livsföring. Därför ser vi gång på gång politiska förslag som drabbar de svagaste i samhället i detta fall de fattigaste. Avståndet mellan de förtroendevalda och medborgarna ökar då. För att öka förståelsen och förankringen är det extra viktigt att de förtroendevalda har samma livsstil och har samma villkor som dem de representerar.
”Money makes the world go around” – i dagens värld stämmer detta. Har du pengar då har du makt och status. Eftersom det ligger i människans natur att söka betydelse, att söka status, blir det per automatik att man i dagens samhälle söker efter rikedom. När alla söker efter rikedom och pengar skapar vi ett samhälle med ett belöningssystem baserat på pengar. När väl pengarna är införskaffade har man även hittat ett system för att göra sig av med dem. Man får ett gigantiskt utbud av varor och tjänster som man kan spendera sina pengar på. Sedan finns det ett stort medie- och reklammaskineri som ser till att skapa ett ständigt sug efter att konsumera och spendera våra pengar. Därför eftersträvar vi inte bara att tillfredsställa verkliga behov utan även skapta behov. Därför konsumerar vi i all oändlighet och våra behov blir aldrig mättade.
Denna gigantiska konsumtionsspiral håller på att utarma jorden. Om alla i hela världen skulle ha samma levnadsstandard som vi i Sverige skulle vi behöva fyra planeter till. Alla förstår att den ekvationen inte går ihop. Ändå envisas vi med att kräva mer pengar och mera resurser så att vi kan konsumera ännu mer. Det blir aldrig något stopp trots att alla vet att vi har denna levnadstandard som vi har på bekostnad av de fattiga länderna. Det internationella ekonomiska systemet är gjort på sådant sätt att det gynnar rika länder och missgynnar fattiga länder. De varor som produceras i fattiga länder missgynnas på olika sätt gentemot varor som produceras i rika länder. För att inte tala om alla skulder som de fattiga länderna tvingas betala till de rika länderna. De miljöproblem som vi skapar på grund av vårt giriga levnadssätt drabbar de fattiga länderna värst. Till exempel växthuseffekten och de klimatförändringar som den skapar, drabbar värst de fattiga länderna. Därför kan man säga att vi kan leva gott på bekostnad av att folk svälter i andra länder. Är det solidaritet?
I takt med att fattigdomen i världen minskar, vilket är bra, och globaliseringen sprider sig kommer allt fler att eftersträva och uppnå vår levnadsstandard. Därför är det extra viktigt att vi ser över vårt sätt att leva och vårt sätt att konsumera för att inte planeten ska gå under. I den processen tror jag att vi politiker kan spela en avgörande roll.
Vi är inte bara makthavare, vi är också förebilder i samhället. Vi sätter dagordningen på många oskrivna regler. Många ser oss som statusinnehavare och våra höga arvoden återspeglar det, samtidigt som vi är valda för att representera folket och förvalta dess väl. Det är ett stort ansvar som vi måste hantera med respekt. När vi väl är mycket medvetna om de hemska konsekvenser som vår livsstil skapar, ligger det då inte i vårt ansvar att ifrågasätta den? Vad vore bättre än att vi föregick med gott exempel? På så sätt kan vi förändra synen på status i samhället, inte bara genom att öppna för diskussion utan även genom handling. Därför är det så viktigt att vi sänker våra arvoden så att de motsvarar genomsnittslönen i Sverige – inte bara för att öka trovärdigheten och minska avståndet till våra väljare, utan också för att ifrågasätta pengars betydelse som mått för status och på så sätt bidra till en rättvisare och hållbarare värld.
Om vi nu ska ha status borde det inte vara något som gör oss lyckliga? Varför inte tid för att umgås med våra nära och kära eller tid för reflektion? Eftersom vårt arbete är mycket ansvarsfullt borde vi inte kompenseras då genom att få bättre arbetsvillkor och semester istället för höga arvoden? På så sätt slår vi två flugor i en smäll. Vi får bättre fungerande, mindre stressade ledamöter och lyckliga barn som nu har mer tillgång till sina föräldrar, samtidigt som vi sparar upp till 80 miljoner kronor om inte mer, då de ekonomiska förmånerna inte är inräknade.