Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en förstärkning av den negativa föreningsfriheten.
I demokratiska stater är föreningsrätten en grundläggande rättighet. I Sverige är föreningsrätten grundlagsfäst. Ur ett demokratiskt perspektiv kan det anses vara självklart att varje medborgare har rätt att tillhöra en förening och likaså rätt att avstå från att ansluta sig till en förening. Sedan 1995 gäller Europakonventionen som lag i Sverige. Europadomstolen har i sin tillämpning av nämnda konvention givit den negativa föreningsrätten ett skydd. Artikel 5 i den europeiska stadgan fastslår en rätt för arbetstagare och arbetsgivare att bilda och tillhöra en organisation som tillvaratar deras ekonomiska och sociala intressen. Eftersom Sverige har ratificerat den europeiska sociala stadgan är såväl regering som riksdag skyldiga att se till att dess bestämmelser efterlevs i Sverige. Med andra ord är det statens uppgift att skydda medborgarnas möjlighet att utöva denna rätt.
Det måste alltid vara den enskilde medborgarens sak att välja politisk tillhörighet, trossamfund eller facklig organisation. Vidare bör inte någon diskriminering accepteras på grund av det val som den enskilde träffat. Lika lite bör kollektiva tvångsanslutningar av människor accepteras.
På arbetsmarknaden stängs ofta såväl organisationer som enskilda människor ute från inflytande i frågor som rör den enskildes intressen på arbetsmarknaden. Kollektivavtal kan vara bra eftersom de är ett rationellt sätt att få arbetsmarknaden att fungera när det gäller relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vad som däremot inte är rimligt är när kollektivavtal innebär att också de som valt att tillhöra en annan organisation eller ingen organisation omfattas av de avtal som slutits. Framför allt är det orimligt när dessa avtal står i strid mot gällande lag. Den som valt att inte vara medlem har inte någon som helst möjlighet att påverka vare sig den organisation som företräder denne person eller det avtal som organisationen träffat å dennes vägnar.
Den enskildes önskan att välja torde inte stå i motsats till starka organisationer utan snarare tvärtom. Individers fria val borde vara en förutsättning för organisationer som önskar utvecklas och förbli starka. I ett modernt demokratiskt samhälle måste det vara möjligt att förena individers fria val med arbetsmarknadens organisationers uppgift om att på ett bra sätt företräda deras medlemmar.
Primärt bör ett kollektivavtal gälla för dem som är medlemmar i den avtalsslutande organisationen.
Tidigare var de många gånger omdiskuterade granskningsarvodena inskrivna i byggnadsavtalet men har sedermera utmönstrats efter hård kritik från EG-domstolen. Där pekade man på dålig transparens när förbundet ej kunde redovisa hur arvodena använts. Det resulterade i att man inte kunde utesluta att de gått till allmänfacklig verksamhet och genom det kränkt oorganiserades föreningsfrihet.
För att kunna undgå dessa arvoden krävdes att man var ansluten till ett annat förbund eftersom regeringsformen (RF) genom den positiva föreningsfriheten inte tillåter det. Med den utgångspunkten har den positiva föreningsfriheten en starkare innebörd än den negativa vilket är ologiskt.
Enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst framförs det uttryckligen att den positiva föreningsfriheten har en annan och vidare funktion i rättighetsskyddet än den negativa. Det går att utläsa från formuleringen av den negativa föreningsfriheten i RF enligt 2 kap. 2 §.
Mot denna bakgrund måste möjligheten att valfritt kunna avstå medlemskap i någon form av anslutning stärkas, vilket kan likställas med att den negativa föreningsfriheten tillskrivs motsvarande tyngd som den positiva. Enda skillnaden rent logiskt mellan positiv samt negativ föreningsfrihet ska vara att den ena skyddar rätten att ansluta sig till något medan den andra skyddar rätten att stå utanför detsamma under likadana villkor.
Därtill är det av största vikt att stärka den negativa föreningsfriheten i svensk lagstiftning så att den överensstämmer med den europeiska sociala stadgan, vilken Sverige har ratificerat och därför måste följa.